Författarskatt

Jag har en bok som jag kan gå tillbaka till nu och då. Rätt ovanligt för mig, jag läser sällan om böcker även om jag tycker att de är fantastiska, men just den här har blivit som en snuttefilt för mig.

När deckarna på nattygsbordet känns för tuffa så kan jag alltid lita på En nypa frisk luft av Erica James. Jag köpte den på en bokrea för en sisådär 13 år sedan och nu när jag läser den igen inser jag att det nog är den första så kallade chick-litten jag någonsin läst. Jag läste den och gillade den mycket. En småputtrig historia som utspelar sig i en charmig by utanför Manchester. Med den sedvanlige snygge grannen och beskäftiga kärringen.

I går slog det mig att den här kvinnan kanske faktiskt har skrivit fler böcker. Och jajamensan, det har hon så klart. Inte mindre än 15 böcker har hon skrivit och min lycka var obeskrivlig. Precis vad jag behöver just nu. Lättsamt och lättsmält.

I detta nu är fem av dem på väg hem till mig. Och faller de mig på läppen kommer jag inte tveka att klicka hem resterande nio. Oh the joy!

Fantasia

Mira har börjat med två saker som jag verkligen uppskattar.

För det första har hon börjat fantisera. Ordentligt. Nu är en boll en tiger och den andra ett lejon. Hon pratar för sig själv, gör olika ljud och har riktigt roligt. Det är så otroligt mysigt att lyssna på.

Och så har hon börjat botanisera själv i hyllorna där hennes böcker står. Hon kan sätta sig i våran Fatboy och läsa. Ibland är det böcker som hon nästan kan utantill och ibland, som i morse, är det en bok vi nästan aldrig har tittat i men då tittar hon på bilderna och hittar på något utifrån dem.

Jag älskar det här och får verkligen bita mig i tungan för att inte lägga mig i och väcka henne ur fantasin.

Beardie

Dagens fråga:

Ska hakan vara sådär fjunig eller har jag börjat odla skägg?

Fit for fight

Operation späkning går över förväntan. Jag har "bara" fem kilo kvar nu, det vill säga hälften. Men konstigt nog verkar inte mitt sug efter godsaker försvinna så lätt. Inte så konstigt ändå nu när jag tänker efter, jag har ju fullkomligt vräkt i mig sött och fett i en sisådär femton månader så det är klart att kroppen skriker efter mer.

Men det känns skönt att jag närmar mig min normalvikt i alla fall. En vikt jag vet att jag kan hålla med någorlunda förnuftiga matvanor. Snart så...

Dancing queen

Som jag har nämnt tidigare har jag ju börjat dansa och förra gången dök det upp en kvinna i sina bästa år där. Klassen i sig är 25+ fast jag med mina 33 år är nog en av de äldre. Men den här kvinnan var nog åtminstone sju år äldre än mig. Rultig och med lite för tight t-shirt.

När dansläraren frågade om kvinnan hade dansat något tidigare (det är en nybörjarklass men de flesta har dansat i någon form tidigare) svarade hon: "Nej det har jag inte, men jag tycker att det verkar skitkul!"

Jag ville bara utbrista i det klassiska "you go girl!" när jag hörde det.

Så otroligt modig hon är. För det är läskigt att kasta sig in i något nytt sådär. Och det var så härligt att se henne ge järnet på dansgolvet.

Jag vill bli som henne när jag blir stor!

Vitt pulver

I kväll när jag och Mira lagade mat tvingades jag använda vitlökspulver eftersom vi inte hade någon färsk vitlök. Jag är inte så mycket för vitlökspulver och när jag kände den lite brända smaken slå igenom i köttfärssåsen mindes jag ett pyjamasparty för längesedan.

Jag gick på mellanstadiet och var en sådan där hackkyckling som fick vara med "innetjejerna" men som fick ta några smällar för att få vara med. Vi var kanske sju tjejer som skulle sova över hos en tjej, vi hyrde film och hade massvis med godis. Hon hade dessutom FF så vi busringde och tittade lite på en porrfilm, en variant av Törnrosa om jag minns rätt, när vi ändå hade chansen.

Så var det dags för smakleken. En och en fick vi sätta oss, vi fick förbundna ögon och så hälldes det ner diverse olika grejer i våra munnar. En fick kolasås, en annan chokladsås och kanske någon fick kaviar också. Inte så farligt tyckte jag så jag satte mig lugnt och öppnade munnen. Jag hörde lite fniss och helt plötsligt kände jag hur munnen fylldes av något torrt och när det torra mötte min saliv började smaken komma och det visade sig att min mun var full av vitlökspulver. Det brände i munnen, fast inte lika mycket som tårarna brände i både ögon och hals. De andra tyckte såklart att det var skitkul, även om ingen annan vågade sätta sig efter jag hade gjort det, och jag vet inte hur länge jag stod och försökte skölja ur munnen.

På natten när vi skulle sova var det såklart ingen som ville ligga nära mig heller eftersom det stank så ur min mun.

Det som fortfarande skaver i mig är att jag inte stod upp för mig själv. Ibland tänker jag att om jag bara hade visat de här tjejerna så fort det hände någonting att det faktiskt gjorde ont i mig. Om jag hade kunnat bli heligt förbannad eller faktiskt visa att jag blev sårad och ledsen så kanske det hade varit annorlunda. Å andra sidan kanske det inte hade blivit det. Det var ett ganska tufft klimat i vår klass under en period.

Det jag brottas med nu är hur jag ska hjälpa mina tjejer att våga stå upp för sig själva. Jag märker redan nu att Mira ofta viker undan och blir ledsen hellre än att säga ifrån när någon är dum mot henne. Det är ju också en personlighet och jag vill stötta henne att våga säga ifrån utan att pusha henne för hårt och få henne att tro att det hon gör nu är fel.

Kanske det handlar om att visa henne att jag kan stå upp för oss båda.

Radioskugga

I torsdags testade vi för första gången att ha en tv- och datorfri kväll. Efter middagen var egentligen all sorts teknik förbjuden, även för Mira. Hon accepterade glatt att få en bok läst för sig till kvällsfikat i stället för att få se lite Pingu och jag och E var sjukt produktiva.

Jag gjorde klart Miras bebisalbum som har stått på min To do sedan jag var höggravid med Molly och E rensade ur sin garderob och styrde upp våra "här har vi lite allt möjligt"-lådor i byrån.

Ett mycket lyckat experiment som från och med nu ska få bli standard hos oss. Det svåraste för E var nog att inte ta upp sin iPhone, men han klarade det också. Nu på torsdag ser jag fram emot att påbörja Mollys album för det verkar tyvärr inte som om jag kan ta tag i det utan att tvingas ifrån tv:n.

I dag var vi på sexmånaderskontroll på Bvc och än en gång slås jag av skillnaden på hur jag blir bemött som andragångs mamma jämfört med förra gången. Nu är allt helt plötsligt okej. "Hon vill inte ligga på mage - det är helt okej". "Har hon knappt rullat någon gång - huvudsaken är att det har hänt".

Plötsligt är det okej att barnet har en personlighet och vissa preferenser. Med Mira kändes det som om mallen m å s t e följas, annars skulle det gå på tok.

Hade det inte varit toppen om den här avslappnade attityden hade kunnat infinna sig med det första barnet, när jag som förälder ändå var lite stirrig och ville göra "rätt"? Nu struntar jag lite i vilket, faktiskt.

Dyrgrip

När E har varit borta en långhelg som han var den senaste helgen har jag insett att jag låter honom "betala" för sin frånvaro.

Från att jag varit den som ensam styrt upp hushållet och tjejerna blir jag plötsligt helt handfallen, jag orkar inte plocka undan någonting och E får fixa det mesta.

Rättvist? Inte vet jag, men skönt är det i alla fall.

Stormens öga

En sak som jag beundrar och som samtidigt gör mig galet irriterad ibland är E:s förmåga att stänga ute familjekaoset när han har annat att göra. Som häromdagen när jag körde klädracet inför dagislämningen och E jobbade hemma. Då satt han lugnt i soffan medan jag försökte domdera och få på Mira alla kläder samtidigt som jag försökte hålla Molly glad och vaken tills vi skulle gå. Jag var genomsvettig och E satt i godan ro i soffan.

Beundransvärt.

Och sjukt irriterande!

Driving one of your cars

Vår bil verkar ha gjort sitt.

Inte för att jag har tyckt särskilt mycket om den på sistone, men den har ändå skött sig de dryga 60 milen mellan oss och Huset vid havet.

Men nu sjunger den tydligen på sista versen.

Servicekillen rådde oss att se om den går igenom besiktningen nästa vecka och att vi sedan säljer den och köper en ny bil. Jag kan inte tänka mig någon tristare utgift än att köpa en ny bil.

Då kan man lugnt säga att vår tanke om en resa till New York i april går om intet.

Mira på roadtrip med pappsen förra sommaren.

Up in the air

Av någon anledning har jag funderat en del på rädslor som jag hade som barn på senaste tiden. Kanske för att jag märker hur orädd Mira är för det mesta, men också hur hundar skrämmer henne som tusan.

Att det skulle börja brinna var en oro jag hade ganska länge. Varje kväll låg jag och planerade hur jag skulle få ut hunden genom fönstret (mitt rum låg på bottenvåningen) och vilka gosedjur jag skulle få med mig.

Men min största rädsla var flygplan. Inte att åka, men att höra dem när jag stod på marken. För flygplan för mig betydde att det skulle bli krig. Jag vet inte hur jag hade kopplat ihop det, om jag hade läst något som skrämt mig eller om jag projicerade min rädsla på flygplanen fast det egentligen handlade om något annat. Men flygplan skrämde i alla fall skiten ur mig.

Jag kunde vara ute och leka och så hörde jag ett flygplan och då gick jag in.

Jag minns särskilt när vi var i Åre hela familjen, jag kanske var 10 år, och det skulle vara en flyguppvisning - med Viggenplan. Jag försökte säga åt mina föräldrar att jag ville åka därifrån, men de hade nog aldrig förstått exakt hur rädd jag var så de blev irriterade på mig och sa att nu stannar vi här.

Hela jag blev helt förstenad när jag såg de där krigsflygplanen komma emot oss. Det dånade och de flög ganska lågt. Tillslut kastade jag mig iväg på skidorna med tårarna rinnande, men då kom ett flygplan på jättelåg höjd över mig så jag slängde mig på marken och låg där och skrek och grät.

Mitt i all min skräck så skämdes jag samtidigt för jag visste ju att rädslan inte var rationell och jag skämdes för vad alla runtomkring tänkte. Jag minns att mamma kom tillslut, men jag minns inget mer efter det. Jag minns inte om vi pratade om vad som hade hänt eller om mamma bara följde mig därifrån. Så här i efterhand undrar jag däremot hur mamma och pappa kände sig när de såg hur sjukt rädd jag blev. Jag måste nog fråga dem känner jag.

Vad var ni rädda för när ni var yngre?

Dansa min docka

Jag har börjat dansa igen och det är så fantastiskt kul! Jag har haft ett uppehåll sedan jag blev gravid med Mira och nu är det verkligen på tiden.

Men herregud vad kass jag är. Jag dansar streetdance och jag kan lugnt säga att jag är alldeles för vit för den typen av dans. Det där gunget i kroppen saknas, i alla fall när jag är nykter. Men kul är det i alla fall, så det så.

P Diddy

Jag är inte såhär snygg men det jag känner just nu påminner lite om den här bilden. Jag försöker piffa mig lite, men påsarna under ögonen förstör helhetsintrycket totalt.

I fredags var jag iväg på hotellövernattning med mina kära vänner. Jag åkte med inställningen "lagom med vin, lägga mig i tid, sova ut och äta frukost lääänge". Det blev partaj till halv sex på morgonen, lite petande i bacon och ägg-tallriken till frukost och ett sovkonto som är mer på minus än någonsin.

Men jädrar vad kul vi hade!

Stämningsfull

Den här lilla damen är en riktig känslomänniska. Det är aldrig någon tvekan om hur hon mår eller hur hon känner. Det hörs och syns. Dessutom känner hon av stämningar extremt mycket.

Till exempel blir det alltid ledsamt om jag och Mira bråkar. När Mira fejkskrattar börjar Molly gråta för att hon hör att det inte är äkta. Och en dag, när jag kände mig lite nere, tittade hon på mig medan jag matade henne och trots att jag log började hon gråta när hon tittade på mig. Jag antar att leendet inte nådde mina ögon just den dagen...

Bubble girl

Visst, jag är rätt trött och extra tjock om magen för närvarande. Men trots det känns det som om jag lever i en kärleksbubbla just nu. Mina tjejer är så fina. Mira, som har blivit så stor, och Molly, den lilla fetknoppen, som blir så glad när hon ser mig. Det känns också som om jag och E är lite extra kära just nu.

Dessutom har jag helt grymma vänner och ett par av dem ska jag dra iväg med i kväll. Vi ska bo på hotell, dricka vin och bara vara.

Livet är rätt härligt ändå va!?

Waiting on the world to change

Just nu har jag en uppfostringstaktik som, hör och häpna, fungerar för tillfället.

Jag väntar helt enkelt ut Mira.

När jag har tjatat tillräckligt, det vill säga att det är klart och tydligt vad jag vill att hon ska göra (ofta handlar det om att kliva upp på ståbrädan eller sätta fart så att vi kan gå hem), stannar jag upp, tystnar och väntar.

Jag vet inte hur ni hade det, men som jag minns det insåg jag ganska tidigt att jag inte hade en chans mot mina föräldrar. Det kändes som om de alltid skulle vara envisare än vad jag var. Och just nu verkar Mira tro detsamma.

Det hon inte har en aning om är min inre dialog som låter ungefär som följer:

"Äh, nu ger jag upp, hon verkar ändå inte lyssna"

"Jag ger det en halv minut till"

"Är det här värt att ta en fajt för?"

"Hon kommer aldrig att komma hit"

"Snart ger jag mig och...." ...och där någonstans kommer Mira som en lydig liten hund. Och jag slipper bli arg.

Hittills är jag väldigt nöjd med min nya taktik. Men titta gärna in om en vecka eller två och se hur det verkar då.

Poprygg

Just nu är jag en bulimiker som inte kräks. Det är helt galet vad jag vräker i mig. Jag borde skämmas, och det gör jag i och för sig men inte så mycket som jag borde. Jag gick upp 17 kilo totalt under graviditeten med Molly och det är fortfarande minst åtta kilo kvar (jag har inte vågat väga mig efter mina senaste cravings) plus två sedan innan jag blev gravid.

Nu krävs det en förändring. För jag ser verkligen inte okej ut. Magen är tjock på ett mycket amerikanskt vis (tänk rejält daller och överhäng över jeanslinningen) och jag kan inte ha nästan några av mina kläder.

Så nu är det en månads asketisk livsstil som gäller, för jag måste vända mitt fokus från alla godsaker jag kan stoppa i mig till hur bra jag faktiskt mår när jag äter smartare. Och då krävs det ett rejält break för mig. Dessutom ska jag börja dansa igen. Det ska bli så otroligt kul.

Jag vill dock poängtera att jag alltid, ALLTID, kommer att tycka att det är värt att väga två kilo extra för att inte behöva tänka på exakt allt jag stoppar i mig och att faktiskt kunna njuta av livets goda. Men tio kilo är för mycket.

I höst ska jag bli starkare, gladare och se bättre ut i mina brallor. Gu' vad skönt det ska bli.