Budgetunderskott

Jag vet inte jag, men borde vi inte bli vuxna nu när vi blivit föräldrar?

Den här månaden, efter alla räkningar är betalda, går vi back 700 spänn. Jädrigt osexigt på alla sätt och vis. Jag tycker inte att det är ett dugg intressant att kokettera med att vi är föräldralediga och lite mer fattiga än vanligt. Jag tycker att vi är idioter som lyckas gå back en månad.

Och så undrar jag vem i hela friden som gav oss klartecken att bli föräldrar...

Goodiebag

Vi har, eller hade kanske jag ska skriva, ett påskägg på jobbet med fem kilo godis i. Nu är det bara bottenskrapet kvar och jag har verkligen dragit mitt strå till stacken. Alla på jobbet är riktiga friskusar, de tränar och springer och cyklar och håller på. Det tog bara två veckor att förstå varför. De måste träna konstant för att kompensera för alla godsaker de trycker i sig.

Nu är det bara för mig att välkomna min inre friskus som aldrig riktigt har fått utlopp för sin träningsvilja. Jag vill ju inte gå miste om godsakerna.

V

I helgen har jag upptäckt en enorm nackdel med att inte bo nära våra familjer. Det går liksom inte att bestämma när vi har lust att få besök.

Sedan länge har det varit bestämt att Svärföräldrarna skulle komma hit över helgen. Det brukar vara trevligt och mysigt, men i helgen var jag inte alls upplagd för besök. Jag ville mysa med E och framför allt Mira. Inte snicksnacka med Svärmor och Svärfar.

Men hur gör man? Jag har gått runt och varit trulig hela helgen samtidigt som jag har hoppats att det inte märkts så mycket. Det är ju inte deras fel att jag hade velat ha en helt annan sorts helg.

Just chaos

Jag är inne på min andra jobbvecka och det är nu det har blivit riktigt kaos i min hjärna. Precis nu känns det som om jag inte kan någonting, kortkommandon jag har kunnat sedan länge är plötsligt som bortblåsta och jag känner mig riktigt inkompetent.

Men det brukar ge med sig. Och en uppsida är att jag faktiskt hinner läsa lite bok till och från jobbet. Mycket lyxigt.

En nersida däremot är att idéer för blogginlägg poppar upp i min hjärna flera gånger per dag, men innan jag hinner hem är de som bortblåsta. Det enda kroppen orkar med är att dega i soffan.

Trainspotting

Vi har haft Al Pacino som granne och nu har jag vid två tillfällen stött på den här mannen:

I morse väntade jag bara på att en mystisk dimma skulle dra in över perrongen.

Lyckan kommer, lyckan går

Lycka är:

Att komma hem till ett lyckligt barn och en lycklig man, god middag och rödvin i glaset.

Olycka är:

Att drabbas av ryggskott vid 32 års ålder. Inte den värsta sortens som tur är och det här blev en riktigt väckarklocka. Nu finns inget alternativ, nu är det träning som gäller för det här tänker jag inte vara med om igen.

Working 9 to 5

Jag känner mig redan mycket mindre hjärndöd på jobbet, även om jag i detta nu klipper med ögonen. Men det var för att jag var ute och slarvade i går. Jag lyckades till och med avstyra en liten katastrof i dag. Jag tycker faktiskt att jag har förtjänat min lön den här veckan.

Betyder det att jag kan ta ledigt i morgon?

Walking on sunshine

Jahapp, tror ni inte ungjäkeln började gå ordentligt i dag. Att hänga med farsan verkar vara en riktig höjdare och mycket mer utvecklande än att hänga med tråkmorsan. Tur att jag inte roffade åt mig hela barnledigheten. Nästa gång (om vi har den turen) får vi banne mig dela lika.

Flatline

Första arbetsdagen avklarat och jag känner mig hjärndöd. Ungefär vid tre slutade min hjärna fungera och fokuserade enbart på att få ansiktet att se intelligent och intresserat ut. Men det känns bra att vara igång med något helt annat igen.

Miraskrutt gick det verkligen ingen nöd på. Redan när jag stod och blåste håret i morse började hon vinka så hon såg nog fram emot kvalitetstid med Den ömme fadern.

Nu är det bara för mig att ge järnet och visa mina nya kollegor att jag var värd att vänta på.

Chambre separée

I morgon börjar jag jobba. Jag jobbar min första arbetsdag på ett år och tre och en halv månad. Så länge har jag inte varit ifrån någon form av schemalagd aktivitet sedan jag föddes ungefär. Det känns nervöst och roligt och läskigt. Hur gör man när man är professionell är en fråga jag ställer mig mest hela tiden just nu.


Den här första tiden som mamma har varit ganska overklig. Jag vet inte om jag fattat att jag är morsa ännu, men det blir banne mig bara roligare och roligare. Jag är en av de där jobbiga jäklarna som tyckte att den första tiden med småbarn inte alls var så tung som jag trodde att den skulle bli. Samtidigt har jag haft mina svackor. En del djupare än andra. Men vilka toppar jag har haft! Jag inser att livet kommer att förändras en hel del nu när jag börjar jobba. Och jag inser också hur mycket jag kommer att sakna den här lilla skrutten om dagarna:

...nu lipar jag lite. Men det går över...

En födelsedag och en begravning

I dag fyller jag 32. Det känns som en helt vanlig dag men tydligen ska jag få en liten present av E. Det gillar jag. Presenter är alltid kul.

Begravningen var jättefin och jag tror att farfar skulle ha varit mycket nöjd med den om han hade fått vara med. Nu tror jag att han och farmor tittade på från någonstans och var glada för alla som var där för farfars skull. Jag drog till och med ett skämt vid kistan. Lite ofrivilligt men ändå. Får man göra det?

När jag gick fram för att lägga en ros på kistan sa jag "Vi ses om en sisådär 65 år". Jag tänkte nämligen satsa på 97 pigga och friska år också.

Avsked

I morgon åker jag och Miraskrutt upp till norr för farfars begravning. Jag tycker att begravningar är ganska sköna för själen. För mig finns det något tryggt i att sörja med andra men också skratta och prata om den där fina personen som gått bort. Men jag har sluppit att gå på andra begravningar än mina far- och morföräldrars och förmodligen är det något helt annat att gå på en ung persons begravning.

Men jag ser faktiskt fram emot farfars begravning. Att få fira hans liv och prata om den härliga mannen som han var. Och så ser jag fram emot att krama om min pappa. Pappa som faktiskt inte har någon förälder kvar i livet längre. Det däremot, känns läskigt att tänka på.

Limbo

Vad är egentligen okej att säga till en alkoholist? Får man säga att man gärna vill prata med den personen när den är nykter? Eller förvärras saken då?

Jag tycker att det är så svårt det där. En vän på håll som mår så dåligt och är ensam och samtidigt känner jag att jag måste få ställa krav från mitt håll. Eller är det att vara en urusel vän?

I dag vet jag varken in eller ut.

Peinlich

Kan ni också vara sådär att ni kan gå runt och tänka på ett pinsamt ögonblick i flera år efteråt och rysa och skämmas så in i bomben? Eller är det kanske bara jag som är lite störd?

Hur som helst. Ett ganska nyligt pinsamt minne jag kan gå runt och plåga mig med är faktiskt från vårt bröllop. Min klänning var ganska kort och jag hade självklart gått och köpt sexiga underkläder som jag hade under. Trosorna var en hipstertrosa i spets. Trosan kändes både skön och snygg när jag köpte den, men jag inser i efterhand att jag kanske faktiskt skulle ha provat dem lite längre för att verkligen känna in om det var något för mig.

Trosan åkte nämligen in i röven i tid och otid och då ville jag ju lite snyggt försöka fippla ut den så att jag kunde fortsätta dansa bekvämt. Vääääldigt sent på kvällen hade jag glömt bort att jag skulle försöka vara lite diskret utan jag stack bara in händerna under klänningsfållen och rättade till trosan.

Förstår ni vad osmakligt. Den blossande bruden står och lyfter upp klänningen och gräver sig i rumpan på dansgolvet. Haha, jag ryser av obehag bara jag skriver det här. Min förhoppning är såklart att ingen såg. Fast såg någon får jag väl bjuda på det. Men det känns lite jobbigt, det gör det.

Jobbigast av allt är väl faktiskt att jag går runt och tänker på det här ibland. Helt i onödan. Gjort är väl gjort, eller?