Behandlingen blir strålning varje arbetsdag i fem veckor och sedan hormonsänkande tabletter i fem år. Jag ska alltså strax ge mig in i klimakteriet.
Det sorgligaste i det hela är att jag kan sluta drömma om Liv Inez. Med de där tabletterna är det svårare att bli gravid och de kan ge fosterskador. Jag är 42 när jag knaprat färdigt på tabletterna så vi lägger ner barnalstrandet. Men jag är oändligt glad för Mira och Molly så klart.
Jag kan väl inte påstå att jag ser fram emot klimakteriet heller men jag får väl se det som lite övning inför det riktiga.
I går var en riktig urladdning, jag grät hela förmiddagen och sov hela eftermiddagen. I dag börjar jag jobba igen...
6 kommentarer:
kram!
Men tack och lov för den lilla pyttetumören ändå! Trots att den sabbar drömmar och allt sånt, så hann den inte sabba så mycket mer av dig. Det är jag glad för.
Och vad fina och stora tjejer!!
Tack Rebecca
Precis så är det Suz, det är ju positiva besked i grunden. Det kräver bara lite mental omställning.
Ja du fina. Att få svart på vitt, så att säga, att det inte kan bli fler barn för en, det kan vara både jobbigt och ... rätt skönt. Tyckte jag. Men jag menar inte att förminska dina känslor nu!
Jag förstår exakt vad du menar. Nu behöver vi inte fundera/resonera/känna efter mer. Nu är det som det är och det är jag tacksam för.
Skicka en kommentar