Wheel of fortune?

Nu är jag tillbaka på jobbet. Jag var tillbaka redan förra veckan men det räknas knappt eftersom jag inte minns i dag vad jag gjorde de dagarna.

Jag vet i princip inte vad jag gör i dag heller utom att jag verkligen funderar över meningen med det hela. Det enda jag vill göra är att resa! 

Tur då att jag åker till NY två gånger i år för att hälsa på Hovmästarinnan som bor där just nu. Jag åker i slutet av maj och sedan igen i slutet av oktober.

Och tur att jag kan tänka på Thailand där vi hängde i två och en halv vecka i februari.

Liv Inez

I går var jag på återbesöket på sjukhuset. Jag fick positiva besked. Ingen spridning och en liten tumör, bara 12 mm. 

Behandlingen blir strålning varje arbetsdag i fem veckor och sedan hormonsänkande tabletter i fem år. Jag ska alltså strax ge mig in i klimakteriet.

Det sorgligaste i det hela är att jag kan sluta drömma om Liv Inez. Med de där tabletterna är det svårare att bli gravid och de kan ge fosterskador. Jag är 42 när jag knaprat färdigt på tabletterna så vi lägger ner barnalstrandet. Men jag är oändligt glad för Mira och Molly så klart.

Jag kan väl inte påstå att jag ser fram emot klimakteriet heller men jag får väl se det som lite övning inför det riktiga.

I går var en riktig urladdning, jag grät hela förmiddagen och sov hela eftermiddagen. I dag börjar jag jobba igen...

Förnuft och känsla

Jag är förvånad själv över hur lite jag gråtit. Jag som har så lätt för att gråta annars. Det kanske är känslorna av att allt är så overkligtsom gör att tårarna inte vill komma.

Det som däremot får tårarna att rinna är omtanke. En vän som flyger till norr bara för att vara med mig. Andra vänner som kommer med tidningar och fantastiska paket med bra-att-ha-grejer inför och efter operationen. Ett lyxigt paket från E med tillhörande brev. En kram som räcker extra länge. Ett mejl eller sms fyllt med omtanke och känslor.

När det här är över skulle jag vilja ordna en fest för alla som gett mig så mycket de här veckorna. Men hur ska jag kunna tacka för allt jag fått?

Sjukskriven

Jag är sjukskriven till och med nästa onsdag. Först trodde jag att jag skulle vilja börja jobba så fort som möjligt efter operationen men snabbt kände jag ett enormt behov av att få vara för mig själv.

Jag behöver bara få vara. Men det gnager ändå lite i mig att jag inte är på jobbet när jag fysiskt sett nästan är tillbaka där jag var innan operationen.

Ibland undrar jag vad det där samvetet ska vara bra för egentligen?

Saker att "roa" sig med som sjukskriven

Sörja för det tredje barnet vi inte kommer få. (E är helt säker på att han är nöjd med två och jag vacklar i den övertygelsen nu och då.)

I dag fick hon ett namn. Liv Inez.

Tidvridning

Jag har aldrig varit med om att tiden varit så vriden som den är nu. Det är drygt två veckor sedan som jag fick veta att jag har bröstcancer. Det känns som två månader sedan. Minst.

Samtidigt känns det som om det bara svischade till så var det dags för operation. 

Det känns lite som när jag var tonåring. En dag kunde kännas som en vecka och tvärtom. Jag tror att det är för att jag känt så mycket. Jag har varit glad och skrattat mycket och samtidigt, de gånger jag varit ledsen, har jag varit så otroligt ledsen. Högt och lågt. Ljust och mörkt.  

Jag är glad att jag inte är tonåring längre...

Post-op

I går opererades jag. Jag hade hoppats på en hutt med lugnande innan, min kollega sålde verkligen in den känslan, men inget sådant erbjöds. Och det är ju märkligt att ligga där i en operationssal och känna sig som en liten passus i ett avsnitt av Grey's. En operationssköterska tyckte att jag skulle försöka sänka axlarna och när jag sa att jag var lite nervös tårades ögonen som ett brev på posten.

Men sen somnade jag så gott och jag hade en känsla i kroppen när jag vaknade som sa mig att jag hade drömt något medan jag sov.

Väntan på kirurgen var lång och E visste tillslut inte var han skulle ta vägen, jag har aldrig sett honom så rastlös. Men när kirurgen äntligen kom hade han det första positiva beskedet. Cancern har troligtvis inte spritt sig till lymfkörtlarna. De plockade ut två stycken och snabbanalysen visade ingen spridning. Analysen stämmer med 95% säkerhet så lite fick vi fira i går (somnade i soffan nio efter att ha ätit två kanelgifflar).

Om tre veckor får jag veta allt om både tumören och lymfkörtlarna. Då får jag också veta vilken behandling som är planerad för mig. Strålning vet jag redan men det kan ju bli cellgifter också beroende på vad de hittar.

Målbilden just nu är att det endast blir strålning. Då ska jag åka till New York i maj och hälsa på Hovmästarinnan och sedan ska jag stråla skiten ur bröstet och allt borde vara klart lagom till semestern. Det kommer bli en fin sommar.