Sista dagen på det senaste året

Nyårsafton i dag och jag får titta på när de andra skålar i champagne. Men nästa år då jädrar ska det skålas.

Mira körde ett baklängesfall i en trappa i dag så jag kan nog leva på den adrenalinkicken hela kvällen. Hon var mycket coolare med det hela än jag var så det blev nog inga men.

Nu ska vi piffa oss lite och Miraskrutt får ikläda sig sin nya bilklänning, sedan ska jag äta gott och dricka gott och inte avge några löften. I morgon är det år då jag blir tvåbarnsmamma och jag tror att det händer en hel del annat också under nästa år. Men det får tiden utvisa!

Släktrys

Jul med släkten. Alltid mysigt, kul och påfrestande. Nu har vi varit i Huset vid havet i fem dagar och nu är vi hos Svärisarna i fem dagar. Denna gång är det E som i princip haft psykbryt på att bo hos andra sedan dag ett. Skönt att någon annan än jag psykbryter ibland. Men det har gjort vår tillvaro lite stingsligare...

Men den stora uppsidan med att vara i norr just i år är att nästan alla mina favoritvänner är här samtidigt. Mycket trevligt och den storträff vi hade på annandagen kan jag leva länge på.

The power of love

Ni vet när livet bara rullar på utan att man hinner reflektera och det känns lite som om det mesta går på tomgång.

Ni vet när man känner sig ful, fet, osexig och trist och det känns som om ens partner måste känna detsamma så man undrar hur den personen står ut.

Så kommer ett sms klockan tre på natten från mannen som är ute och svirar i stan och det är så fantastiskt så att tårarna börjar rinna och hjärtat blir alldelels varmt och fullt av kärlek.

Ni vet då.

Då är livet himla fint!

Julskinkan rymmer

På jobbet får jag köra på inställningen "simma ända in i kaklet" i år. Jag är annars mycket för nedtrappning och uppvarvning men någon sådan tur har jag inte nu.

Men, på torsdag morgon åker jag och Mira till Huset vid havet och E kommer lite senare på kvällen. Sedan är det juuuul och leeeeedigt och det jag inte har hunnit med kommer inte att bli gjort förrän jag kommer tillbaka. Så det så. Fatta det nu då hjärnan!

Nämen dra mig baklänges...

...är det inte en tvååring vi har i huset i dag!?

Sad eyes

På Miras dagis går det en tjej som verkar så otroligt sorgsen. Inifrån och ut. Ibland kan jag ana ett litet leende men ögonen, de där sorgsna ögonen, visar på att det är något annat därinne i den lilla kroppen som trycker.

På luciafirandet tyckte jag mig få en liten förståelse till den stora sorgsenheten. Först och främst tror jag att föräldrarna är skilda. Och bara det kan väl sätta sina spår har jag förstått. Pappan var superglad och hade med sig en kvinna som verkade varm och öppen och log mot allt och alla. Så var det mamman då. Maken till passivaggressiv kvinna har jag nog aldrig stött på. Hon bjöd inte på ett enda leende och pratade högt om hur andra borde bete sig så att "vi andra" skulle förstå att vi betedde oss på fel sätt.

Stackars lilla tjej, det kan inte vara lätt att kastas mellan de där två världarna...

Kvinnor föder kvinnor

Just i dag, när jag är dunderförkyld och allmänt under isen, finner jag ändå någon sorts tillfredsställelse i det här.

Fast ska sanningen fram hoppas vi ändå på en kille den här gången.

Slow motion

Jag riktigt känner hur min kropp saktar ner, stannar av, tankarna blir trögare. Jag försöker hålla samma tempo som tidigare, men jag märker att allt tar längre tid. Mycket frustrerande.

Det kom även förra gången när jag väntade Mira men då kom det mycket senare. Nu är det lite mer än två månader kvar och jag jobbar ju fortfarande för fullt. En taskig ekvation just nu...

Ring ring

Vi har gjort oss av med vår fasta telefon. Det känns lite märkligt. Lite som om en era gått i graven. För herregud vad jag har spenderat tid med den där telefonen mot örat. Jag och E köpte den när vi flyttade ihop för 9 (!!) år sedan och som det har babblats i den.

Men, det är nya tider nu. Nu har vi skaffat Skype och jag ska försöka lära mig hur det funkar. Och tack gode gud för jobbmobiler.

Number of the beast

Alltså, Mira är ju söt och sådär men ibland undrar jag om det inte rör sig lite ondska därinne i alla fall.

Som när hon lappar till oss i ansiktet, hon tar i allt vad hon kan, och gapflabbar när vi blir arga. Vi har hittills inte hittat en taktik som funkar fullt ut, alla mina Supernannyambitioner flyger ut genom fönstret och jag blir så sjukt förbannad på skrutt.

Sedan grinar hon inte när hon slår sig. Framför allt inte när hon blir rädd samtidigt. Då blir hon liksom lite förstenad. Hennes förskollärare råkade klämma henne i dörren (en sådan med skyddande gummilist i och för sig) och Mira satt helt fast. Fröken blev helt chockad men när hon frågade Mira om det gjorde ont sa skrutt "Näe".

Borde vi vara oroliga är frågan...och vilket är i så fall nästa steg i denna utveckling?

Perdedor

Och där kom bakslaget. En kund som kanske tycker att jag är det sämsta som någonsin hänt det som ska kallas service. Jag fick njuta i nästan en vecka i alla fall...

View from the top

Jag har fått så galet mycket bra feedback på jobbet den senaste veckan så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Jag tänker att jag måste göra som George i Seinfeld och sluta medan jag är på topp!

Det är kunder som mejlar och tackar mig för min service, det är kursledare som tycker att jag är så bra att jobba med och det är kollegor som säger åt andra att hålla ögonen öppna för vad jag kan åstadkomma.

Otroligt roligt, men pessimist som jag är i grunden kan jag inte låta bli att fundera en gnutta på när bakslaget ska komma...

Onda aningar

Miraskrutt har varit extremt mammig under hösten och det känns som om det bara blir värre och värre.

Jag skulle förstå det om det var så att jag faktiskt spenderade mer tid med henne, men E spenderar precis lika mycket tid med henne som jag gör.

Nu börjar jag tro att Mira anar ugglor i mossen. Hon känner på sig att det är något på gång och försöker hålla mig kvar hos henne. Kan det vara så?

Och Turbo i magen reagerar aldrig så mycket som när Mira sjunger, skrattar eller gråter. Turbo förresten, verkar vara en bebis som aldrig sover. Oavsett vilken tid på dygnet jag vaknar till så känner jag en buff. Turbo kan nog bli en tuff match för oss som tror att alla bebisar vill sova 12 timmar per natt precis som Mira gjorde från 4 månaders ålder.

God morgon...

...nu har vi lekt färdigt med webkameran. Nu ska vi åka pulka!

Säljakt

Jag vågar inte längre berätta saker som E säger till mig om magen och min gravidlook överlag på jobbet. Det verkar som om mina jobbarkompisar är gjorda av ett lite känsligare virke än jag är och jag vill ju inte att de ska tycka att E verkar vara en idiot. Såvida inte jag tycker det också vill säga.

En av hans senaste komplimanger är följande:

Jag: -Jag ser ut som en tumlare.

E: -En kut!!!

You can't handle the truth

I dag for jag med osanning. Och inte till vem som helst utan till min chef.

Jag är hundra procent övertygad om att det var rätt beslut. Men ändå skaver det i mig som sjutton.

Jag hade aldrig kunnat bli kriminell, jag är alldeles för dålig på att ljuga.

Svarte Petter

Häromnatten drömde jag om Petter. Den svenske rapparen alltså. Och det var inte en av de där berömda sexdrömmarna som jag aldrig lyckades drömma under den förra graviditeten.

Nej, vi hade något på gång, det var helt klart. Men det enda vi gjorde varje gång vi möttes var att kramas. Lääääänge. Sådana där hårda kramar där vi borrade in våra ansikten mot varandras halsar. Vi stal oss en kram så fort vi kom åt.

Min egen tolkning? Extremt närhetsbehov. Låg sexlust... (påminner om Amandas tillstånd tror jag)

Sjuklingar

Jag och E har båda varit förkylda i varsin omgång. Rejält förkylda. Det har varit väldigt synd om oss - i omgångar alltså.

En sak som jag inte noterade förrän i efterhand var att när jag var sjuk valde jag att ta på mig en av E:s tröjor och gå och skräpa runt i den. E valde i sin tur att ta på sig mina mjukisbrallor (som jag snott från honom i och för sig) när han mådde som sämst.

Trygghetsbehov?

Luggad

Jag har klippt lugg. En sådan där "modern" sak som nästan sticker in i ögonen. Sist jag hade lugg gick jag första året på gymnasiet. Då hade jag lååååångt hår och en rejäl, tjock mammaklippt lugg. Nu lutar frisyren mer mot prinsfrilla, eller om jag vill vara snäll; en snygg pageklippning med en cool lugg.

Det var så himla välbehövligt. Jag har sett exakt likadan ut de senaste åren och det är så trökigt. Nu känner jag mig uppdaterad och rätt så snygg faktiskt. Det kan behövas med tanke på att jag snart är uppe i samma vikt som när Mira föddes. Och det är ca 3 månader kvar... Det kan barka iväg ordentligt det här. Men jag är i alla fall snygg i håret!

Officiell slacker

Från och med 1 december är jag 10% slacker. Hemma varannan fredag. Först tänkte jag att Mira skulle få vara hemma med mig, men min härliga barnmorska satte stopp för det. Hon tyckte att jag skulle ta för mig lite av tid hemma själv och jag var inte svårövertalad kan jag säga. Mira får gå kortare dagar de fredagarna jag är hemma så får hon det bästa av två världar tänker jag - massor av lek och bus på dagis och en glad morsa som hämtar henne utan att vi måste stressa hem för att hinna med middagsmaten.

Oj vad jag längtar till december!

Passionata

Det här med att vara passionerad. Vad innebär det egentligen?

Jag blir alltid lite misstänksam mot personer som beskriver sig själva som passionerade. Är det kanske för att jag inte har ett uns passion i kroppen tro?

Passionerad? Jag fattar inte riktigt...

Slacker eller smart?

Jag är hemma från jobbet i dag. En dunderförkylning har tagit min kropp i besittning och jag har legat i sängen/soffan hela dagen.

Men ett samtal hann jag med. Till Försäkringskassan. Jag funderar starkt på att gå ner i tid. (Det trodde jag aldrig att jag skulle göra) Jag känner att det tar emot mycket mer i min kropp under den här graviditeten än det gjorde med Mira. Jag mår bra och har inga direkta graviditetskrämpor, men det har varit ganska stressigt de senaste två månaderna på jobbet och min kropp har sagt stopp! Så nu tror jag att jag faktiskt måste lyssna på den och försöka varva ner litegrann. Den här turbon jag har i magen lär ju inte bli lugnare av alla stresshormoner som rusar runt och jag mår inte heller särskilt bra av dem.

Så nu gäller det att andas, känna "det är ju bara ett jobb" (obs! mycket svårt för en högpresterande "duktig" flicka) och tänka på mig själv, den lill* i magen och min familj.

Jag måste bara våga lägga fram förslaget för min chef först...

Beds are burning

Spjälisen är tillbaka! Efter en månads läggningar som bara känts mer och mer traumatiska och som bara tagit längre och längre tid (sista gången tog det mig två timmar att få henne att somna) kapitulerade vi. Vi har nog gjort den klassiska förstabarns-missen och antagit att vår stora lilla tjej är större än hon är.

Gårdagens läggning innebar en kvarts hulkgråt och rop på mamma innan hon somnade. Enligt mig gick det lätt som en plätt. Dagens lunchsovning gick helt utan några ljud. Bara tummen in och sovställning direkt.

Det känns litegrann som om jag fått mitt liv tillbaka.

Nu laddar vi för att ha två spälsängar här hemma om ett par månader...helt sjukt egentligen.

Lookylooky

Den här kvinnan har jag liknats vid på en mycket bra dag:


Dessa två har jag också liknats vid på, ehrm, inte lika bra dagar:

Jag önskar att jag hade mycket bra dagar oftare...

Passa på

Svärisarna är här i helgen, vilket betyder att jag och min kära man kan gå ut på restaurang på lördag. Himlarns vad trevligt det kommer bli.

Det är bäst jag somnar fort så det blir lördag så fort som möjligt...

Grinolle

I kväll ringde jag min pappa och bölade för att jag inte har någon ork att ta läggningsfajten med Mira längre. Jag är trött och urlakad och jag orkar inte hålla på i en och en halv timme när allt jag vill göra är att lägga mig i soffan en stund och bara vara. Sedan vi bytte till stor säng (resårbotten som står på golvet) har vår lättlagda lilla tjej blivit som förbytt. Hon gör allt för att hålla sig vaken. Hon ruskar på hela kroppen, hon skakar på huvudet, hon gör hoppsasteg och vevar med armarna för att hålla igång. Och i kväll orkade jag bara inte mer. Det slutade med gråt och tandagnisslan, det förra från Miras håll och det senare från mitt, innan hon slutligen gav efter för sömnen som hela tiden hade lurat i hennes ögonvrå. Hur ska vi göra för att få bukt med läggningarna igen? Just nu vill jag att någon ska presentera värsta bästa lösningen som tar max en vecka att få igenom. Någon? Vem som helst?

I fredags bölade jag när min chef sa att det inte funkade så bra, vårt upplägg med hämtningar och lämningar och jag såg framför mig hur jag skulle tvingas in i deltid jag inte ville ha och slutligen tvingas söka ett nytt jobb. Jag bölade helt oproportioneligt mycket och såg nog ut som om världens undergång hade kommit. Men bara ett par timmar senare ringde min chef och sa att det var okej att göra som vi gjort hittills så allt bölande kändes väldigt...ovärt.

Hur som helst, allt detta bölande är ett tydligt tecken på att jag är rätt så slut just nu. Jag kan se en ljusning i november, men fatta vad långt borta november känns just nu. Speciellt när man är trött. Allt känns katastrofalt jobbigt när man är trött. Och trött är precis vad jag är...

Oktoberfest

Det är en hektisk månad på jobbet. Jag sitter som klistrad framför datorn i 7,5 timme per dag, minst, och när jag kommer hem är jag helt slut. Jag orkar knappt starta vår hemdator och än mindre försöka skriva något kreativt. Trist, för jag saknar det. Den där kicken när jag kommer på något som jag tycker känns kul att skriva.

Allt rullar på, jag blir fetare och fetare för var dag som går och livet snurrar väl som det ska. Men i min trötthetsdimma känns det som om jag litegrann flyter utanpå allt. Jag jobbar som en iller, men det känns inte som om jag faktiskt får något gjort.

Jag får väl flyta med ett tag till och se vart det bär.

Babyboom

Med Mira startade en rejäl boom bland mina vänner. De flesta av oss blev morsor i ganska rask takt.

Med skorven i magen startade en jobb-boom. Vi är tre som ska bli mammor under våren 2011. Jag i februari (kan bli mars också om skorven påminner om Mira), en kollega i mars och VD:n i april... Nu går alla och spekulerar om vem som ska få majbarnet.

Testar

Jag bokade klipptid i helgen. Den 11 november ska håret färgas och klippas till rejält.

Ja ni läste rätt. Den 11 november. Jag höll på att trilla av stolen, men är det en speciell frisör jag vill gå till så är det. Jag kan vänta, jag är inte less, jag kan vänta, jag är inte less.....

It's such a perfect day

Jag och Mira har pappa-fritt hela helgen och hittills har vi haft det väldigt mysigt.

Vi sov ganska länge, åt frukost länge och var ute och lekte en stund innan lunch. Nu sover Mira och under tiden har jag hunnit börja med köttgrytan vi ska äta i kväll. Den ska få puttra länge har jag tänkt. Jag har också bakat ut bullar så att Mira kan få pensla dem och vara med när de gräddas (och äta en sedan såklart) och så har jag kört igång tvättmaskinen.

Det är något med tvättmaskinens surrande och brummande som får allt att kännas så hemtrevligt. Antagligen tvättades det mycket hemma hos oss när jag växte upp för jag känner mig verkligen trygg med det ljudet.

Mira är på toppenhumör just nu. Så var inte fallet för ett par veckor sedan. Då var hon så arg så arg på mig och E. Tills vi insåg att det var tid hon behövde. Tid med oss. Så förra helgen hade vi en helg bara vi. Vi hade inga måsten, inga tider att passa och som genom ett trollslag förändrades också hennes humör. Hej dåligt samvete!

Nu är hon vanligt arg. Någon gång per dag. Och jag är arg tillbaka någon gång per dag. Som det ska vara tror jag.

Nu ska vi bara få styr på det här med att somna själv i stor säng som man kan hoppa i och ur hur som helst. Sedan är vi på hugget igen känner jag.

Dagens ord...

Och när vi ändå är inne på det här spåret kan jag ju bara meddela att Mira har börjat säga kroken i dag. Men hon hoppar över en konsonant och kan inte riktigt uttala en av vokalerna så ni kan ju gissa hur det ordet låter!

Moget...

Miras bästa kompis heter Frida. När Mira säger det låter det som fitta.

Även fingrar har fått samma ord. När hon säger akta fingrarna blir det alltså akta fittan.

Hoppas det håller i sig för det är väldigt underhållande.

Till den det berör

Mitt tjejgäng är ett gäng som hållit ihop i samma konstellation, med ett par justeringar, i snart 20 år. Ganska ovanligt för ett tjejgäng verkar det som. Vi kan varandra utan och innan på många sätt och det att vi hållit ihop sedan högstadiet ger oss en väldig grundtrygghet i vår relation. Vi vet var vi har varandra.

Med det sagt så vet jag inte om jag hade blivit kompis med alla om vi hade mötts i dag. Vi är alla väldigt olika men det är också den dynamiken som fortfarande gör det så roligt när vi ses.

Under de här åren blir det så att jag ibland tappar kontakten med någon av tjejerna. Helt plötsligt är det något som inte riktigt stämmer. Som skaver. Vi blir båda irriterade på varandra och umgänget går inte lika lätt. Så är det. Inte så konstigt egentligen, men tidigare när det hände blev jag väldigt stressad av det och försökte forcera fram någon sorts slut på skavet.

Det gör jag inte längre. Nu vet jag att det vi delar, jag och mina närmsta vänner, det rubbas inte så lätt. Vi tycker och tänker olika, ibland funkar jag bättre med vissa och ibland bättre med andra. Men det spelar ingen roll. Vi finns där för varandra om det skulle knipa och det kan jag alltid lita på.

Alla mina tjejer är vänner som jag värdesätter väldigt högt och jag skulle känna mig halv utan någon av dem.

FCUK

I fredags kunde jag inte hålla mig längre. Min statusuppdatering på FB blev följaktligen: Jag tror att det är dags för ett fredagsknull.

Jag är så less på alla andras (och ja mina också) uppdateringar i stil med: Nu går jag hem.

Det livade om inte annat upp lite. Jag har nog aldrig fått så många kommentarer på ett inlägg.

Carnevale

Jag har blivit medlurad på karneval... Så här skulle jag vilja se ut och så här känner jag mig just nu.

Hangaround

I dag, helt av en slump (jag är väl ingen stalker heller), såg jag Jazzhands på tunnelbanan. Jag tvekade men precis när jag skulle kliva av kunde jag inte hejda mig utan sa att jag gillade henne och hennes blogg skarpt.

Jag skämdes lite lite när jag gick därifrån, men jag tror att hon blev glad...

Fransigt

Mitt i all stress fortsätter mitt sökande efter den perfekta mascaran som inte ramlar ner under dagen och som är lätt att applicera (och helst lätt att tvätta av, men jag kan kompromissa med att köpa en rengöringskräm).

Jag har precis kört en testperiod med Tubes som uppfyller två av tre kriterier. Den sitter som berget hela dagen och det är superenkelt att dra av mascaran. Nackdelen är att jag har jättesvårt att applicera den och att fransarna blir väldigt tunna.

Min nya mascara är Max Factors Masterpiece Max som jag tror att jag kanske läst gott om på Kickis blogg, men jag kan ha fel. Hur som helst gillar jag den bra hittills. Det kanske kan bli bra det här...

Freak out

Jag har verkligen varit stressad de senaste veckorna. Det läskiga med det är att jag ofta inte förstår det förrän jag är på väg ur stressvackan och då brister allt. Så mycket som jag lipade förra veckan har jag inte gjort på länge. Jag skyller en del på graviditeten men jag vet att det inte är hela sanningen.

Jag avskyr känslan av att hela tiden ligga steget efter. Men nu börjar det arta sig och jag tror och hoppas att jag är på hugget snart igen. Inga tårar hittills denna vecka och bara det är en seger just i dag.

Full of grace

I dag såg jag Louise Edlind-Friberg på stan. Oj vad hon är vacker. Precis sådär vill jag se ut när jag blir äldre. Jag vill se ut som om jag har levt ett liv, med glädje och sorg och allt däremellan.

Jag kommer aldrig att bli perfekt, men jag kommer att vara bra nog. Med rynkor, gäddhäng och hängbröst.

Dagisrace

Okej, nu kör vi. Ongen är inskolad och hon älskar verkligen att hänga med de andra barnen på dagis. Dessutom har det visat sig att det bor ett litet busfrö i Mira som jag inte hade någon aning om. Hon hänger på buspojkarna (ja för det är pojkar) så fort de gör något de egentligen inte får.

Däremot vill jag stryka ett fett streck över de två veckorna som har passerat. En inskolning som gjorde att jag var alldeles för lite på jobbet i relation till allt som mina chefer tyckte att jag skulle hinna med. (Hemmamän für alle?) Men nu. Nu är det bara att ge järnet. Jag ska bara få grepp om den här dagislogistiken först. Hur ska jag hinna med mig själv och Miraskrutt på morgnarna så att vi ändå är på dagis i tid? Den nöten har jag inte hunnit knäcka än.

What's the story morning glory

I morse när jag stod på bussen på väg till jobbet kände jag hur det började snurra till i huvudet. Kallsvetten började bryta fram och svarta prickar började blinka till i mitt synfält.

Jag gled ner på huk på bussgolvet och gjorde allt för att inte svimma eller kräkas medan bussen krängde de sista metrarna fram till tunnelbanan. Inte en person frågade hur det var med mig medan jag satt där på huk och andades.

Sedan stapplade jag fram till en alkisbänk precis där bussen stannade och satte mig där med huvudet mellan knäna och undrade om jag skulle ta mig till jobbet i dag eller inte. Då kom faktiskt en dam fram och frågade hur jag mådde och jag höll på att börja lipa när jag sa att jag inte mådde så bra. Men jag tackade henne i alla fall för omtanken.

Efter tio minuter kunde jag ta mig på bussen tillbaka hem igen och sedan har jag legat i soffan hela dagen. Mira, piggelin men med öroninflammation, och E har fått ta hand om mig och jag tror aldrig att Mira har lekt så bra på egen hand som hon gjort i dag.

Det verkar vara en rackarrökare till förkylning jag dragit på mig...

Sofabed

Mira spenderar sin första dag på förskolan i dag. Hon kollade knappt när jag gick, hon hade fullt upp med att styra runt sin lilla vagn på gården så det där går nog finfint.

Under tiden har jag fått en bonusdag! Jag myser i soffan, äter glass och slösurfar lite. Känns mycket bra.

I kväll ska jag iväg på tjejhelg. Det blir nog god mat och god...lättdryck och mycket snack och skratt. Det blir härligt.

Men först ska jag njuta av soffläget lite mer.

Inskolning pågår

Nu är det inskolning på G. Mira har varit from som ett lamm de två dagar jag har varit med och ett litet monster när E har varit med. Det känns på något vis som om jag dragit vinstlotten.

Och så blir jag ju såklart galet stolt när Mira hakar på de andra barnen och sitter snällt och väntar på mellis eller vad det nu kan vara. Jag tänker för mig själv, mycket självgod, att vi har uppfostrat henne så bra. (Och väljer att ignorera det faktum att det tog mig 20 minuter att få henne att tvätta händer och ansikte i kväll. Det var en muta i form av vindruvor som fick mitt skäll att ta skruv - mutor och hot, det är min melodi det.)

Proppen är ur

I dag berättade jag på nya jobbet att jag är gravid igen. Mina chefer blev faktiskt mindre förvånade än jag och E blev när vi upptäckte att det var dags igen. Och det känns så himla bra att få berätta. Jag borde kanske ha varit taktisk och väntat med att berätta tills min provanställning var över, men min chef uppskattade verkligen min ärlighet och betonade att hon vill erbjuda mig en fast anställning hur som helst. Oavsett bulle i ugnen.

Så nu är jag ute även här på bloggen. Får kanske skaffa en sådan där läbbig flytande unge igen i marginalen. Men det känns så tidigt ännu. Det är ju faktiskt 27 veckor kvar - minst...

Man vet att man har barn när:

man är på spa och reflekterar över att plinkeplonkmusiken låter otäckt likt Teletubbies bakgrundsmusik.

Sommarens...

...ord: Huvva. Mira hann bli norrlänning på riktigt innan vi åkte tillbaka till hufvudstaden.

...insikt 1: Vi måste köpa hus/radhus. Det kändes helt fel att komma hem till en lägenhet. Trots att vår balkong är helt ok är det inte samma sak som att låta Mira springa rätt ut på gräsmattan. Hon vill vara utomhus hela tiden nu. Ett sunt beteende men de lata föräldrarna är inte riktigt med på noterna.

...insikt 2: Vi gillar våra föräldrar men inte så mycket så att vi vill bo med dem dygnet runt i totalt tre veckor. Det fanns en anledning till att vi flyttade hemifrån innan vi fyllde 20.

...fundering: Ska vi flytta norröver eller stanna i hufvudstaden? Det snurrar ganska konstant i mitt huvud just nu.

Roadtrip royale

Äntligen hemma. Vi har varit tre veckor i norr hos mina föräldrar och svärföräldrarna. En och en halv vecka på vardera ställe och det var åtminstone en halv vecka för mycket på båda ställena. Det är härligt att vara uppe, träffa familj, släkt och vänner och få andas lite lantluft. Men det tar på också.

Jag återkommer med mer information när jag har återhämtat mig något. Nu - soffläge!

Semesterkoma

Det var längesedan jag jobbade. Det insåg jag nu när semestern började. Herregud vilken koma jag har varit, och i viss mån fortfarande är, i. Allt jag vill göra är att sova sova sova. Och Mira har valt denna vecka att tycka att allt efter 05 är uppstigningsdags. I morse - 05.15. Jag har aldrig känt mig så trött i hela mitt liv.

Men nu måste det vända. Något annat än att sova borde jag väl hinna med på fyra veckor eller hur var det nu? Jag kan i alla fall inte bli tröttare om jag nu ska leka optimist.

Trollunge

Inspirerad av Amanda måste jag visa en bild av mig som mina föräldrar hittade hemma hos morfar och fotade av.

Jag tror att jag ser busigare ut på bilden än jag egentligen var. Notera också bössan i mitt knä. Min morfar är jägare så bössor och uppstoppade djur var inga konstigheter.

Papercut

I dag slog det mig vilken enorm skillnad det är på böcker och böcker.

Jag har precis läst Digital Fortress av Dan Brown. Jag ryckte den från en bokhylla på jobbet och läste den med ett minimum av engagemang. Som vanligt blir det lite spännande på slutet men det är inte en bok jag kommer att rekommendera andra att läsa.

Så tog jag med mig Lilla Stjärna på tunnelbanan i dag. Inbunden! (dvs mycket jobbig att släpa på) Jag blev fast direkt. Läste på väg upp ur tunnelbanan. Läste i hissen. Drog av några sidor medan datorn startade.

Jag vill bara fortsätta läsa.

Nu har jag ingen aning om hur boken artar sig, men jag älskar det här. Den här förväntansfulla känslan av att jag är något bra på spåren. Det är skillnad på lort och pannkaka!

Packad

I morgon bilar E och Mira upp till norr. Alla pinaler är packade och som vanligt har vi tagit med oss alldeles för mycket. E är förvånansvärt lugn inför resan. Själv skulle jag nog vara lite hispig inför ca 12 timmars resa (då inkluderar jag alla raster de måste ta) norröver med Lillan. Men det är bra, det betyder att de kommer att ha en bra dag.

Mira och E har blivit världens team sedan jag började jobba. De har sin lilla värld de rör sig i och de verkar ha så kul tillsammans. Jag älskar att se dem tillsammans och blir så stolt när jag ser dem spankulera och filosofera. Mira har blivit så stor och jag fattar inte riktigt hur det gått till.

Själv har jag bara två kontorsdagar kvar innan jag kan ta en rejäl paus från jobbet. Det ska bli mycket skönt. Framför allt för att vi fortfarande har en värmebölja i landet och för att temperaturen på kontoret i går nådde 34 grader. Jag höll på att spy. På riktigt.

Nu hoppas jag ju självklart att värmeböljan håller i sig på min semester också. Jag vill bada! Vältra min vita kropp i havsvatten och soltorka på altanen. Läsa några sidor i en bok och umgås med Mira och E och resten av familjen och alla vänner. Det kommer bli fint det här.

Livet - eller något liknande

Det händer mycket just nu. Roliga och spännande saker som gör mig nyfiken och förväntansfull. Och hemska fruktansvärda saker som skär i hjärtat. Vi är inte drabbade av några hemskheter men en person i min närhet är det.

Ibland känns livet så orättvist. En vän som borde uppleva en förväntansfull och kärleksfull sommar får i stället genomgå den största krisen i sitt liv. Och det finns ingenting jag kan göra för att hjälpa till eller underlätta. Det är som det är.

Så det är det jag gör just nu. Försöker få rätsida på det här som liknar livet.

Weddingcrashers

Vi var på bröllop i norr i helgen. Mycket trevligt! Det var ett väldigt vackert brudpar och hela dagens inramning var härlig och kärleksfull. Som det ska vara på bröllop.

Men jag måste också säga att det var otroligt skönt att gå på ett bröllop utan att tänka "skulle vi ha gjort sådär?", "det där var en bra idé" eller "sådär ska vi absolut inte göra". Nu gick vi på bröllop och bara njöt. Dessutom fick vi dansa till vår bröllopslåt. Katie Meluas cover på Just like heaven. Och hångla lite. Allt som allt en toppenkväll!

Con Air

Vi har ingen AC på kontoret och solen ligger på precis heeeela eftermiddagen.

I dag sa en av mina kollegor att det var 28 grader på kontoret.

Phew.

Medan jag satt och slösurfade framför datorn med trött blick bestämde jag mig för att från och med i morgon göra allt som kräver tankekraft på förmiddagarna. Eftermiddagarna tänkte jag nämligen spendera med så viktiga kontorssysslor som att rensa i bokhyllan, torka av lite bord, vattna lite blommor och störa mina kollegor. Det är nog allt jag mäktar med.

Härmapa

Mira gör mig varm om hjärtat:

när jag ser hur otroligt gullig hon är mot sin docka och sin Pettsson-gubbe. Hon säger "Hej!" med världens gulligaste röst, bäddar ner dem nu och då och kramar och pussar på dem. (Då tänker jag att hon härmar oss.)

Mira får blodet att frysa i ådrorna:

när hon dänger dockans huvud i golvet alternativt väggen. (Då undrar jag var i hela friden hon fått det där beteendet ifrån.)

Bröllopets sötaste

Kollegan är på stan mitt i bröllopsyran med sin lilla guddotter.

"Varför är det så många poliser här?" undrar guddottern.

"De är här för prinsessans skull" berättar kollegan.

"Är hon farlig?"

32 going on 50

Jag vill ha ett hus. Ja, eller radhus, men vad tusan ni fattar grejen.

Jag vill ha hus av många olika anledningar, men just i dag på grund av tvättstugan. Höjden av lyx måste ju vara en tvättstuga. Ett rum som gärna kan få se ut som en bombnedslag, så länge tvätten slipper hänga i hallen precis där gästerna ska gå in.

Tvättstuga...det vore något det.

Skönheten i betraktarens öga

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - det är mycket nu.

Mycket på jobbet, men kul. Jag hoppas bara jag hinner pusta ut lite innan semestern.

Vi har börjat planera för hösten då vi faktiskt ska vara heltidsarbetande småbarnsföräldrar som på något sätt inte ska ha vår dotter på dagis mer än 7 timmar i sträck.

Dessutom har jag börjat leka, nej umgås väldigt intimt, med tanken på att vi ska flytta norrut. Till våra familjer. Detta när jag trivs toppenbra på jobbet! Märkligt kan hända, men jag kan se många fördelar med att flytta närmare en massa härliga barnvakter och roliga kusiner till Mira. Samtidigt har vi ju de flesta av våra vänner här, de börjar också få barn och jag är rädd för att jag förmodligen idealiserar min bild av hur det är att bo däruppe. Men jag kan bara inte släppa den tanken.

Nåväl, det visar sig sinom tid. Jag blir bara så otålig när sådana här tankar poppar upp. Jag vill lösa problemet, ställa saker till rätta, planera, strukturera och genomföra.

Sa jag att jag släppt "proschäktan" hemma? Inte så värst, va!?

Språkligt

En fundering som har kommit och gått de senaste månaderna:

Heter det nattygsbord?

Jag har alltid sagt, och kommer fortsättningsvis att säga, nattduksbord.

Egentligen borde jag slopa det helt och hållet och säga sängbord för vad fasen är ett nattygs-/nattduksbord?

Bakteriedöden

En sak som gör mig otippat aggressiv är människor (läs: kvinnor) som är så rädda för bakterier så att de inte vågar sätta sig på offentliga toaletter. De väljer i stället att huka över toaletten. Följden blir att deras kiss sprayar ner ringen och jag som kommer efter får torka upp efter dem alternativt sätta mig i deras kiss.

Fattar inte dessa människor att det är sådana som dem som är värst på att sprida bakterier?

Miralängt

E vred om kniven en aning, helt ovetandes, när jag kom hem helt slut i kroppen alldeles nyss. Tydligen hade Mira satt sig på vår hallmatta i kväll och sagt "Mamma" och sträckt upp armarna.

Lillskruttan tycker att det är konstigt när jag inte kommer hem på kvällen.

Jag kunde inte ta in den informationen i kväll utan att börja böla lite.

Men lite Maltesers och sömn på det här så ska det nog arta sig tror jag.

Blodomloppet

Minnesanteckningar från dagen:

Försök att inte boka in en klipptid samma dag som jag ska springa mitt första mil-lopp

Försök framför allt att inte boka klipptiden så att jag måste cykla järnet för att hinna till starten

Försök att inte cykla runt hela staden samma dag som jag ska springa en mil - för det är inte den bästa uppladdningen när benmusklerna i det närmaste är obefintliga

(Men jag kom runt på en timme och tio minuter. Och då gick jag ändå i drygt 1,5 kilometer. Inte illa för en som för tio veckor sedan orkade jogga i högst fem minuter.)

What's going on

Jädrar vad mycket det är på jobbet nu. Möte på möte och en massa olika trådar som jag ska följa upp. Eftersom mina ordinarie arbetsuppgifter är färre nu betyder det att jag kan blomma ut i saker som jag tycker är roligare. Jag får skriva, kontakta tryckerier, ta in offerter och styra upp saker. Jag är ju en projektledare ut i fingerspetsarna. Det känner jag mer och mer.

I och för sig betyder det att projekten hemma har minskat betydligt. Jag har inte energin att hålla på i båda världarna. Men det tror jag bara är bra.

Håll tummarna för att mina ordinarie arbetsuppgifter tas över av någon annan i höst...haha.

Memory lane

I kväll när jag var ute och joggade(!) sprang jag förbi 2 killar på en moppe. När jag lunkade igenom avgasmolnet slog minnena emot mig. Mopparna som vi kunde identifiera enbart på ljudet. Robbans DT som lät som en symaskin och inte alls var särskilt trimmad. Jocke och Jimmys vrålande vråltrimmade MT-5:or och PH:s nyaste och dyraste moppe.

Hur killarna satt där i sin klunga med mopparna på tomgång och hjälmarna långt bak på huvudet. Hur jag, och förmodligen alla andra tjejer, kände oss så himla coola när vi också var tillåtna i klungan.

Lyckan var när jag fick åka med Jocke eller Jimmy. Tryggheten i att de drog på allt vad de var värda i raksträckorna för att sedan mjukt bromsa in i kurvorna för att jag inte skulle bli för skraj. Friheten och sommaren som pirrade i hela kroppen.

Allt detta från ett avgasmoln...

Overprotected

E och Mira gjorde ett besök på förskolan (är det inte ok att säga dagis längre?) där Mira ska börja till hösten. När de var där kom en pojke fram, "säkert fyra år" enligt E, och sa:

"Vad söt hon är! Och vilka blå ögon."

E ville bara slita iväg Mira därifrån och fick lätt ångest över att han redan måste stå ut med att Mira har killar i hasorna.

Oj oj oj, E har ett par tuffa år framför sig. Det är tydligt det.

9-5

Jag har upptäckt en sak. Sedan jag började jobba har jag blivit en morsa som inte kan sluta prata om mitt barn. Det är som om jag först nu upptäckt hur fantastisk hon är och allt hon gör är små mirakel.

Jag kräks lite på mig själv, men jag kan inte sluta.

Så mitt i min mammastolthet har jag glömt att berätta att jobbet går bra. Så bra så att jag, två månader in i mitt nya jobb blivit tillfrågad att bli projektledare för årets största evenemang som går av stapeln under våren nästa år. Planeringen börjar nästa vecka.

Kul. Och lite läskigt.

Grounded

Så var jag nere på jorden igen. En rätt medelmåttig morsa med en dotter som inte alls ville göra som jag sa eller vara med mig överhuvudtaget. Å andra sidan hade hon ingen särskild lust att hänga med sin far heller när han kom hem från Prag.

Sånt är livet. Som det ska vara antar jag.

I think I love my life

Det här med mammasjälvförtroende är en bräcklig känsla har jag upptäckt. I alla fall är det så för mig. Men i dag har jag banne mig varit en grym morsa. Vi har hittat på lagom med saker, Mira har fått lalla på i sin egen takt och jag har mest suttit och tittat på och skrattat. Jag har hållit humöret uppe trots uppstigning 05:40, trots vilda humörsvängningar och försök till trots.

Resultatet? En otroligt härlig dag med många skratt i solen. Vi åt middag på balkongen och gjorde en härlig cykeltur i det vackra vädret.

Vissa dagar älskar jag att vara mamma. Vissa dagar är jag bra på att faktiskt uppskatta tiden jag och Mira har tillsammans. I dag var en sådan dag.

Free to do whatever I want

Det tredje besöket på tre helger har åkt hem. Kvar är bara jag och Mira för E är i Prag och golfar. Det är jättekul med besök men med de i-landsproblem vi har så har vi alldeles för liten lägenhet. Vi skulle behöva ett rum till så att ingen behöver ligga på för tunn madrass eller för mjuk soffa i vardagsrummet.

Men i natt blir det ingen soffa för mig utan vår alldeles underbara säng. Kvällen breder ut sig som oceaner av tid framför mig. Vad göra? Se Mad men? ANTM? Läsa bok? Dumstirra i taket? Äta Cheez balls? Nej förresten, det behöver jag inte ens fundera på det gör jag redan.

Jag känner mig lite som Pippi Långström i dag. Kul att ni kom, men ännu roligare när ni gick!

Visitation rights

Maj månad är besöksmånad för oss. Det brukar bli så nästan varje år. Det är verkligen jättetrevligt med besök och det är verkligen helt underbart när besöket åker hem.

I dag åkte Miras kusin och E:s svägerska hem och nu har vi två kvällars andrum innan Svärföräldrarna kommer.

Den tiden ska spenderas i soffan och förmodligen kommer en och annan Crostini med tapenade slinka ner.

Jag kanske till och med ska lyxa till det med ett glas vin.

Lloyd

På begäran...

Härmapa

I brist på annat får litteraturen inspirera mig i livet. Jag vet inte om det betyder att livet jag lever just nu är extra fattigt eller att jag läst bra böcker på senare tid.

Jag har fått dille på att hitta popcornkryddor. Tydligen måste jag ta mig till en amerikansk specialbutik för att hitta det så jag provar mig fram med olika örtsalter. Allt enligt Dagen efter av Lionel Shriver.

Jag har börjat skölja Miras hår med en vattenkanna i stället för med duschmunstycket. Vattnet strilar så snällt över hennes lilla huvud och korpulenta kropp och jag hinner alltid fösa undan eventuella ögonsvidarrännilar. Jag härmar bara tant Lovey i Flickorna av Lori Lansens som jag just läst ut och verkligen gillade.

Jag börjar bli lite orolig för vad som kan komma ut av Onekligens fina bok Det är så logiskt alla fattar utom du som jag läser just nu. Ett svärmeri så här på vårkanten kanske?

Do's and don'ts

Jag klippte Mira i söndags. När det var klart såg hon ut ungefär så här:

Medan jag klippte henne skrattade jag och E så att vi grät.

Finns det en särskild plats i helvetet för föräldrar som oss?

I O U

E påpekade en smart grej i dag. Mira har ju fått plats på förskola i augusti och när vi tittar på vad det kostar så inser vi att hennes barnbidrag inte täcker den kostnaden.

Detta betyder ju att vi har en hel del kosing att inkassera när Lillan börjar dra in storkovan. 200 kr i månaden i ett par år plus ränta på det, det kan bli en fin liten semester för mig och E.

Stackars barn, inte ens två år och redan skuldsatt.

Tre saker

Jag hängde på en utmaning hos Amanda som ser ut som följer:

Tre nya saker om mig:

1) Innerst inne ser jag mitt nya jobb som en övergångsperiod för jag tror att vi ska flytta till norr under nästa år. (E är inte med på noterna överhuvudtaget)

2) Jag är rädd för att jag ska bli en morsa som inte blir nöjd med två barn utan hela tiden kommer längta efter fler. Har kunnat tänka mig att bli gravid länge nu, men i anständighetens namn har vi sagt att vi ska vänta ett tag till. (Sedan är det bara att hoppas att det går vägen såklart)

3) Jag hade ingen frigörelseperiod från mina föräldrar i tonåren. Ingen riktigt stor i alla fall. Jag tror faktiskt att jag är inne i den nu istället. Jag känner mig konstigt frånkopplad från dem och trots att jag verkligen älskar dem framstår de ofta som trögfattade i mina ögon. Typiskt tonårigt va!?

Awakenings

Hur du vet att det var längesedan du gick och handlade:

Du blir helt förvirrad när du kommer in i chark- och ostavdelningen för att det helt plötsligt kommit upp dörrar framför hyllorna och det tar en evighet att fatta att det inte är skjutdörrar.

Och jag kan säga att jag saknar inte vårt ICA ett dugg. E kan gärna få handla för resten av livet om han så vill. Tur att vi får våra storhandlingar hemlevererade.

En extra bonus med att jobba är att jag kommer hem till färdiglagad middag varje vardagkväll.

Life is good!

Babyshower

Min bästa vän, Bästa J eller Chloë som hon kallas här, fick en pojke i dag. Det hade ingen av oss trott när hon och Snuggles stod och renoverade sin nyinköpta lägenhet i går och vi kom och hälsade på. Men ut kom pojken.

Jag är så stolt över min älskade vän så jag tror jag ska spricka. Jag har gått runt och visat en bild på lillkillen för alla, mer eller mindre intresserade, på jobbet och jag går runt och bara längtar till jag får snusa lite på karl'n.

I och med att det blev en pojke har också statistiken visat att jag inte alls har någon känsla för det här med vilket kön det ska bli. Jag har nämligen trott det. Nu har jag prickat in 50% av alla mina gissningar och då är det väl lika bra att ge upp.

Flåshurtig

I dag sprang jag min första icke skolorganiserade "löprunda" någonsin i livet. Det måste jag börja göra nu eftersom jag tydligen ska orka jogga en mil i början av september.

Observera att jag använder termen löprunda m y c k e t löst i detta inlägg. I fem minuter orkade jag jogga. Sedan hade jag lite lätt blodsmak i munnen.

E uppskattade att jag kanske sprang 500-600 meter.

Ska jag skratta och komma igen eller ska jag bara lägga mig ner och ge upp?

Damn you, tjejmilen.

Texta

Phew, nu har jag smsat alla som kan tänkas vara intresserade av att jag har bytt mobilnummer eftersom jag numera är anställd och har en jobbmobil.

Det är en sådan här grej som jag kan gruva mig för mycket länge. När det egentligen bara handlar om att sätta sig ner och gör't.

Men nu är det gjort!

Lite gurkstavar på det kanske?

Interiör

Mira har haft sitt första "kasta sig ner på golvet och skrika"-utbrott i en affär. Och inte i vilken affär som helst.

I min värld uppstår sådana utbrott i leksaksaffären eller vid godishyllan. Vår dotter? Hennes sammanbrott kom på Hemtex när hon inte fick ta med sig den skira, vita gardinen hem.

Påskpussar

För första gången sedan vi flyttade till Hufvudstaden 2003 firar vi påsk hemma, det vill säga i Hufvudstaden. Bara vi.

Det har hittills varit helt underbara dagar, med lugnt tempo, trevliga middagar med vänner och sol! Jag är så himla glad över min fina lilla familj och älskar när vi bara kan vara. Jag är lite dålig på det ibland, men nu känner jag hur jag bara inrättar mig i lunken och tar dagen som den kommer. Vi gör det vi känner för. Som det ska vara, med andra ord.

Budgetunderskott

Jag vet inte jag, men borde vi inte bli vuxna nu när vi blivit föräldrar?

Den här månaden, efter alla räkningar är betalda, går vi back 700 spänn. Jädrigt osexigt på alla sätt och vis. Jag tycker inte att det är ett dugg intressant att kokettera med att vi är föräldralediga och lite mer fattiga än vanligt. Jag tycker att vi är idioter som lyckas gå back en månad.

Och så undrar jag vem i hela friden som gav oss klartecken att bli föräldrar...

Goodiebag

Vi har, eller hade kanske jag ska skriva, ett påskägg på jobbet med fem kilo godis i. Nu är det bara bottenskrapet kvar och jag har verkligen dragit mitt strå till stacken. Alla på jobbet är riktiga friskusar, de tränar och springer och cyklar och håller på. Det tog bara två veckor att förstå varför. De måste träna konstant för att kompensera för alla godsaker de trycker i sig.

Nu är det bara för mig att välkomna min inre friskus som aldrig riktigt har fått utlopp för sin träningsvilja. Jag vill ju inte gå miste om godsakerna.

V

I helgen har jag upptäckt en enorm nackdel med att inte bo nära våra familjer. Det går liksom inte att bestämma när vi har lust att få besök.

Sedan länge har det varit bestämt att Svärföräldrarna skulle komma hit över helgen. Det brukar vara trevligt och mysigt, men i helgen var jag inte alls upplagd för besök. Jag ville mysa med E och framför allt Mira. Inte snicksnacka med Svärmor och Svärfar.

Men hur gör man? Jag har gått runt och varit trulig hela helgen samtidigt som jag har hoppats att det inte märkts så mycket. Det är ju inte deras fel att jag hade velat ha en helt annan sorts helg.

Just chaos

Jag är inne på min andra jobbvecka och det är nu det har blivit riktigt kaos i min hjärna. Precis nu känns det som om jag inte kan någonting, kortkommandon jag har kunnat sedan länge är plötsligt som bortblåsta och jag känner mig riktigt inkompetent.

Men det brukar ge med sig. Och en uppsida är att jag faktiskt hinner läsa lite bok till och från jobbet. Mycket lyxigt.

En nersida däremot är att idéer för blogginlägg poppar upp i min hjärna flera gånger per dag, men innan jag hinner hem är de som bortblåsta. Det enda kroppen orkar med är att dega i soffan.

Trainspotting

Vi har haft Al Pacino som granne och nu har jag vid två tillfällen stött på den här mannen:

I morse väntade jag bara på att en mystisk dimma skulle dra in över perrongen.

Lyckan kommer, lyckan går

Lycka är:

Att komma hem till ett lyckligt barn och en lycklig man, god middag och rödvin i glaset.

Olycka är:

Att drabbas av ryggskott vid 32 års ålder. Inte den värsta sortens som tur är och det här blev en riktigt väckarklocka. Nu finns inget alternativ, nu är det träning som gäller för det här tänker jag inte vara med om igen.

Working 9 to 5

Jag känner mig redan mycket mindre hjärndöd på jobbet, även om jag i detta nu klipper med ögonen. Men det var för att jag var ute och slarvade i går. Jag lyckades till och med avstyra en liten katastrof i dag. Jag tycker faktiskt att jag har förtjänat min lön den här veckan.

Betyder det att jag kan ta ledigt i morgon?

Walking on sunshine

Jahapp, tror ni inte ungjäkeln började gå ordentligt i dag. Att hänga med farsan verkar vara en riktig höjdare och mycket mer utvecklande än att hänga med tråkmorsan. Tur att jag inte roffade åt mig hela barnledigheten. Nästa gång (om vi har den turen) får vi banne mig dela lika.

Flatline

Första arbetsdagen avklarat och jag känner mig hjärndöd. Ungefär vid tre slutade min hjärna fungera och fokuserade enbart på att få ansiktet att se intelligent och intresserat ut. Men det känns bra att vara igång med något helt annat igen.

Miraskrutt gick det verkligen ingen nöd på. Redan när jag stod och blåste håret i morse började hon vinka så hon såg nog fram emot kvalitetstid med Den ömme fadern.

Nu är det bara för mig att ge järnet och visa mina nya kollegor att jag var värd att vänta på.

Chambre separée

I morgon börjar jag jobba. Jag jobbar min första arbetsdag på ett år och tre och en halv månad. Så länge har jag inte varit ifrån någon form av schemalagd aktivitet sedan jag föddes ungefär. Det känns nervöst och roligt och läskigt. Hur gör man när man är professionell är en fråga jag ställer mig mest hela tiden just nu.


Den här första tiden som mamma har varit ganska overklig. Jag vet inte om jag fattat att jag är morsa ännu, men det blir banne mig bara roligare och roligare. Jag är en av de där jobbiga jäklarna som tyckte att den första tiden med småbarn inte alls var så tung som jag trodde att den skulle bli. Samtidigt har jag haft mina svackor. En del djupare än andra. Men vilka toppar jag har haft! Jag inser att livet kommer att förändras en hel del nu när jag börjar jobba. Och jag inser också hur mycket jag kommer att sakna den här lilla skrutten om dagarna:

...nu lipar jag lite. Men det går över...

En födelsedag och en begravning

I dag fyller jag 32. Det känns som en helt vanlig dag men tydligen ska jag få en liten present av E. Det gillar jag. Presenter är alltid kul.

Begravningen var jättefin och jag tror att farfar skulle ha varit mycket nöjd med den om han hade fått vara med. Nu tror jag att han och farmor tittade på från någonstans och var glada för alla som var där för farfars skull. Jag drog till och med ett skämt vid kistan. Lite ofrivilligt men ändå. Får man göra det?

När jag gick fram för att lägga en ros på kistan sa jag "Vi ses om en sisådär 65 år". Jag tänkte nämligen satsa på 97 pigga och friska år också.

Avsked

I morgon åker jag och Miraskrutt upp till norr för farfars begravning. Jag tycker att begravningar är ganska sköna för själen. För mig finns det något tryggt i att sörja med andra men också skratta och prata om den där fina personen som gått bort. Men jag har sluppit att gå på andra begravningar än mina far- och morföräldrars och förmodligen är det något helt annat att gå på en ung persons begravning.

Men jag ser faktiskt fram emot farfars begravning. Att få fira hans liv och prata om den härliga mannen som han var. Och så ser jag fram emot att krama om min pappa. Pappa som faktiskt inte har någon förälder kvar i livet längre. Det däremot, känns läskigt att tänka på.

Limbo

Vad är egentligen okej att säga till en alkoholist? Får man säga att man gärna vill prata med den personen när den är nykter? Eller förvärras saken då?

Jag tycker att det är så svårt det där. En vän på håll som mår så dåligt och är ensam och samtidigt känner jag att jag måste få ställa krav från mitt håll. Eller är det att vara en urusel vän?

I dag vet jag varken in eller ut.

Peinlich

Kan ni också vara sådär att ni kan gå runt och tänka på ett pinsamt ögonblick i flera år efteråt och rysa och skämmas så in i bomben? Eller är det kanske bara jag som är lite störd?

Hur som helst. Ett ganska nyligt pinsamt minne jag kan gå runt och plåga mig med är faktiskt från vårt bröllop. Min klänning var ganska kort och jag hade självklart gått och köpt sexiga underkläder som jag hade under. Trosorna var en hipstertrosa i spets. Trosan kändes både skön och snygg när jag köpte den, men jag inser i efterhand att jag kanske faktiskt skulle ha provat dem lite längre för att verkligen känna in om det var något för mig.

Trosan åkte nämligen in i röven i tid och otid och då ville jag ju lite snyggt försöka fippla ut den så att jag kunde fortsätta dansa bekvämt. Vääääldigt sent på kvällen hade jag glömt bort att jag skulle försöka vara lite diskret utan jag stack bara in händerna under klänningsfållen och rättade till trosan.

Förstår ni vad osmakligt. Den blossande bruden står och lyfter upp klänningen och gräver sig i rumpan på dansgolvet. Haha, jag ryser av obehag bara jag skriver det här. Min förhoppning är såklart att ingen såg. Fast såg någon får jag väl bjuda på det. Men det känns lite jobbigt, det gör det.

Jobbigast av allt är väl faktiskt att jag går runt och tänker på det här ibland. Helt i onödan. Gjort är väl gjort, eller?

Porkbelly

Av någon anledning halkade jag och E in på en diskussion om skådespeleri i går. Vi kom fram till, och rätta oss gärna om vi har fel ni som vet, att den absolut svåraste känslan att få fram måste vara ett sådant där bubbligt gapskratt som inte går att hejda när det kommer. Vi sa att i många filmer och tv-serier märks det oftast när det är ett naturligt skratt som de valt att behålla i scenen.

Gapskratt. Jag skrattade ett sådant i går. Det hade jag inte kunnat återskapa i dag. Men så är jag ingen skådespelare heller för den delen.

Världens finaste farfar

Min farfar ligger för döden. Han har inte varit riktigt kontaktbar på ett par dagar och min pappa och faster sover på sjukhuset. Han fyllde 97 i oktober och har fått vara frisk större delen av sitt liv, men det är ändå så oändligt sorgligt.

I dag satte pappa mobilen till hans öra när vi pratade och jag sa att det var jag och att jag älskade honom. Då öppnade han ögonen och försökte prata.

Aj, mitt hjärta.

Jag grät hela vägen till öppna förskolan.

UPPDATERING: Jag pratade med farfar vid nio. Klockan tio orkade inte hans hjärta längre. Jag är enormt tacksam över att jag ringde när jag gjorde.

...when you kiss me...

Jag har bristande respekt för människor som är paniskt rädda för sjukdomar och att bli sjuka. Visst, Miras kräkis hade jag (och hon) gärna varit utan men vad tusan, alla blir vi sjuka nu och då. Dessutom tycker jag ofta att det är dom som försöker hålla sig undan sjukdomar som blir sjukast.

I dag på öppna förskolan till exempel. Jag tror att Mira är trött för hon hänger så mycket på mig. Under sångstunden känner jag att hon är varm, men ibland tycker jag att hon är jättevarm utan att det är något så jag ber en annan mamma känna (Mira har nästan aldrig haft feber). Fortare än man hinner säga "böldpest" har den här mamman kastat sig bakåt och säger "Inga sjuka barn i närheten av mig!".

Vi gick hem med en gång såklart. Det hade vi gjort även utan hennes panik. Nu sover Lillan och jag känner att jag ogillar den där mamman lite från och med nu.

Lagerrensning

Efter helgens snöstorm försöker vi beveka vädergudarna och betvinga våren med en rensning av våra garderober. Nu har jag bara underkläderna kvar att gå igenom och jag gissar att jag kommer att känna mig lite lätt deppad när det är klart. Jag inser att det kommer att stå ganska klart för mig hur osexig jag är just nu. Jag får se till att behålla de få spetsnummer jag har för att liva upp min förnumstiga bomullsgarderob.

OS-less

Visst är OS över snart?

Jag har inte känt något vidare engagemang i år. Kanske ännu mindre än tidigare år. Medaljerna är roliga att se, men det övriga...tja.

Just i kväll känns dock hockeyn helt okej att dega framför. Jag har en halv flaska champagne, goda ostar, räkor och musslor i kroppen så jag skulle kunna titta på vad skit som helst.

Vi borde fira in våra fredagar på det här sättet oftare känner jag.

Visitation rights

Det bästa med att få besök som vi inte träffar så ofta är att det blir städat, saker blir uppsatta på väggarna och lägenheten blir barnsäkrad (eller ja, den ska bli i morgon).

Eller det kanske är det näst bästa. Det bästa måste väl vara besöket, eller?

Bookends

Amanda tyckte att folk skulle göra det här så då gör jag det. Gör det du också vettja.

Som läsare är jag: Precis som när jag ska hyra film, jag väljer ofta det lättsmälta men bär de riktiga pärlorna inom mig länge (när jag väl ger dem en chans).

Som bloggare är jag: Ganska vanlig, lite platt och tråkig men ibland glimrar jag till.

Senast lästa bok: Åsa Larssons Till dess din vrede upphör. Otroligt stark inledning. Jag gillar när böcker fångar mig direkt.

Senast köpta bok/böcker: Lionel Shrivers Dagen efter, Lori Lansens Flickorna, Helena von Zweibergks Tusen skärvor tillit och två helt okej chick-lit böcker. Alla köpta på väg till N.Y. och chick-litten är utläst för länge sedan (se första frågan)

Favoritdeckarförfattare: Jag har alltid varit svag för Val McDermid.

Jag läser allt av: Marian Keyes. Min första chick-lit kärlek.

Jag läser helst inte: Klassiker. Har hittills inte läst någon som berört mig så som andra böcker gjort.

Vid hyllan för fackböcker: undrar jag varför jag står där och drönar

Förutom svenska läser jag gärna: på engelska. Gav mig på Anne på Grönkulla på franska för många år sedan och det tog stopp ganska direkt.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Jag håller på Dagen efter nu och näst på tur står Flickorna eller Tusen skärvor tillit beroende på hur jag känner mig.

Högst upp på min bokönskelista just nu står: En kokbok eller bakbok(?) av Leila Lindholm. Och just det, Skynda att älska av Alex Schulman och Halva liv av Mats Strandberg.

När jag går på antikvariat letar jag alltid efter: Jag går alldeles för sällan, men min Isfolket-samling är fortfarande inte komplett så det ska väl vara någon Isfolketbok i så fall.

Vips

så var jag en visdomstand fattigare. När jag ändå var hos käftis kunde jag lika gärna passa på tänkte jag. Men det sved i plånkan.

Ungkarlen

Jag är helt fast i nya säsongen av The Bachelor. Egentligen borde jag hata serien. Kvinnorna som är kära redan när de kommer till tävlingen. Bachelorn som är så vidrigt perfekt så att jag kräks lite i munnen varje gång han ska säga något och så har han ovanan att alltid vidga näsborrarna när han ska kyssa någon.

Men ändå. Jag älskar den där serien. Innerst inne hoppas jag nog alltid att det ska gå vägen och att de verkligen ska hitta kärleken.

Basic instinct

Vad är det för rovdjursinstinkt som får mig att masa mig upp ur sängen 03:14 för att gå in i Miras rum? Mira sov gott men instinkten ledde till ett byte av en, eh, inte helt fräsch blöja och vidare ledde det till att Lillan fortsatte sova ända till sju* i morse (fast jag hade sovmorgon och klev inte upp förrän vid tio).

Jag tycker att sådant här är både skrämmande och fascinerande.

*Hon har annars tagit för vana att kliva upp vid 06 under sin sjukdomstid.

Fritt fall

Jag struntar i vilka han har legat med. Den rösten. Rösten!

Runaway bride

Oj oj oj vilken tur jag har. Tjejmilen råkar infalla samma helg som vår inplanerade tjejhelg går av stapeln. Springa en mil eller en massa vin med mina älskade vänner? Det är inget snack om saken. Det blir vin, alla gånger!

Spears

Är det någon här som kollar in Melodifestivalen? I så fall, visst är bidraget med den anskrämliga titeln Manboy en klassisk låtstöld? Det är ju Britney Spears Womanizer på pricken i verserna.

Mph

Herregud. Jag vet inte vad som har hänt med mig men jag provade ut löparskor i går. Jag och några vänner har pratat om att springa tjejmilen och jag har fått för mig att löpning är något för mig. Inga tider att passa, bara att springa ut när andan faller på. Men känner jag mig själv rätt faller aldrig andan på och jag kommer aldrig att ha tid för ett löppass. Men, förmodligen kommer skorna att inhandlas och anmälan till tjejmilen betalas. Vad har jag gett mig in i?

The Clash

Saker som provocerar mig:

En sjuksköterska som säger till oroliga föräldrar (japp, jag pratar om mig och E) vars dotter inte slutar kräkas "det är inte hon som bestämmer vad hon ska äta det är ni. Det är ni som är föräldrar". E frågade vad vi ska göra när hon spottar ut vissa grejer. Och svaret vi fick var att vi tydligen ska bända upp munnen och tvinga i henne grejer. Då får hon hellre äta så mycket glass som hon orkar bara hon äter något. Här kommer det inte att tvångsmatas förrän hon vägrar all mat, så det så. (Dessutom var sköterskan urusel på att ta blodprov på Mira)

Saker som gör mig glad:

En sjuksköterska som uppenbarligen har hamnat rätt i tillvaron. Trots galet många barn som väntade på sin tur hann hon se oss. Och en massa andra. Hon pratade och gullade. Hon var suverän på att ta blodprov på Mira och suverän på att lugna oss. Jag skulle vilja gifta mig med henne och förstår verkligen inte vad E gör tillsammans med mig när sådana där härliga kvinnor går lösa på planeten.

(Jag tror att sjukan är på väg att gå över och också att mina energinivåer så sakteliga börjar stiga så jag hoppas på en stark återkomst för mitt bloggande inom en snar framtid. Då kanske jag till och med kan skriva något som känns lite kul för någon annan än mig.)

Up and go

Lillan är inne på sin sjätte dag med kräks. Inte så att hon spyr hela dagarna, men någon pizza per dag åstadkommer hon.

Mogen morsa som jag är var min instinkt när hon kräktes upp middagen i dag att fly. Allt jag ville var att komma bort. Bort från ansvaret och kanske framför allt, bort från oron.

Jag vet att Mira kommer att bli bra. Vi måste bara bli ännu mer tålmodiga och ännu mer metodiska för att bli av med den här envisa bacillen. Men hur gör föräldrar med svårt sjuka barn? Att de orkar. Jag ville fly på grund av en spya för att jag inte stod ut med oron. Jag skattar mig lycklig för att Lillan inte har en värre sjuka än maginfluensa.

Misery loves company

Magsjuka hos två av tre i familjen. Den bloggande undantagen. Lillan bara sover och sover just nu. Min kära mor är martyr (av mycket märkliga anledningar) och besöket vi skulle ha haft i helgen fick vända i dörren.

Mjukiskläder och blåbärskräm. Där har vi min helg. Det blir galastass och krigsmålning på måndag.

Pyspunka

Luften har gått ur mig. Jag vet inte vad som har hänt, men pumpen verkar vara långt borta just nu. Veckan känns oändligt lång, Lillan kräktes hela natten och jag är urblåst och platt.

Bara att vänta in första bästa vindpust som kan lyfta mig en aning.

Big up

Och så står hon alldeles själv nuförtiden. Men några steg aktar hon sig för. Det är en försiktig dam vi har här hemma.

Bara ett år...

...och redan sponsrad. Inte illa pinkat.

Veckans erbjudande!

Jag blev erbjuden jobbet. Lönen är bättre än min nuvarande och chefen jag skulle jobba med känns oerhört kompetent och varm.

Ska fundera till i morgon, men faktum är att jag kommer att tacka ja. Jag tror och hoppas att det är en tjänst som kan utvecklas och jag med den eftersom kompetensutveckling är en stor grej på företaget.

Employee of the month

I morgon ska jag på en tredje intervju för ett jobb. Ett jobb jag inte vet om jag är alldeles för överkvalificerad för. Samtidigt som jag tänker att det är ju ett jobb (fast jag lovade mig själv att jag skulle sluta tänka så inför denna jobbsöksomgång). Plus att jag har varit världens sämsta arbetssökande och knappt sökt ett enda jobb (inte konstigt att anbuden inte haglar).

Samtidigt orkar jag inte oroa mig just nu. Livet lunkar på, inget särskilt händer förutom det faktum att min farfar nog sjunger på sista versen (vilket är otroligt sorgligt, men han är ändå 97 år) och Mira är helt fantastisk och driver mig till vansinne - samtidigt.

Så, nu hoppar jag över parenteserna och fokuserar på morgondagen. Det löser sig ... väl!?

Deal or no deal

Ibland är min man lite mindre populär här hemma. I torsdags till exempel.

Mira har varit väldigt klängig på mig hela veckan. Framför allt när vi har haft besök. Jag tror att hon är rädd att jag ska försvinna då och lämna henne med dem som är och hälsar på. Därför bestämde jag att det bara skulle vara vi hela torsdagen och hela fredagen. Att Lillan skulle få fri tillgång till mig. På torsdagkvällen sa jag till E att jag tänkte strunta i att plocka undan efter frukost, lunch och middag på fredagen och att vi fick ta hand om det tillsammans efter att Mira somnat. E log lite överseende och sa "Inte för att du inte brukar plocka undan men det är ju inte alltid undanplockat efter lunchen när jag kommer hem!"

Cue: ilska!

Vår deal är att den som är hemma fixar och donar under dagen, lagar middag och den som kommer hem får plocka undan efter middagen och köra igång diskmaskinen. Ett par dagar har det hänt att lunchen och mellis inte hunnit plockas undan. Framför allt när Mira höll på att få tänder och bara ville bli buren hela eftermiddagarna. Det är ett par dagar. Jag har varit hemma i över ett år!

Gissa om jag längtar tills E är hemma. Gissa om jag går och övar på mitt överseende leende.

Jag håller med Amanda. Trams!

Amanda har betygsatt en fantombild av hur deras lilla bebis skulle se ut. Hon gav den 3 av 5 solar. Jag gjorde ju samma sak när jag var preggo så nu måste jag också kolla och sätta betyg.




Nja hörrni. Det var väl ingen höjdare det här. Jag ger det här tramset 1 av 5 solar. Det var inte många rätt där. Ettan ger jag för äppelkinderna. Men vilket barn har inte äppelkinder?

Fritt fram

Äntligen är det en anständig tid att hoppa i säng.

Förmodligen kommer det att ta en timme till. Inte för att jag är någon nattsuddare överhuvudtaget utan för att timmen mellan 22 och 23 är den riktiga spöktimmen. Av någon anledning hinner jag knappt resa mig ur soffan för att gå och borsta tänderna förrän timmen har gått och klockan är elva.

Una semana

Veckans roligaste: Allt kul vi hade tillsammans. Jag och E och vi alla fyra (jag, E, Chloë och Snuggles.)

Veckans tråkigaste: Min magsjuka. Kom igen, så kul är det inte att kräkas i en soptunna på Park Avenue. Men det är en magsjuka jag aldrig kommer att glömma i alla fall. E sa till fok att jag var gravid medan jag stod där och kräktes upp rödvinet från lunchen.

Veckans Älska: E såklart. Det var ju vår bröllopsresa. Men också stan. Stan. Staden. Alldeles underbar.

Veckans Hata: Starkt ord det där. Men en hemresa med en mellanlandning på en sisådär fem timmar är ju inte kul, det är det inte.

Veckans insikt I: Jag ser ut som om jag fått en liten stroke. Är helt sned i ansiktet.

Veckans insikt II: Hur jädra kul jag och E kan ha tillsammans. Ibland glömmer jag det mitt i vardagsbestyren. Har skrattat så att jag gråtit flera gånger under veckan.

Veckans Där måste vi hänga fler gånger: West Village. Otroligt härlig atmosfär och många mysiga restauranger. Ska ni dit, gå och ät på Extra Virgin. Mmmmmmmm.

Veckans Been there done that: Grits. Har alltid varit nyfiken på vad det egentligen är. Och nu vet jag. Som att äta osaltad havregrynsgröt (för att jämföra med något vi har i Sverige) med en stor klick smör i till friterad kyckling. Ingen höjdare.

Veckans shopping: Min nya klocka och mina nya stövlar. Med klack. Snart ska jag vara mäktig businesskvinna. Eller kanske bara lite mer kvinnlig...

Veckans shoppingmiss: Påsen med söta kläder från BabyGap till Mira som försvann på väg hem efter stora shoppingdagen.

Veckans oroliga: Hur lätt det gick att "förtränga" Miras existens. Överlevnadsstrategi?

Veckans lugnande: Hur fantastiskt härligt och alldeles vanligt det var att plocka upp henne från sängen i morse och snusa på hennes sovvarma hals. Jag kan gråta en skvätt just nu när jag tänker på det.

Picture perfect

Ibland önskar jag att man kunde fota direkt med ögonen. Det som jag tycker är jättefint eller speciellt kommer inte alls fram på mina bilder. Men vem bryr sig. Vi är i New York!

New York baby

Jag är lite tipsy efter vin, drinkar och ingen sömn på 24 timmar. Vi har precis ätit middag och nu är det omedelbums i säng. I morgon har vi en massa planer. Harlem är en av dem. Oj, vad jag älskar den här stan!

Insane in the brain

Herregud vad många utelämnade ord och stavfel det var i mitt förra inlägg. Det märks att det sista skrevs i nu har lillan vaknat-hast.

Nu sitter jag med rejäl spänningshuvudvärk. Har suttit och författat en bibel till mina föräldrar om Miras rutiner, olika aktiviteter de kan göra, hur vagnen fälls ihop och så vidare för snart drar ju jag och E till New York. Jag försöker hela tiden komma på om jag glömt något viktigt.

Det ska verkligen bli fantastiskt kul att komma iväg, men allt är kryddat med en smula ångest. Det längsta jag har varit ifrån Mira tidigare är ju 24 timmar vid ett par tillfällen och nu blir det på pricken en vecka. Galet länge med andra ord.

Samtidigt som jag längtar, längtar, längtar efter att ha vuxentid med E, att vi ska kunna ligga och dra oss i sängen tillsammans, dricka vin och slarva hela natten om vi vill utan att tänka på konsekvenserna så darrar mitt hjärta till av tanken på lillskruttan som får vara kvar här hemma. Men alla säger samma sak, att det kommer att vara värst för oss som är borta och det tror jag verkligen på. Problemet kommer väl att komma när vi kommer hem och måste vänja av Mira från konstant uppmärksamhet.

Babyfishmouth

Jag vet inte om det bara är jag som upplever detta, men herregud vilken skillnad det är på män med invandrarbakgrund och svenska män när det kommer till Mira. Män med invandrarbakgrund vinkar, pratar med henne och frågar mig vad hon heter och hur gammal hon är. Har de barn själva berättar de om sina barn. Mycket sympatiskt och trevligt.

Svenska män tittar bort, i alla fall de i livet runt de trettio. Hur Mira än försöker charma den väljer de att helt ignorera hennes existens. Visst, alla är inte så förtjusta i barn och det respekterar jag. Men det kan väl ändå inte vara så att alla svenska män vi möter i kollektivtrafiken inte är förtjusta i barn? Och att alla män med invandrarbakgrund äääälskar barn?

Är det vårt vanliga svenska dilemma. Att vi inte vill göra bort oss offentligt och därför inte vågar titta på ett barn som försöker få kontakt med oss för då riskerar vi att prata med bebisröst?

Jag tycker att lite märkligt faktiskt.

Trasiga skor

Shoppingkvällen jag fick i julklapp blev ju toppen om jag får säga det själv. En svindyr kofta och en hel del billiga kläder inhandlades. Mycket baskläder. Det ska bli min nya grej. Basgarderoben. Men så köpte jag också ett par trasiga jeans. Jag har aldrig haft trasiga jeans förut. I alla fall inte sådana som ska vara trasiga och inte bara sådana som råkat bli trasiga.

Det känns konstigt att ta på sig ett par byxor som silar ljuset mot låren när jag tar på mig dem. Jag känner mig egentligen lite för ohipp i dem. Men jag gillar dem och de sitter som en smäck. Så jag + trasiga jeans = New York. Så får det bli!

Släng morsan av tåget

Jag känner mig inte direkt som världens bästa morsa när jag sitter på nedervåningen hos Lantlollan och dricker vin och pratar om hur osannolikt det vore att Mira trillar ur sängen med tanke på hur jag bäddat med kuddar runt henne. I samma andetag hör jag en duns och ett skrik. E hittade henne cirka två meter ifrån dubbelsängen vi lämnade henne i.

Men jag känner mig ganska bra när Mira ser mig tvärsöver ett rum med en massa människor i, hon spricker upp i ett leende, pekar på mig och säger "Dä". (Mamma verkar hon ha glömt bort hur man säger. Däremot är allt pappa. Morfar, mormor, farmor, farfar, lampan och ibland till och med hennes pappa.)

Crash into me

För några nätter sedan drömde jag att flygplanet jag åkte med kraschade. Jag var inte med om hela kraschen men jag hann inta den där märkliga kraschpositionen och var helt medveten om att vi var på väg att störta.

Jag är nog mer nervös inför vår New York resa än jag vill låta påskina.