Det är klart att någon gång ibland blir det riktigt mörkt och tanken snuddar vid "Tänk om det där var sista gången..." men det är för läskigt att tänka vidare på så jag släpper det snabbt.
Men ytan. Den tänker jag på. Hur kommer mitt bröst att se ut? Tänk om E inte tycker att jag är sexig längre? Så mycket av min sexuella identitet sitter i brösten. Tänk om jag får cellgifter och tappar allt hår?
Jag tror att tankarna på ytan blir mer greppbara på något vis, men fortfarande sjukt jobbiga. Å ena sidan blir jag frustrerad på mig själv för att jag tänker på det här viset. Å andra sidan får jag väl bara acceptera att det är så här nu, tankarna får lov att spela fritt.
Men jag tänker också på att sköterskan sa att bröstcancer räknas som en botbar sjukdom. Och jag tröstas av tanken på att de ser det här som rutin, mitt fall är inget de inte sett förut och det hoppas jag betyder att de vet precis hur det ska hanteras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar