Reningsverk

Dags för operation i morgon. Hur laddar man inför det? Jag har redan tvångstankar om att jag måste dricka vatten och nojar lite kring om jag är tillräckligt bra på att duscha mig ren. Rännskita har jag också haft så invärtes känner jag mig ren.

Kirurgen kändes i alla fall bra och jag har fått den första operationstiden så om allt går vägen borde jag ligga på operationsbordet vid åttatiden i morgon bitti. Nu ska skiten ut! I morgon är en bra dag!

Normaliseringsprocess

Saker som numera känns helt normala: att ligga på en brits med bar överkropp och småprata med en läkare

Operation

I dag fick jag veta att jag opereras på onsdag den 1 april. Jag har aldrig blivit sövd förut så det känns mycket nervöst.

Lite motsägelsefullt så är min känsla att trots att tumören nu ska opereras ut så lär jag ju känna mig mer sjuk efteråt. Först efter operationen, sedan efter strålningen som jag vet att jag ska få och blir det dessutom cellgifter antar jag att jag känner mig riktigt mör. Just nu mår jag toppen fysiskt. 

Psykiskt är det lite mer skakigt vissa dagar. I tisdags satt jag till exempel på min chefs kontor och grät i en halvtimme innan jag gick hem för dagen. Då var klockan inte ens nio på morgonen. Som sagt, lite skakigt är det allt.

Finfrämmen

En av mina allra bästa vänner flög upp från Hufvudstaden för att hänga med mig i helgen. Så himla mysigt och vi har druckit champagne och goda viner och pratat, pratat, pratat så där som man gör. 

Jag märker att många vill se mig - bara för att se om jag ser ut som vanligt. Och det gör jag ju. Ingenting har ju egentligen förändrats utom att jag nu faktiskt vet vad den där lilla knölen innehåller.

Distans

Vi grät sjukt mycket i tisdags. Både jag och E stannade hemma från jobbet och jag fattar inte var alla tårar kom ifrån.

Men ganska snabbt började vi skratta också. Vi skrattade åt doktorn med sin väsande andning och helt opassande långa pauser när jag ställde en frågor.

Nu skämtar jag om att dra C-kortet så fort någon ber mig göra något tråkigt. "Ringa kalla samtal? Nej det går inte, jag har ju cancer!"

Jag skojar om att jag kanske i alla fall kommer ur detta med brösten fixade. Om de gör plastik på det ena kan de väl inte låta det andra hänga käckt på svaj och vips fick jag ett litet bröstlyft.

Jag behöver skratta och skoja och säga ordet cancer ofta. Det blir både ett sätt att hålla distansen men också en form av egenterapi.

Men egentligen känns det som om jag bara går runt och ljuger, lite som när jag var nygravid. Det känns ju ingenting, jag känner mig precis som vanligt. Men det finns något i bröstet som inte har varit där förut. Cancer.

Ytan

De här senaste dagarna har jag insett hur mycket mina katastroftankar avhandlar yta. Tragiskt men sant.

Det är klart att någon gång ibland blir det riktigt mörkt och tanken snuddar vid "Tänk om det där var sista gången..." men det är för läskigt att tänka vidare på så jag släpper det snabbt.

Men ytan. Den tänker jag på. Hur kommer mitt bröst att se ut? Tänk om E inte tycker att jag är sexig längre? Så mycket av min sexuella identitet sitter i brösten. Tänk om jag får cellgifter och tappar allt hår?

Jag tror att tankarna på ytan blir mer greppbara på något vis, men fortfarande sjukt jobbiga. Å ena sidan blir jag frustrerad på mig själv för att jag tänker på det här viset. Å andra sidan får jag väl bara acceptera att det är så här nu, tankarna får lov att spela fritt.

Men jag tänker också på att sköterskan sa att bröstcancer räknas som en botbar sjukdom. Och jag tröstas av tanken på att de ser det här som rutin, mitt fall är inget de inte sett förut och det hoppas jag betyder att de vet precis hur det ska hanteras.

Cancer

Fy satan vilket läskigt ord. Och i tisdags fick jag veta att knölen i mitt högra bröst innehåller just det. Cancer.

Helvetes jävla skit också!