Gott nytt år, vänner! Hoppas ni får en fin kväll. Jag och E, och Mira förstås men hon ska snart sova, firar nyår helt allena och det känns faktiskt jättebra. Trist bara att ugnen pajade, men tydligen kan man koka potatisgratäng. Vi har champagne och rödvin och galet gott kött så det här blir nog bra. Vi hörs på det nya året.
Det blev en snöig men vacker promenad i dag. Den lilla stugan ni ser där framme är den lilla stugan vi huserar i när vi är i Huset vid havet. Det är tyst och stilla här. Underbart om du frågar mig.
Efter några dagars lugnare julfirande hos Svärföräldrarna är vi nu i kusinkaoset i Huset vid havet. Två ettåringar och en fyraåring ger skavsår i öronen, trötta föräldrar och glada barn.
Julens upptäckt är att Mira redan upptäckt att hon tillhör det täcka könet. Hela julaftonskvällen sträckte hon upp armarna mot varje man hon passerade och när de lyfte upp henne dirigerade hon dem bestämt med pekfingret. Det var många lampor, ljusstakar, en julgran och en katt som beskådades den kvällen.
Antal gånger jag blivit sur på Mira under julhelgen: 1 (och herregud vad sur jag var... Får jag skylla på att jag var trött?)
Antal gånger jag blivit sur på E under julhelgen: 1 (någon tafflig grej om våra räkningar den här månaden... Får jag skylla på att jag var trött?)
Antal gånger jag har tänkt att den här godisbiten blir min sista: det vill jag inte ens tänka på
Bästa julklappen: en timmes personlig shopping i en härlig butik i stan. Vi är ett helt gäng som ska dit efter stängning, vi ska ha med oss vin och jag kommer att få specialhjälp med saker som skulle kunna passa mig. Förmodligen kommer jag att vara supersnygg och het i mina nya kläder när jag och N.Y. ska mötas igen.
I dag bär det av till norr. Först till Svärföräldrarna och sedan till Huset vid havet. Det är sjukt mycket som ska packas ner i väskorna och då har vi knappt några julklappar med oss. Men nu blir det jullov i alla fall. E har tagit ut semester och vi ska njuta av att vara med varandra och familjen. Jag tittar nog in nu och då, för er information mina tre läsare haha.
Hoppas att ni får en härlig jul omgivna av dem ni tycker om mest.
I dag fyller Mira alltså ett år, om det nu är någon som har missat det. Det känns märkligt. Stort och häftigt att vår dotter faktiskt överlevt ett år i vår omvårdnad, men också märkligt. Det har gått så snabbt. Nu när jag träffar Lärarinnans lilla treveckors-bebis känns det så overkligt att Mira har varit sådär liten och hjälplös. Hon börjar ju bli stora damen nu, med humor och bus i blicken och med en vilja av stål.
Det är fantastiskt hur kärleken till Mira bara växer, det känns som om det aldrig kommer att finnas något stopp för hur mycket kärlek mitt hjärta kan rymma för henne. Men fråga mig gärna igen när hon är i tonåren. Ibland kan vi ha jättetråkigt på dagarna och ruttna helt och hållet på varandra, men för det mesta har vi faktiskt riktigt kul tillsammans. Vi skrattar och busar och gör små utflykter.
I dag är det ett år sedan min röv domnade bort där jag satt i sjukhussängen med Mira mot mitt bröst. Hud mot hud. Jag var egentligen dödstrött, men det kändes inte alls och jag fattade inte hur E kunde vara så trött. Jag var pigg, pigg, pigg och ringde alla för att berätta om Mira. För egentligen fattade jag ingenting, så jag behövde prata om det om och om igen. Jag förstod inte att jag hade varit gravid och inte att det var det här lilla knyttet som hade legat i min mage. Det fattar jag fortfarande inte.
Men här är hon och så måste det förbli.
Vår älskade lilla skrutt!
Fast just nu, när hon vägrar sova, är hon ganska billig faktiskt. Typ femton spänn eller nåt.
I dag var jag på intervju för jobbet som min förra chef tipsade mig om. Hon som intervjuade mig var skarp, riktigt skarp. Henne lurar man inte med ordbajserier, det lovar jag.
Hon ska intervjua två till i början av januari och sedan hör hon av sig. Nu är bollen i rullning.
Mira har börjat digga loss till musik. Ofta är det till musik som har en bra rytm men som ändå är lite melankolisk. Favoriten just nu är Darins cover av Viva la vida och när hon sitter i matstolen och diggar ser hon ut så här:
...jag ligger i soffan just nu fast jag egentligen hellre skulle mysa med E (som äntligen är hemma!) i sängen. Men Mira blev så hängig i kväll och då gnyr hon så lågt så jag är rädd att jag inte skulle höra henne om hon vaknar. Efter nästan ett år vågar jag fortfarande inte lita på min mammahörsel trots att den inte svikit mig ännu.
Förresten ska jag på en liten förstaintervju på det där jobbet min före detta chef tipsade om på torsdag. Men glädjen över det gick över snabbt när Mira kräktes och grät och kräktes och grät nu på kvällskvisten. Hon har inte kräkts mer, men har lite feber. Jag misstänker att hon kanske är ett sådant barn som kräks när hon får feber. Finns det sådana barn?
Allt jag vill är att Mira ska pigga på sig just nu. När det är ordnat hoppas jag att intervjun på torsdag går bra.
I dag är det skolavslutning. Jag fattar inte att hösten är förbi och att det är lucia. Nästa lördag åker vi till norr för att fira jul med familjerna och sedan, mina vänner, är det dags för New York.
Men i dag är det skolavslutning. Vi ska presentera vår sista uppgift för klassen och det känns lite nervöst. Jag har till och med funderat på att strunta i att gå (det är inte obligatoriskt), men så tog jag mig i kragen och om drygt två timmar står jag där och presenterar.
I dag åker E till Liverpool för att se på fotboll och dricka öl hela helgen. Det är han verkligen värd.
Jag och Mira ska ha en tjejhelg. Ikväll blir det bara hon och jag. I morgon kommer Chloë och Förskollärarinnan hit på middag och på söndag, självaste lucia, ska jag ha avslutning i skolan så Chloë och Snuggles kommer hit och tar hand om Mira.
Jag har känt mig oerhört trött på senare tid. Och godissugen. Inget konstigt i och för sig men när jag försöker analysera mig själv inser jag att jag nog varit rätt så stressad under hösten. Framför allt nu i slutet. Skolan har varit rolig men det hade nog varit bra att ha enbart den att fokusera på istället för jobbsökeri också. Det här med jobb har varit en inre stress jag burit på sedan hösten kom. Jag har inte gjort många knop på den fronten, men tankarna har hela tiden varit där och för mig är det tankar som gör mig stressad. När jag väl tar itu med saker brukar det bara rulla på och lösa sig och stressen försvinner.
Jag har till och med varit inne på att försöka bli på smällen igen för att slippa ta itu med det här med jobb på riktigt. Fast jag inser själv att det inte är något bra skäl för att sätta ett till barn till världen. Även om vi gärna vill ha ett till barn någon gång. Min tanke nu är i alla fall att när vi får vårt andra barn (förhoppningsvis får vi det någon gång) så har jag ett jobb att gå tillbaka till efter föräldraledigheten. Nu siktar jag på det.
På jobbfronten har det varit trögt och segt. Men i går kom jag i kontakt med den första chef jag hade här i Hufvudstaden och hon hade ett jobb som hon trodde skulle kunna passa mig. Nu väntar jag på att utbildningschefen ska höra av sig till mig så att vi förhoppningsvis kan träffas under nästa vecka. De vill helst inte gå ut med annons så mitt läge känns ganska fördelaktigt. Men den här gången ska jag icket ta ut något i förskott. Fast ni får gärna hålla tummarna ändå...
I dag var det så äntligen dags. Jag klippte mig hos Zaida, som är frisörtrainee på Sachajuan. Jag hade med mig en bild på ungefär hur jag ville se ut (Katie Holmes page) och så körde vi igång. Zaida var supergullig och jättenoggrann och med lite hjälp av en av de andra frisörerna (Sacha? Juan?) mot slutet så var jag nyklippt och fin. För 200 kronor dessutom!
Såhär såg spektaklet ut innan. Hemmafärgat mörkblont med röda toner vid rötterna och askiga toner vid topparna. Håret klipptes i slutet av juli så det var hög tid.
Såhär ser jag ut nu. Lite kortare i nacken och resten av håret följer käklinjen. Mitt hår är färgat i en brun nyans och jag är verkligen supernöjd med färgen. Jag ska definitivt besöka Zaida igen. Om hon har tid med mig vill säga.
Har ni någon gång läst Sagan om Gyllenmusten? Den handlar om en välling som kokar över och översvämmar en hel by. (Först i dag insåg jag att det var en reklamsaga för Gyllenhamars Gyllenmust.) Hur som helst. För mig lät det som en dröm att kunna sitta på taket till huset och bara skopa i sig god välling. Då valde jag att förtränga hur jobbigt det skulle vara om hela huset översvämmades av välling. Hur klibbigt allt skulle bli och hur min stackars nalle skulle bli alldeles förstörd.
I kväll har jag gjort min egen variant av den där Gyllenmusten. Fast i mitt fall var det bacon- och broccolisås. Det började finfint i en gryta, som sedan krävde en större gryta och till sist en ännu större. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Någon som är sugen på att komma över och äta bacon- och broccolisås?
Jag verkar tro att jag är 18 igen. Åtminstone på lördagarna. De senaste lördagarna har jag druckit vin och andra alkoholhaltiga drycker med härliga vänner till fyrasnåret på morgonen. Det känns som om jag kommer att få betala dyrt för det här längre fram. Men herregud vad kul jag har.
Jag kan verkligen skatta mig lycklig i dag. Min kära vän, Hovmästarinnan, jobbar på en restaurang här i Hufvudstaden som har väldigt god mat. Sist vi var där hade jag inte råd att äta något utan fick nöja mig (och det gjorde jag så gärna) med vin.
Nu har Hovmästarinnan förbarmat sig över mig. Detta innebär att hon tar med mig på sin årsmiddag. En trerättersmiddag med fördrink, kaffe, avec och all dryck till maten. Gratis! Herregud vad jag ska äta i kväll. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på det. Och vi får välja precis vad vi vill från menyn.
I dag är jag en lycklig tjockis. Och förmodligen är jag ännu lyckligare, och tjockare, i morgon.
E har fått någon sorts postgraviditetshormonschock (världens längsta ord?). Han bölar tamejtusan åt allt nuförtiden.
Nyss läste han ett litet brev jag har skrivit på engelska till ett företag som jag ska skicka in en spontanansökan till. Tårarna forsade på stackaren och jag skrattade tills jag grät. Tydligen tyckte han att det var väldigt fint det jag hade skrivit.
Fast riktigt så bra var det inte. Det kan till och med jag erkänna.
Kan inte någon bara ge mig ett jobb, snälla. Jag pallar inte det här!
Haha, jag kanske ska skriva det i min nästa ansökan. Ingen uthållighet och ger upp vid minsta motgång. Då får jag säkert någon på kroken. (Fast jag har faktiskt skickat en ansökan i dag.)
Är ute och går med vagnen och passade på att ringa till marknadschefen på "jobbet jag redan har fått". Vi pratade i kanske fem minuter. Jag ställde frågor. Hon ställde frågor. Hon avslutade med "Jag ser fram emot din ansökan" och "Vi hörs". Håll er undan alla som är bättre kvalificerade än jag. Det här jobbet ska jag bara ha.
Dra mig baklänges! Jag ska klippa mig - gratis! - om två veckor. Har ni hört något så fantastiskt? Och nej, det är inte en kompis som ska klippa mig utan en frisörtrainee på Sacha Juan. Kicki skrev om Zaida, som också bloggar på Daisy beauty, som behöver fler träningsobjekt. Det är där jag kommer in. Jag tänker att en utbildad frisör kan göra underverk med mitt oklippta hemmafärgade hår. Det kan i alla fall inte bli värre.
Så nu har jag sett till att E ska jobba hemifrån den eftermiddagen och jag ska lugnt överlåta mitt hår i Zaidas händer. Jag återkommer med resultat och då kanske jag också ska bjuda er på en före-bild.
Man kan inte säga annat än att Mira är duktigt tuktad vid läggdags. I går när klockan var på pricken tio i sju började hon självmant rumphasa mot sitt rum, hon gnällde lite och tittade uppmanande på oss.
Det var bara att ta henne på gnället och lägga henne.
Nu finns det ingen återvändo. Ansökan till jobbet jag redan har fått är skickad och jag har lite ont i magen. Jag har knappt sökt några jobb ännu så att få det här jobbet vore nästan för enkelt. Det är så jag försöker tänka nu för att inte bli för besviken om det inte går vägen. Men besviken, det kommer jag att bli om jag inte får det.
Så nu struntar vi i det. Ska vi istället fira att jag, med start någon gång i februari, kan titulera mig webbkommunikatör?
Men åh. Nu kom jag precis ihåg varför jag hatar att söka jobb. Visst, jag kan slänga iväg lite ansökningar till höger och vänster utan någon vidare ansträngning. Men så kommer det där jobbet som jag redan har fått innan jag ens skickat min ansökan. Jobbet som känns som en rolig och givande utmaning. Jobbet där min kompetens kommer till sin rätt.
I dag har jag skrivit en sådan ansökan. Till jobbet jag redan har.
Håll tummarna och så ska jag ringa till marknadschefen och smöra.
I går fick Mira sin första svinisspruta. Allt gick så snabbt så hon hann bara dra efter andan innan plåstret satt på låret. Inga biverkningar, hon har varit precis som vanligt.
Om tre veckor är det på't igen. Sedan hoppas vi att vaccinet gör sitt jobb och håller sjukan borta. Nu ska jag bara ta mig iväg och vaccinera mig själv också.
Nu börjar det. Jag börjar bli en sådan där morsa som senare i livet kommer att skylla mitt förfall på mitt första barn. Efter min amningshybris, där jag har trott att jag kan äta precis vad som helst utan att gå upp i vikt, och efter att mina långpromenader minskat drastiskt har jag lyckats gå upp en hel del på bara någon månad. Jag fick andnöd när jag vägde mig i går. Jag har inte fattat hur snabbt det har gått.
Men jag vägrar. Jag vill vara en pigg och glad mamma till Mira och hon ska definitivt inte få skulden för att jag är för lat för att orka ändra på saker och ting.
I natt när jag inte kunde sova låg jag och peppade mig själv. Nu ska det ätas mat och frukt, inget kvällsfika, definitivt inga chips och inget godis. Jag tänker att blir jag bjuden på fika hos någon måste jag försöka hålla mitt moffande nere och så tänker jag satsa på att träna en kvart "varje dag". Jag siktar på att börja med två gånger i veckan minst, för att inte bli less innan jag har börjat.
Operation Pigg mamma till Mira har inletts. Det känns mycket bra.
I dag har jag fått respons på min första jobbansökan. Det första jobbet jag sökt med min nya ansökan som jag, mot alla odds, känner mig riktigt nöjd med.
Responsen? Nej, jag fick inte jobbet men de vill gärna behålla min CV för de tyckte att min profil var intressant.
I dag har jag och Mira bakat bullar. Mjölkfria bullar för att Mira skulle få smaka sitt livs första bulle.
Förväntansfullt lade jag ett par bitar av den frasiga och söta bullen framför Mira. Hon åt, visst gjorde hon det. Men det var inte med tillnärmelsevis lika mycket entusiasm som när hon äter sina kaviarmackor på morgonen. Då sitter hon och mmmar och oooooar och aaahar för varje bit hon stoppar in i munnen. Och så älskar hon broccoli och majs över allt annat.
Kan det vara så, jag vågar knappt tänka det, att vi har fått ett hälsofreak på halsen?
Jag ska verkligen försöka dra lärdom av den här helgen. För jag är så himla glad och mår så bra.
För att förklara varför går vi först tillbaka till några helger. Jag och E hade inga planer och det kändes som om helgen var upplagd för mys. Lite mys blev det allt men mest blev det pannkaka. Lite sura miner och allmänt trist stämning.
Den här helgen var E på fest i fredags och jag och Mira var på restaurang. Lördag förmiddag var otroligt lugn och mysig, på eftermiddagen mötte vi upp min bror som var i stan och Mira fick för första gången hänga lite i en gympasal. (En riktig fullträff förresten. Jag vet inte om det var de högljudda killarna som drack öl eller strecken på golven som gjorde det.) I går kväll åt vi middag hos Lärarinnan och Doktorn och spelade spel. Och som avslutning på helgen har vi badat i dag, Mira sover just nu och jag ska söka ett jobb och i kväll ska vi bara kura ihop oss i soffan och se Dexter. Jag längtar redan.
Dagens insikt: Jag får energi av att göra saker. Av att träffa folk och ta mig ut! Jag fattar inte varför jag glömmer det så ofta och tror att jag är hemmakatt och bara vill mysa i soffan jämt och ständigt.
Jag älskar soffmys, men det får inte bli för mycket för då tappar soffan sitt mys. Nu ska jag bara försöka komma ihåg det här längre än den här dagen räcker.
Jag har ett mål varje dag. Målet är att Mira ska få skratta så att hon får skratthicka. Varje gång jag busar med henne så att hon gurglar av skratt funderar jag på varför jag inte ser till att jag själv får skratta på det viset varje dag. Märkligt egentligen.
Men i går, då skrattade jag och E så att vi grät. Jag kunde inte röra mig ur fläcken där jag stod och skakade av skratt i köket och E var tvungen att sätta sig vid köksbordet för att benen inte bar honom.
Jag ler fortfarande...
Lillskruttan som en glader för två månader och många hårstrån sedan.
E har åkt iväg på tv-spelskväll och jag borde plugga och söka jobb. Istället sitter jag och driver mig själv till vansinne med tankar på choklad. Jag vill ha!
Min längtan är så stark så att jag till och med närde en förhoppning om att E skulle inse exakt hur chokladsugen jag är och åka och handla choklad till mig innan han åkte iväg. De första fem minutrarna efter att han stängt ytterdörren satt jag som på nålar och lyssnade efter hans steg. Jag tänkte att det hade ju varit ett ypperligt sätt för E att visa hur mycket han tycker om mig.
Men ingen E. Ingen choklad. Bara jag och mitt vansinne.
Med ett glas vin i kroppen känns det plötsligt helt okej att jag ska ligga på en nästintill obefintlig madrass på golvet i natt. Det känns också helt okej att jag inte har skrivit ett ord på nästa skoluppgift som ska vara inne på måndag. Det känns dessutom helt suveränt att svärföräldrarna är här hela helgen så att jag och E kan gå ut och dricka, ehrm, vin i morgon. (Någon som möjligtvis noterar en tendens?)
Hur leker livet med er såhär en fredag eftermiddag?
Allvarligt talat. Är det meningen att man ska få blodsmak i munnen av att cykla en kilometer?
Jag skyller på uppförsbackarna och den kraftiga motvinden. Men innerst inne är jag inte säker på att det bara berodde på det... Attans. Betyder det här att jag måste börja träna nu?
Just i dag är jag glad! Nu har vi fått ytterligare feedback från lärarna på kursen. Eller rättare sagt, vi hade en "gästdomare" denna gång. Uppgiften var att skriva en säljtext till en bok och hon som gav oss kritiken är faktiskt förläggare.
Och jag fick jättebra kritik - igen!
Jag är jätteförvånad och jätteglad. Är det kanske något i mitt skrivande som börjar släppa? Jag hoppas det. För nu jäklar, nu ska här skrivas ännu mer och ännu bättre!
Jag har så svårt att förstå en sak. Och det är varför hur det går för Liverpool ska påverka resten av vår lördagkväll? Tydligen går det väldigt uselt för laget just nu och i går var det misär här hemma.
Själv brukar jag kunna sätta mig in i andra människor känslor ganska lätt. Men det här, det fattar jag bara inte.
Jag och Mira tog en liten tur ner till vårt lilla centrum nu på eftermiddagen. Inne på en frisersalong satt två äldre damer som såg ut som om de hade varit för att få håret lagt.
Lägger ni erat hår?
Tror ni att vi kommer att göra det när vi blir äldre?
Min farmor var, in i det sista, jättenoga med sitt hår. Jag och mamma hjälpte henne att permanenta håret och hon lade det alltid när hon skulle göra sig fin. Jag lägger inte ner så mycket tid på mitt hår. Visst, jag känner mig alltid extra fin om jag har en bra hårdag. Men jag lägger inte manken till om jag inte har det.
Men i dag fattade jag ett beslut. När jag når en aktningsvärd ålder ska jag också lägga mitt hår. Because I'm worth it!
Dumma Mira. I går fick jag jätteont i halsen på eftermiddagen, kroppen började kännas konstig och, mycket riktigt, febern dök upp. Väldigt oönskad. Nu har jag hunnit svettas ut halva min kroppsvikt under natten. Jag har hunnit känna mig feberfri tills jag insåg att jag "bara" hade 38 graders feber. Och så har jag kräkits upp frukosten.
Är mycket tacksam att E stannade hemma från jobbet i dag.
I dag när jag sjöng Imse vimse spindel för Mira när hon låg på skötbordet gjorde hon rörelserna till. Nej, inte alla, men hon gjorde "ner faller regnet" och "torka bort allt regn". Jag blev så stolt så jag höll på att börja lipa.
Jag hoppas verkligen att Mira blir en lagom medelmåtta i det mesta. Annars kommer jag att skämma ut henne rejält i framtiden.
I dag fyller min farfar, Miras gammelfarfar, 97 år! Jag skriver det i bokstäver också, nittiosju. Det är helt galet vad gammal han är. I våras trodde vi att han hade gjort sitt här på jorden, men krutgubben hämtade sig och nu läser han böcker och promenerar igen som om ingenting hänt.
Dessutom har han sockerskålen vid sidan av sängen. Vaknar han och känner sig lite torr i munnen eller har lite ont i halsen så tar han sig en sockerbit. Socker - det måste ju vara bra skit det där.
Bebisar kan ju göra en hel del läbbiga grejer. Jag har blivit nerspydd och nerbajsad utan att känna mig särskilt äcklad. Men nu har Mira börjat med något som jag tycker är riktigt vidrigt. När hon tappar matbitar ner i haklappens "ränna" har hon lärt sig att plocka upp dem. Inte nog med det. Hon äter upp dem. Hon tycker säkert att det är jättesmidigt. Inte nog med att maten är nära till hands, den är lagom uppblött redan av sörjan som redan ligger därnere. Hon smaskar glatt på medan jag sitter bredvid med kväljningar.
I morse vaknade jag klockan sex. E och Mira låg fortfarande och sov. De vaknade inte förrän vid sju. Så jag kunde i godan ro äta frukost, surfa lite på nätet och göra mig i ordning för dagen.
Våran lilla skrutt har blivit sjuk. Den första riktiga sjukan känns det som. Det började med lite snuva i morse, eskalerade till feber i eftermiddags och nu har hon kaskadkräkts upp middagen och (eftersom hennes ömma moder är lite trög och inte fattade att hon var kräkig) vällingen. Sedan däckade hon mot min axel och det var bara att lägga henne i sängen. Hoppas att hennes lilla kropp får vila i natt.
Lilla älsklingen, hela min kropp och själ blir ledsen när jag ser henne såhär.
Jag har en märklig sorts hockeyfrilla just nu. Håret är egentligen klippt i page men runt hela huvudet spretar hårstrån som är ungefär tre centimeter långa. Verkligen jätteläckert att gå runt och se lurvig ut. Damn you, amningshår!
I morse kände jag mig som en ny människa. Jag gick nämligen inte upp en enda gång i natt. Jag har lagt mig till med den dåliga vanan att gå och lyssna utanför Miras dörr någon gång per natt, trots att jag vet att jag vaknar om hon gråter och när hon bara ligger och pratar. Det var så skönt att inse att jag sov helt avslappnat hela natten och jag kände att trenden vänt.
Så gick jag in i Lillans rum för att titta till henne. Hon sov fortfarande. Då ser jag att hon ligger precis som om hon någon gång under natten suttit upp och sedan fallit åt sidan. Ångest. Har hon varit vaken någon gång under natten och kanske varit ledsen utan att vi hört henne? Jag har en känsla av att det kommer att bli många "dåligt samvete"-kramar i dag. Och tyvärr har jag också en känsla av att det blir en orolig natt för mig i natt. Lillan själv låtsas som om inget har hänt.
Det märks att hösten är här på riktigt för mina läppar är nariga och ögonen trötta. Nu börjar den värsta tiden, med mörker mörker mörker. Jag försöker hitta entusiasmen som behövs för att söka jobb. Skrivkursen är jag fortfarande ganska entusiastisk inför, men samtidigt känner jag mig pressad och fundersam på vad den kan komma att ge. Jag inser också att jag borde gå en kurs i InDesign samtidigt som det slår mig att jag inte har råd just nu. Jag träffade en mamma i dag som precis har separerat med sin sambo och fick ont i magen. Inte för att vi på något sätt är nära en separation, men det är alltid läskigt att bli påmind om hur fort det kan gå. På lördag ska jag se ut som Madonna. Madonna med nariga läppar och trötta ögon.
I dag har jag och E varit tillsammans i 13 år! Det har gått läskigt fort. Den här händelsen firar vi såklart med att som vanligt mysa i tv-soffan. Jag har just nu 24 kr på kontot så några utsvävningar kan E inte räkna med i kväll. Däremot känns det bra att äntligen vara inne på det fjortonde året. Det måste ju vara bättre än att vara inne på det trettonde.
I onsdags när jag var och handlade stod en man framför mig i kassan. Det gick inte att se hur han såg ut för hans huva var uppdragen och det enda han köpte var blå nylontråd!
I morgon ska E opereras igen. Den första operationen blev inte så lyckad som de hoppades, så nu tänker de skrapa bort ärrvävnad och förhoppningsvis ska han återhämta sig rätt snabbt.
Jag vet inte om ni minns hur det var förra gången, det är knappt att jag minns. Men min kropp kommer ihåg. Varje gång E har pratat om en eventuell operation har min mage dragit ihop sig på en gång. Ont har det gjort och jag har börjat må illa. Tydligen klarade jag inte av den där perioden så bra som jag trodde just då. Jag var nog rätt mör redan innan operationen med helamning och tvåmånaders bebis hemma och att då ta hand om E mitt uppe i allt var nog lite för mycket. E fick ju ringa mig, han sov i gästrummet efter operationen, varje gång han behövde byta ställning i sängen för han kunde inte lyfta på benet. Dessutom verkade inte Citodonet på honom, men det upptäckte vi inte förrän han slutade med det och hade lika ont som innan.
Men hur som helst, nu ska han opereras igen. Det ska tydligen inte vara ett lika stort ingrepp den här gången så förhoppningsvis innebär det att blödningen inte heller blir lika stor. Dessutom sover Mira hela nätterna och jag och E sover i samma rum så har han svårt att röra sig behöver han bara knuffa lite i mig. Dessutom ska han be om riktigt knark så att han slipper vara sömnlös på grund av värk i en vecka.
Jag har inte lika ont i magen nu som tidigare när E har pratat om operation. Jag har ju haft tid på mig att vänja mig vid tanken. Men jag ska inte sticka under stol med att jag är lite nervös inför morgondagen.
Kommer ni ihåg min inspirationslöshet? Vi har fått vår feed-back i dag och tro det eller ej, men min var faktiskt jättebra! Kanske bland de bästa till och med. Jag har till och med fått ordet "superduper" i responsen. Det är några synpunkter läraren har som jag definitivt håller med om. Till exempel lite för korta stycken. Men generellt sett känns det som om han gillade det han läste.
Ha! Det här måste vara ett tillfälle som bör firas med vaniljglass och varm chokladsås, väl!?
Shit pommes frites. Nu har vi bokat vår bröllopsresa! Under en tid har jag kollat in Gran Canaria och Puerto de Mogán. Vår plan var att vi skulle åka en vecka med Mira i januari och sedan ta in på ett mysigt hotell i, till exempel, Trosa någon gång under våren bara jag och E.
I fredags ställdes det på ända när jag och Chloë började prata om New York. Min stora resekärlek. Så, nu är det bokat. Jag och E åker till Det stora äpplet den 10:e januari tillsammans med Chloë och Snuggles. Totalt är vi borta sex nätter och vi kommer att sakna Mira galet mycket, men jag tror att vi kommer att ha ofantligt kul också. Mira lär knappt märka att vi är borta när hon får fullt fokus av sina mor- eller farföräldrar.
Åh, jag längtar ... fast det känns lite skönt att det inte är förrän i januari vi åker.
Såhär ser spöktavlan i Miras rum ut. Den är ritad av Johan Hagelbäck och helt underbar om du frågar mig. Det märkliga skenet beror på Miras rosa lampa. Om vi ska få spökbesök hoppas jag på någon av de här sköningarna!
Lillan har precis lärt sig att sätta sig upp i sängen från liggande. Hon har aldrig fattat det här med att rulla runt på mage så det har tagit sin tid. Den här nya färdigheten invigde hon med buller och bång i dag.
Alldeles nyss hittade jag henne, sittande dubbelvikt vid fotänden av sängen och hon drog världens timmerstockar. Fatta ryggvärken efter den ställningen. Öm moder som jag är lade jag förstås ner henne i sängen och stoppade om henne ordentligt. Men först fick jag mig ett gott skratt.
Ha en bra helg allesammans. I dag har jag en glad mamma för hon ska dricka vin med vänner i kväll. Tragiskt men likväl sant. Jag ska mysa med farsgubben. Tjing!
Mira har blivit mammig. Sjukt mammig. Inte så att E inte får röra henne eller hålla henne, men när vi är hemma bara vi två vill hon helst att jag ska sitta med henne på golvet och gärna att hon får klättra och klänga på mig och hänga som en liten apa runt min hals.
Det är skitjobbigt.
Jag är van vid att kunna göra en massa saker och att hon roar sig själv väldigt ofta. Kanske har jag varit bortskämd men det är frustrerande när det enda som gör henne lugn är att bära runt på henne. Plus att ryggen säger ifrån.
Till en viss gräns kan jag säga ifrån och låta henne sitta kvar på golvet, ibland kan hon lugna sig efter en stund. Men när jag märker att det är på väg att barka iväg till riktig hjärtskärande gråt går det inte att stå emot. Inte för mig i alla fall. Så då står jag där, med lillapan runt halsen. Och låtsas som om det var precis det jag ville göra.
Fast just nu sitter hon och snackar på golvet som om hon inte alls kastade sig baklänges, storgråtandes, för en stund sedan.
I dag tycker jag lite synd om mig själv. Blev dunderförkyld i söndags och blev så paff över hur däckad jag kände mig. Då insåg jag hur längesedan det är jag var förkyld. Det har känts bättre och bättre, men i dag känner jag mig riktigt hängig igen. Kan bero på den dryga timmespromenade jag tog med Gymnasielärarinnan i går när jag kände mig på topp.
Så i dag är planen att somna i samma sekund som Mira gör det och sova tills hon vaknar. Varje gång jag tänker så vaknar hon i och för sig efter en halvtimme i stället för två timmar, men en halvtimme är verkligen inte fy skam. Och så har jag köpt stackars mig-kex. Remi. Just det, tantkexen. Jag älskar dem!
Så riktigt synd om mig är det inte, ganska lyxigt att vila i soffan med goda mintkex när jag tänker efter.
Det tog ett tag. Vi är inne på de sista avsnitten av andra säsongen och herregud vad True Blood är bra nu. Nu vågar jag till och med se det mesta för att det är så spännande. Alexander Skarsgård är skitbra och det är så coolt att han har fått den där rollen. Jag älskar Jason Stackhouse och börjar till och med gilla Sookie.
Det verkar som om drömmen om hus/radhus i kombination med att få barn är väldigt vanligt. "Så skönt att bara kunna öppna upp" är ett mantra som många av oss nyblivna föräldrar verkar upprepa.
I dag har jag skickat en länk om ett jättefint bostadsrättsradhus till E. Onödigt att drömma på det här viset egentligen.
Eftersom jag känner mig så fattig den här månaden, och inte nog med det, jag är trött, ful och fet också, gjorde jag en klassisk Lyxfällan-grej i går. Jag shoppade loss på H&M - med kreditkortet.
Jag hittade ett par jeans, hallelujah, en vardagsklänning, en grå långärmad vardagstopp och en jättefin lila manchesterkjol. Nu kan jag mixa och matcha hela hösten och kanske känna mig lite fin, mitt i all trötthet och fethet. Dessutom hittade jag en Big love-blus (ser ut som något Chloë Sevigny skulle ha på sig i serien) som jag inte kan sluta tänka på. Min plan är att lämna tillbaka en blus jag köpte för en månad sedan som jag aldrig använt för att köpa Big love-blusen.
Jädrar i min lilla låda, nu är jag på gång.
Dagens plan, begära mer pengar från Försäkringskassan!
Jag tror att Lillan har ett behov av att förkovra sig. Det nya heta är att riva ur böcker ur bokhyllan och den hon alltid väljer först är en bok som heter "Andlig utveckling". En bok varken jag eller E har öppnat.
Och hon släpper inte greppet om tiaran för en sekund. That's my girl! Fick lite dille på att testa den här funktionen. Kasst ljud och kass bild. Men nu har jag testat i alla fall.
Det kan vara så att vi fått en gengångare i huset.
På dagarna hör jag den ibland. Den följer efter mig var jag än går. Först hör jag ett dask, precis som små kalla händer som slår mot något hårt, och sedan ett släpande ljud, precis som plysch som hasar mot trä.
Visst är det som ni misstänker. Mira har blivit en rumphasare! Fort går det inte, men hon tar sig framåt. Freedom!
Lillan har blivit förkyld - igen. Det har varit lite fram och tillbaka nu i över en månad och jag börjar förstå att det är så här det ska vara. Bara att acceptera.
Förkylningen har inneburit att vi är hemma ganska mycket och i går fick jag rejäl lappsjuka och övertalade två mammor från föräldragruppen att komma hit med sina söta döttrar. Och oj! vad glad Mira blev. Hon bara satt och mös, iakttog tjejerna och tog leksakerna ifrån dem.
Det börjar bli allt tydligare att Lillan behöver ännu mer stimulans och att jag, hur jag än gör mig till, inte riktigt kan ge henne det som hennes kompisar kan.
Jag och Chloë var på konsert i går. Vi såg Erik Hassle och herregud vad den pojken kan sjunga. Han måste bara bli något stort, med sitt säregna utseende och underbara röst.
Det är något rörande med att gå på en konsert och se en artist som precis håller på att slå. Han var så glad över att alla var där, hela familjen och hans kompisgäng var samlade och han filmade publiken för det var första gången han spelade inför så många.
Vi har haft besök hela helgen. Lantlollan, Engelsmannen och deras lilla Latisbebis bilade ner från norr och spenderade dagarna med oss. Det har varit jättemysigt att ha dem här.
De trista med besöket var att det verkar som om jag har blivit en sådan där pensionär som inte kan sitta lugnt utan måste pyssla med saker hela tiden. Städa undan, hålla efter, fixa mat. Huvvaligen.
Det svåra var att vi var rätt många som var här och åt på kvällarna så det kändes så skönt att städa undan på en gång. Med resultatet att jag blev precis som farmor. Farmor som sa åt alla andra att sitta och ta det lugnt, äta med andakt och själv sprang som en tätting mellan matsal och kök och förmodligen aldrig hann njuta av maten.
Jag har verkligen ingen inspiration i dag. Trist, eftersom i dag är sista dagen jag har på mig för att göra klart en skrivuppgift till skolan. Vi ska skriva en argumenterande text som är både för och emot samma ämne.
Nu slog det mig precis, jag kanske borde ha skrivit en för- och emotlista för att flytta norröver. Nej, det hade nog blivit lite för personligt. Men nu är det bara att bita ihop. För eller emot. För eller emot.
I går hade jag en mini-härdsmälta. Jag kanske ska börja med att berätta att jag var helt slut i går. Jättetrött!
Jag har börjat gå i radhustankar och nu har jag fått för mig att vi måste flytta på momangen. Lägenheten är för liten. I alla fall i mitt huvud. Dessutom fick jag för mig att vi måste flytta norröver och jag och E valde såklart att börja diskutera det. Vi fastnade i den där loopen "Jag kanske vill flytta, men inte nu", "Men NÄR tror du att du vill flytta?". Herregud, jag vet inte ens själv om jag vill flytta, men i går kändes det livsviktigt att komma till ett beslut.
Förutom den urtrista diskussionen gick jag omkring och tänkte på allt annat jobbigt som måste hända under hösten. Rensa upp i förrådet, söka jobb, gå in på Försäkringskassan för att ändra hur många dagar vi tar ut.
Nu när jag skriver det känner jag ju att det där är saker som kommer att gå ganska snabbt. Utom att söka jobb, det kommer att ta lite längre tid men samtidigt är det ju något som jag vill ska få ta tid. Jag har ju ställt in mig på drömjobbet. I går kändes allt det här som oöverstigliga hinder. Jag grät en skvätt och tyckte synd om mig själv innan jag somnade.
I dag går jag runt och är rätt så irriterad på mig själv. Varför kan jag inte bara vila i läget som det är en stund. Varför måste jag alltid vidare? Vi har det ju bra nu. Lägenheten är perfekt för oss tre, vi har äntligen gift oss och vi har kära vänner nära oss. Vad är det för fel på mig?
Så. Nu är jag fattig igen och allt är som det ska vara. Ska gå till Öppna Förskolan i eftermiddag och snika till mig billigt fika. Förutom självvald fattigdom är livet ganska härligt!
Jag har svårt att koncentrera mig på tangenterna för jag blir så bländad av min blingade ring. Nu är alla stenar på plats, de var ju för få från början, och nu känner jag mig gift på riktigt. Och rik.
Vi har varit i norr i helgen och firat cancerForskaren som nu har blivit cancerDoktor!
Det är helt otroligt vilket arbete som ligger bakom hans avhandling. Att han dessutom forskar på hjärntumörer gör inte saken sämre. En av festdeltagarna, vars bror gått bort i en hjärntumör, höll ett otroligt rörande tal om vikten av det arbete cancerDoktorn och hans kollegor gör.
cancerDoktorn själv riktigt strålade av lycka och han var så tacksam för att vi hade kommit för hans skull. Något som kändes så självklart för oss.
Däremot inser jag hur uruselt vi utnyttjat våra barnvaktstimmar de få gånger vi haft barnvakt. Varje gång har vi varit ute och festat och känt oss möra, bakis och skakis när vi mött Mira igen. Den här gången var nog den värsta, för mig i alla fall. Med 2 1/2 timmes sömn under bältet stapplade jag upp med Mira 06.10. Nästa gång vi har barnvakt får det bli en bio och lite god mat, en hel natts sömn och varför inte ett morgonligg? Eller vänta nu, det var ju den där 30-års festen vi skulle på ...
Är det någonting jag avskyr så är det att bli förmanad av okända människor. Det har hänt två gånger under ganska kort tid och har att göra med att jag blivit mamma. Innan dess tyckte nog de flesta att jag fick sköta mitt och de sitt. Men nu är det tydligen fritt fram att säga hur jag ska göra saker.
Först var det en mamma som kom fram till mig på ICA och sa att min vagn var värdelös, hon hade haft en likadan själv som gick sönder när hon skulle kliva av bussen och barnet hade flygit ur vagnen. Det skulle ju vara helt förskräckligt om något sådant hände. Men jag hade ändå svårt att ta hennes säkerhetsförmaningar på allvar när hennes unge satt i en bilbarnstol som balanserade på en syskonvagn modell äldre.
I dag på bussen var det en annan kvinna som sa åt mig att Mira inte får äta på nycklarna. Visst, de är nog inte särskilt fräscha men vagnen är mindre och mindre rolig att sitta i och jag tar till det som krävs för att vi ska ta oss de sista hållplatserna. Hon inledde dessutom med att Mira kan bli tungmetallförgiftad av nycklarna, fortsatte sedan med att nej, det kunde hon kanske inte men särskilt fräscha är de inte och slutklämmen var att jag väl inte ville att Mira skulle få svininfluensan(?).
Herregud vilken usel morsa jag är. Jag förgiftar mitt barn i en säkerhetsrisk till vagn. Stackar unge, hur ska hon klara sig här i livet.
I morgon blir vår lilla skrutt nio månader. Då har hon varit utanför magen lika länge som hon låg i magen. Det har gått så ofantligt snabbt och jag hänger faktiskt inte riktigt med. Men ute är hon i alla fall, det blir bara roligare och roligare att vara med henne, även om hennes temperament börjar visa sig mer och mer, och min kärlek till Mira växer för varje dag.
Ibland känns det som om jag ska krama ihjäl henne. Men det gör jag förstås inte.
Jag tror att jag har blivit skengravid. Det har dykt upp en del gravida i bekantskapskretsen och på något sätt har min kropp börjat tro att den också är gravid. Vilket den definitivt inte är.
Men enorm trötthet och "mensvärk" är jättekul att gå omkring med. Verkligen.
I går när jag kom hem från skärgården skulle jag bada Mira. Hon satt och plaskade lika glatt som vanligt och jag stod och vek handdukar.
Helt plötsligt hörde jag det där dova ljudet som betyder att hud träffar något hårt. Jag tittar mot Mira och ser att hon ligger dubbelvikt över badbaljans kant. Med huvudet tryckt mot golvbrunnen och lillrumpan i vädret.
Jag lyfte upp henne och då kom gråten. Hon var lite röd i pannan, men gråten gick över så fort hon fick sätta sig i baljan igen så fallet var inte så hårt. Men det tog en lång stund för mitt hjärta att sakta ner.
Hur ska man stå ut med att de gör illa sig på riktigt, de små?
Vi har redan börjat titta på bröllopsresor. Ursprungligen var tanken att vi skulle ta en lyxweekend till New York, utan Mira. Men både jag och E kände att vi vill åka med henne till ett varmt ställe där hon kan bada mest hela dagarna. Hon ä l s k a r att bada!
Nu har jag börjat spana lite och herregud min skapare vad dyrt det är att åka på charterresa. När vi tittar på lite familjevänligare alternativ kommer vi lätt upp i 20 papp, för EN vecka. Helt galet. Det funkar inte för oss.
Nu måste jag hitta någon som vill hyra ut en lämplig lägenhet till lämpligt pris till en liten familj som vill se lite mer av världen. Låter enkelt va!?
I går var det fotboll. En viktig match om jag fattade det rätt.
Själv låg jag inne i sovrummet och låtsades att jag pluggade lite samtidigt som min man (när ska det kännas naturligt att skriva och säga?) och två av hans kompisar satt och vrålade framför tv:n. Samtidigt blev jag varm i hjärtat när E, glad som en hundvalp, kom springande efter att slutsignalen gått för att berätta om matchen och hur tur Sverige hade som vann.
Det är väl ändå kärlek, tänkte jag. Den där impulsen att vilja dela segeryran med mig, trots mitt bristande engagemang.
Lördagen för snart två veckor sedan skickade vi våra tackkort till alla som var på vårt bröllop. Måndagen därpå damp kortet ner i den lilla byn i norr där både Lantlollan och mina föräldrar bor.
I går landade kortet på Chloës hallmatta. Vart hon bor?
Tja, ungefär fem kvarter härifrån. Snyggt jobbat, Posten.
Iconic klarade ett av de svåraste proven av alla. Gråttestet.
Känns bisarrt att skriva något sådant i skuggan av det jag läste. För det var fruktansvärt. Är fruktansvärt. Jag varken kan eller vill sätta mig in i de föräldrarnas situation.
Jag måste gå in snusa lite på Mira nu och vara lycklig över att vi har varandra!
En sak såg jag faktiskt fram emot med amningen. Något mindre bröst.
Min storlek innan amning var 75D. Ingen gigantisk storlek, men eftersom mina bröst är lite "vindögda" var jag tvungen att köpa svindyra BH:ar för att det överhuvudtaget skulle se bra ut. Visst, jag förstod att brösten skulle bli lite slappare, men jag tänkte att jag kanske skulle kunna landa i en C-kupa och hitta snygga grejer på H&M och Lindex.
Jag har varit på jakt efter den ultimata mascaran ett tag nu. Eller inte så ultimat egentligen. Mitt enda krav har varit att den inte ska fälla så att jag blir ännu svartare än jag redan är under ögonen.
Det har gått sådär.
Cliniques som jag fick i en goodie-bag var kass, Loréals Volumissime ännu sämre och Isadoras build-up mascara allra sämst. I går, med Isadoras mascara på, kom jag hem och såg ut som en tvättbjörn.
Därför investerades 230 osköna kronor i dag i Diors Iconic, som jag har för mig att Kicki skrivit om men jag minns banne mig inte vad hon tyckte om den. Om den här inte är bra får jag gå med blekgula ögonfransar resten av livet.
Första kursdagen avklarad. Nu sker resten på distans till avslutningen i december.
Det var en rätt blandad grupp. De flesta jobbar redan i någon mån med skrivande, men vill utveckla det. Men där fanns också skådespelerskan, vars urringning jag blev helt fascinerad av, och produktionsledaren, vars jobb jag vill ha.
Jag gjorde kanske inte direkt något avtryck under grupparbetet på eftermiddagen. Mina idéer kanske inte är så bra som jag tror. Men när jag får bestämma själv är de det!
I morgon får vi den första uppgiften. Nu ska pennan vässas och hjärnan startas igång.
jag är en tjej på 31 jordsnurr som har ett problem. Jag gifte mig för några veckor sedan. Det är inget problem i och för sig, utan snarare jäkligt kul, men den här klänningen jag gifte mig i är det. Jag älskar den! En perfekt partydress som jag känner mig jättefin i men som jag aldrig kommer att kunna använda igen. Inte när den är vit i alla fall.
Jag köpte den på French Connection och den är gjord av polyester. Polyesterchiffong för att vara mer exakt. Min tanke när jag köpte den var att jag skulle färga om den så att jag faktiskt kan fortsätta använda den här klänningen som jag älskar. Men nu har det visat sig att man inte kan färga polyester. Det blir inte bra.
Vad ska jag göra? Ska jag behålla klänningen som den är, aldrig använda den och sedan låta min dotter Mira ha den som utklädningsklänning ? Eller ska jag chansa, försöka färga den och se om det funkar eller om den blir förstörd?
Det här känns ganska jobbigt, så jag är tacksam om ni kan hjälpa mig.
30-nånting
(I det här fallet är det faktiskt tjejen på bilden som har skrivit brevet!)
Mira har fått falsk krupp. Det kom helt otippat i går kväll med en hostattack så att hon kräktes. Sedan var natten egentligen ganska lugn, hon vaknade och hostade ungefär en gång i timmen. Jag sov i hennes rum och lyssnade efter varje andetag.
Jag har blivit väldigt bortskämd märker jag. Jag får sova ostört varje natt till strax före sju på morgonen. Men inte i natt alltså.
Det verkar som om vi fått en Helena Bergström på halsen. När Mira gråter sitt "åh vad det är synd om mig"-grin rinner det snor ur den lilla näsan. Aldrig annars, bara när det är drama i det lilla livet.
I lördags hände det. Nu står det enbart ett -sson namn på dörren i stället för mitt, lite mer ovanliga, efternamn efter -sson namnet. Och i dag gjorde jag min första -sson underskrift. Volvo har vi ju redan. Och ett barn men tankar på tvåan finns där redan. Svensson, Svensson med andra ord.
Jag ska återgå till skolbänken i höst. Eller så mycket sittande i skolbänken blir det inte. Mer sittande hemma i soffan eller fåtöljen. Jag ska gå en distanskurs i copywriting. Nu ska mitt skrivande trimmas så att drömjobbet blir mitt efter årsskiftet.
Nu vet jag inte exakt hur drömjobbet ser ut för mig men det har jag tänkt bestämma mig för. Det känns som om det kommer att bli lättare att söka jobb med någon sorts fokus och inriktning.
Men först, skola. Inköp av kurslitteratur och ett fint block att skriva i. Det måste jag alltid ha när en ny termin börjar. Jag måste erkänna att det känns nervöst. Det var ett tag sedan.
Mira har gjort sitt första badhusbesök i dag. Det var lajbans. Hon plaskade och såg lika förnärmad ut varje gång hon fick vatten i ansiktet av sitt plaskande. Dessutom stirrade hon ut alla som satt i plaskpoolen med sin outgrundliga blick. Hon är en riktig iakttagare vår lilla tjej. Hon är inte särskilt aktiv själv, men älskar att se hur andra far runt som yrväder.
På BVC tjatar de om att hon måste få ligga på mage för att utveckla motoriken. Men lillskruttan AVSKYR att ligga på mage och jag avskyr att låta henne ligga på mage och grina. Hon sitter på golvet och plockar med sina saker och pratar dagarna i ända. Och hon är nöjd och glad. Det måste väl ändå vara det viktigaste!
I dag är det helvetestorsdag. Enligt mig och E alltså. Visst, vi hade kunnat kalla det något peppande som Fixartorsdag eller Vad duktiga vi är-torsdag. Men vi väljer att vara realister och kalla den här dagen för vad den verkligen är.
Vi är inte särskilt bra på hushållssysslor någon av oss. Det märks här hemma och när vi gör något gör vi det ofta när det gått alldeles för långt och därmed tar alldeles för lång tid. Till exempel tvätten. Därför har vi bestämt att varannan torsdag är städ-, tvätt- och storhandlingsdag. Vi bränner av allt det trista på en kväll så kan vi njuta i tretton dagar innan Helvetestorsdag kommer tillbaka.
I kväll drar vi igång. Det ska bli skönt när kvällen är över.
Mitt nya liv började i måndags. Hört den förut eller?
Som den blossande brud jag var gick jag UPP två kilo under sommaren. Tur att jag hade en mycket förlåtande klänning. Men nu jäklar, nu ska jag få bukt med den här hyddan till kropp jag har. Inte för att jag kommer att orka träna så värst mycket, men lite mindre onyttigheter ska jag stoppa i mig.
Jag är hungrig! (och ofantligt sugen på chips och choklad...men det väljer jag att inte låtsas om)
I går lät vi Mira välja film när vi skulle hyra en rulle. Det gick till så att vi tog fram ett antal filmer på skärmen (vi hyrde på ICA) och Mira fick trycka fram en film som hon tyckte att vi skulle se.
Det blev "I taket lyser stjärnorna". Ett ypperligt val och hundra gånger bättre än det jag eller E skulle ha valt. Jag vill alltid se något lättsamt för att jag är lite trött och väljer därför romantiska komedier som inte en själ hört talas om och än mindre sett. Det brukar bli flopp varje gång. E väljer lättsmält action istället och det brukar bli filmer som fått bra betyg av obskyra landsortstidningar och dåligt betyg av oss.
Jag tror att Mira hädanefter får ansvara för vår cineastiska fortbildning.
För en vecka sedan var Floristen i full färd med att sminka mig och det var ungefär en timme bort innan Chloë och Snuggles skulle komma och hämta mig.
Förra lördagen var en härlig dag och natt. Vi hade otroligt tur med vädret, så vi kunde vigas utomhus med älven som kuliss precis som vi önskade. Våra gäster var så himla fina och vi var så glada för alla som var där. Vi hade inte så många tal. Ganska lagom om du frågar mig. Och det var en härlig mix av skratt, tårar och sång. Jag och E var dessutom de sista som lämnade logen och vi stapplade in på hotellet vid halv fem. Det blev inte så mycket till bröllopsnatt, men däremot blev det en sjujäkla bröllopsfest precis som vi hoppades att det skulle bli. Grabbarna badade till och med i älven mitt i natten.
E frågade mig häromdagen om jag skulle ha velat göra något annorlunda. Jag fick fundera ett tag och kom på två pyttesmå saker som egentligen inte hade gjort så stor skillnad. Jag hade velat ge alla gäster såpbubblor att blåsa när vigseln var över. Och så hade jag tyckt att det hade varit kul om vi hade gjort något lajbans under bruddansen (vi dansade ingen vals), men vi tog oss aldrig tid för att öva in något.
Ett par av gästerna har sagt till oss att vårt bröllop är det roligaste de varit på någon gång och det är otroligt kul att höra. Många har också tyckt att det var så avslappnad stämning på bröllopet och det var det vi siktade på. En stor fördel med att har varit tillsammans så länge är att de flesta av våra vänner har träffats i olika konstellationer under åren så ljudnivån steg till max bara alla satte sig vid borden.
Däremot känns det som om jag har en minneslucka. Jag måste ha gått in i den berömda bubblan för jag ser på bilderna från vigseln hur glad och lycklig jag ser ut, men jag minns ingenting. Allt känns som en dröm fram till att jag ställde mig på dansgolvet (där jag stod i princip hela kvällen). Från den stunden känns det som om jag var på en himla trevlig fest.
Inför bröllopet kände jag också att jag är glad att vi redan fått Mira. Annars hade jag blivit en riktig Bridezilla. Nu fanns det varken tid eller ork att stressa upp mig över småsaker och så länge jag var med Mira var fokuset på henne viktigast. Det var skönt för mig, annars hade veckorna innan bröllopet blivit ganska trista för både mig och E. Nu var de riktigt bra och avslappnade istället.
Så, för att sammanfatta är jag otroligt glad över att vi äntligen slog till. Jag är jättenöjd med hur det blev, trots min minneslucka, och jag är ganska säker på att de flesta hade trevligt.
Nu är jag E:s fru och det, mina vänner, är sannerligen inte fy skam!
Utsikten från vårt hotellrum var inte fy skam den heller. Vi bodde näst högst upp i stadens högsta hotell. (Fler bilder kommer bara våra gäster fattar att vi inte hade någon kamera med oss.)
Jag har beställt Geishakulor. Inget jag trodde att jag någonsin skulle göra men mina knipövningar har inte blivit knipta lika ofta som jag tänkte att de skulle bli och med kulorna har man ju inget annat val än att knipa.
Det är höst i luften i dag. Det är något med den där aningen av höst i luften som får det att pirra lite i kroppen på mig. Jag får exakt samma känsla som när skitlukten ger våren till känna.
Trots att jag är en trygghetsnarkoman är det något med övergångar, skiften, förändring som får mig att bli glad. Det är något nytt på gång och vad det än är, hur det än blir, så längtar jag och strävar mot det där nya.
Lill-lördag i dag. Och om tre dagar är det Stor-lördag och dagen D för oss. Mira är just nu hos min moster som ska vakta henne på lördag. Det gjorde lite ont i hjärtat att lämna henne när jag såg att allt hon ville var att få komma till mig. Men det var bara att bita ihop. Förmodligen (läs: hoppas hoppas hoppas) började hon skratta så fort jag försvunnit ur hennes synfält.
Vi ska strax åka och hämta henne.
Nu sitter jag i min bröllopsfrisyr (luggen är flätad och fäst på sidan av huvudet med en blomma) och försöker föreställa mig hur det ska bli på lördag. Jag är inte så stressad som jag trodde att jag skulle vara i detta läge. Å andra sidan ska jag åka ut till logen och räkna stolar och bord. Tydligen har de blivit bestulna på ett antal bord. Visar det sig att det fattas sittplatser tror jag att pulsen kan komma att öka.
Det är banne mig lite stressigt att arrangera ett bröllop ändå. Det är ju ett tag kvar men tankarna virvlar för det mesta kring ståhejet vi har ställt till med.
Nu är vi i norr i alla fall och försöker värja oss mot välmenande kommentarer om Miras väl och ve från föräldrar och svärföräldrar. Det regnar, men det gör inget så länge den 8:e augusti kommer med strålande solsken och en lagom svalkande vind.
Dessutom verkar jag vara väldigt svältfödd på en viss, ehrm, aktivitet. Igen.
För några dagar sedan körde jag och E varsin bil och jag tyckte att han körde så sjukt sexigt. Det kan bli en bröllopsnatt förstörd av förväntningar...
E har svensexa i dag. Egentligen ville han åka upp till norr redan i går kväll. Det var därför jag var "tvungen" att vara riktigt bakis i går. Det lyckades och E fann sig i sitt öde och trodde att vi skulle åka hem i kväll.
Dock gick han ut i går. Jag kunde ju inte direkt hindra honom. Där delade han pissoar med Alexander Skarsgård bland annat. Av olika anledningar pratade E också med Pelle, sångaren i The Hives. När han hörde att vi vill åka till New York på vår bröllopsresa sa han att vi gärna får låna hans lägenhet (med utsikt över Central Park) om den inte är upptagen när vi har tänkt åka dit.
Eh?
E borde där och då ha tagit fram kalendern och frågat när lägenheten är ledig. Vi anpassar oss sååå gärna. Ett otroligt generöst erbjudande som jag hoppas att han minns när den dagen kommer.
För första gången i mitt liv har jag blivit utslängd från ett ställe. Jag har tydligen flip-flops på mig. Tur att vi redan var på väg när det hände. Det lär dröja innan nästa utgång.
I morse på min och Miras morgonpromenad såg jag en skjorta ligga i ett dike. En riktigt fräsch skjorta, kanske använd en gång och förmodligen tappad väldigt nyligen.
Jag undrar hur sådant där går till? Är mannen i fråga på väg hem, känner att han håller på att förgås av värmen och bara MÅSTE få göra sig av med sin skjorta? Eller kastar han av sig den i ett ystert glädjerus och glömmer bort att få med sig den hem?
Ännu mer förbryllad blir jag när jag ser en sko ligga vid sidan av vägen. Det händer nu och då att jag ser det men det har banne mig aldrig hänt mig. Hur är det ens möjligt att bara tappa EN sko?
Förra veckan när vi var på middag hos Atleterna fick Mira syn på en katt. Det kan har varit den värsta stunden i hennes liv. Resten av kvällen satt hon som på helspänn och tittade under bordet hela tiden för att säkerställa att kattrackaren höll sig undan. Först mot slutet började den kännas intressant. Men bara en smula.
Vi insåg att vi håller på att uppfostra en innerstadstjej, trots att vi inte bor i innerstaden, som inte har någon aning om hur djur ser ut förutom de glatt tecknade i hennes pekböcker.
Detta måste vi genast råda bot på tänkte vi. Därför hade vi projekt Skansen i dag. Mira har, med gigantiska ögon och allvarlig uppsyn, sett både hästar, kattungar, kaniner, minigrisar och ankor i dag.
Inte konstigt att hon såg mycket gladare ut när hon såg uteliggaren på tunnelbanan på vägen hem. Det är sådant hon är van vid.
Britney alltså. Hon levde definitivt inte upp till mina förväntningar. Hon mimade sig igenom det mesta, kändes oengagerad och cirkusnumren tog överhanden så till den grad att jag glömde bort vad det var för låt hon sjöng ibland. Trist.
Desto roligare hade jag i går när jag och Baristan drack vin på hennes terass. Mycket vin. Alldeles för mycket vin. Det var längesedan jag var bakis, men det har jag varit i dag. Större delen av dagen har jag hållit mig undan från Mira och E för att skona dem från min andedräkt.
Nu ska jag sova och ladda för en härlig dag med Lillan i morgon.
Mira har fått mjölkproteinallergi konstaterad för ett tag sedan. Det kändes inte som någon stor grej förutom att det blir lite besvärligare att ordna mat till henne. Det lär bli en vana som allt annat. Plötsligt finner jag mig läsa på alla innehållsförteckningar för att se om det är något Mira får äta när hon blir större eller inte. Den här typen av allergi växer tydligen bort för de flesta så förhoppningsvis är Mira fri från den innan hon fyller tre.
Däremot skär det i hjärtat när vi försöker ge henne sin ersättning (jag ammar inte lika mycket längre). Vår annars så glada och nöjda tjej spottar och fräser och jag förstår henne. Ersättningen är väldigt bitter och jag tror att det är avsaknaden av mjölk som gör det. Mjölk är ju väldigt sött. Så från och med i morgon är det jag som, medvetet, ger min dotter vaniljsocker i ersättningen. Med berått mod ska jag alltså göra min dotter sockerberoende.
Det känns lätt värt det för att hon ska vara nöjd och belåten!
Väntar på att Mira ska vakna. Så fort hon gör det ska jag åka med henne till E:s jobb, amma henne där och sedan åka vidare så att jag är på rätt plats klockan tre. Vad som väntar då har jag ingen aning om, men tiden får gärna gå lite snabbare...
En norrländsk hemvändare, vilse i pannkakan och lätt förvirrad överlag. Vill skriva, men vågar inte riktigt försöka av rädsla att misslyckas. Tragiskt men sant.
Fast just nu, när hon vägrar sova, är hon ganska billig faktiskt. Typ femton spänn eller nåt.
Såhär såg spektaklet ut innan. Hemmafärgat mörkblont med röda toner vid rötterna och askiga toner vid topparna. Håret klipptes i slutet av juli så det var hög tid.
Såhär ser jag ut nu. Lite kortare i nacken och resten av håret följer käklinjen. Mitt hår är färgat i en brun nyans och jag är verkligen supernöjd med färgen. Jag ska definitivt besöka Zaida igen. Om hon har tid med mig vill säga.
Min kära far spelade gitarr både som inledning och avslutning på vigseln
Genom de här dörrarna kom vi ut för att gå mot platsen där vi skulle vigas
Såhär!
Älven är en fantastisk bakgrund
Vi sa JA båda två!
En härlig dag med våra fantastiska familjer och underbara vänner
Floristen (min svägerska alltså) gjorde min otroligt vackra bukett
Sedan blev allt lite suddigt...
Utsikten från vårt hotellrum var inte fy skam den heller. Vi bodde näst högst upp i stadens högsta hotell. (Fler bilder kommer bara våra gäster fattar att vi inte hade någon kamera med oss.)
