Morran

Lillkorven Molly har en mycket hög röst. Speciellt när hon morrar/ryter (ett nytt, ej uppskattat ljud).

I går på öppna förskolan skrämde hon slag på två barn. Och Mira brukar säga åt Molly att vara tyst för ljudet gör ont i hennes öron.

Så nu har vi två varianter hemma. En som grät när andra barn lät otäckt och en som låter otäckt.

Hur ska detta sluta?

Lighthouse

Ni vet när man har hittat den perfekta lampan. Lampan som kommer att höja vardagsrummets mysfaktor till max. Lampan som matchar det röda stråket i vardagsrummet perfekt.

Och så får man veta att lampan kostar 1 350 kr. Man väntar ett par dagar och diskuterar saken med mannen, bestämmer sig tillslut för att slå till och går tillbaka till affären och lampan är såld. Ni vet då.

Då känner man sig ganska dum.

Tummen upp

Vi håller på med operation "Sluta suga på tummen" här hemma. Hade Mira haft napp hade det nog känts okej att köra med den ett tag till. Men nu ser vi hur tänderna, bettet och tummen far illa så det känns som om det är hög tid.

Nu har vi en klistermärkestavla där Mira varje morgon får klistra upp ett fint klistermärke om hon inte sugit på tummen dagen innan och när det sitter tio klistermärken på tavlan då kommer belöningen. Då ska hon och jag ha en mysig dag med lunch på stan och så ska Mira få välja sitt alldeles egna nagellack. Och inte nog med det. Vi ska köpa sådana där små klistermärken som hon får klistra på naglarna också. Mira är tokig i nagellack (nagennack).

Hittills sitter det två märken på tavlan och i morgon lär det tredje komma upp. För att hjälpa henne på traven använder vi Stopp-och-väx och det har faktiskt inte varit några sura miner alls. Det känns som om hon är med på det här tåget så nu är det bara att köra.

Jag är ju ändå från en hårdrocksby...

I övrigt är jag lite kär i den här rödhårige unga killen i dag.

Un point

I dag får jag inte så många BraFru-poäng med tanke på att jag helt glömde bort att mannen fyllde år i morse.

Men han fick en kram när jag kom på det.

Vi pussas inte så mycket i dag eftersom han opererade bort två av sina visdomständer i går.

Tärningen är kastad!

Nu har jag ringt och sagt att jag gärna vill vara med i ansökningsprocessen till det potentiella drömjobbet i norr.

Det är ett vikariat som börjar i februari och det är ju perfekt för då är E pappaledig, vi kan bo i andra hand i norr och behöver inte kapa alla band på en gång utan får känna oss för lite.

Nu är det bara att vänta och se vad som händer.

Hur det än blir så känns det förjäkla bra att söka det i alla fall. Annars skulle jag alltid ha tänkt "Tänk om.."

Someone please call 911

Miras favoritlåt alla kategorier just nu är denna:



Hon går runt och sjunger "Jag kommer, jag kommer, jag falleeeeeer"

Resten av familjen skakar rumpa så det dallrar om det till den här:



Efter semestern i Turkiet lekte Mira rökare för fulla muggar (idolen morfar röker tyvärr) och efter sommarsemestern var varje saftglas innehållande röd saft ett vinglas.

Att vi inte fått fler konstiga blickar och allvarliga samtal på dagis är märkligt.

Eat pray love

I dag har jag och E varit tillsammans i femton år!

Helt galet.

Snart har vi varit tillsammans i mer än hälften av mitt liv. Jag trodde ju max vi skulle hålla i tre månader.

Tji fick jag!

Limbo

Svårt att tänka på annat än flytt och jobb just nu. E är inte alls redo att flytta - han har ju redan drömjobbet här. Samtidigt som vi båda känner att det bästa för familjen är att flytta norröver. Och jag kan inte söka jobbet om vi inte är redo för den förändringen. Då vill jag hellre köra med öppna kort och säga som det är, att vi inte kommit så långt i våra flyttplaner ännu.

Men, inget är bestämt ännu. Jag ska fundera lite till, förhoppningsvis kommer jag fram till något och så kan jag ringa VD:n i slutet av veckan. Förhoppningsvis.

Murphy?

Alltså, det här med att "drömjobbets" VD i norr mejlar mig om ett vikariat de vill tillträda omgående och vi som inte ens känns i närheten av att komma till beslut om flytt känns lite...

...jobbigt.

Fast otroligt kul att han ens tar sig tid att mejla mig om tjänsten som också ligger ute på deras hemsida.

Åh vad jag tycker synd om mig själv just nu...

Det ilar i öronen, halsen är igenmurad, det värker i rygg och leder och febern ligger stadigt runt 38. (Ingen mastodontfeber för er mer tåliga människor, men just feber blir jag så otroligt sänkt av.)

Jag tänker att i detta läge är det enda som gäller en Extreme body makeover.

Vart ska jag vända mig?

Give me a break*

Min lilla mini-break var jättehärlig. Mycket smidigt att ha en kock i den närmsta bekantskapskretsen för det betyder att vi får äta väldigt mycket urgod mat. Dock blir det ju alltid lite mer vin än det var tänkt och senare än planerat, men det är det lätt värt.

Däremot undrar jag om jag körde helt slut på mig för när jag kom hem hade jag feber och kräktes en skvätt. Är kroppen helt utmattad och förbi av trötthet? Fast jag misstänker att det är någon sorts sjukdom med tanke på att lillkorven Molly också fick en febersläng och en kräkattack precis innan min kom.

Nu är det alldeles strax dags att sova för att ladda om inför veckan som kommer med roliga besök av farbror, storkusinen och senare i veckan kommer mormor och morfar.

*för övrigt titeln på min första och förmodligen sista låttext. Brorsan spelade på en av pappas elgitarrer och vår granne bankade på några grytor. Jag var leadsinger såklart...

S O S

Förra veckan skickade jag en nödsignal till Hovmästarinnan och den hörsammades.

Jag skrev att jag skulle vilja sova över hos henne någon gång när passar och det tyckte min kära vän skulle gå bra.

Så i morgon åker jag ut till Hovmästarinnans och Kockens fina hus, Kocken ska laga middag åt oss, jag har köpt fyra flarror vin och när det är dags att sova får jag ligga alldeles ostört i ett eget rum. Just nu känns det som om det inte kan bli lyxigare och jag är så glad för att jag har vänner som kan ge mig en paus från familjelivet ibland. Det blir liksom lättare att uppskatta det när man fått vara ifrån det en liten stund.

Jakten på det gäckande skrattet

När Mira precis hade börjat skratta sitt bubbliga härliga skratt minns jag hur E kämpade varje kväll för att få höra det där härliga ljudet. Det var bara det att hennes skratt-tid var på dagen när hon var mätt och utvilad och när E kom hem mot kvällningen fick han kämpa förgäves.

Så har vi då Molly. Gladskiten, med alla känslor utanpå. Eftersom hon har lett som en tok sedan första början har jag tänkt att här har vi en skrattare av rang. Men icke! Ibland grymtar hon ut ett Beavis-liknande litet skratt, hon är inte särskilt kittlig och hennes skratt gäckar oss.

Framför allt är rollerna numera utbytta. Det känns väldigt ovant. E leker tittut och då börjar Molly skratta. E flyger flygplan med Molly och hon skrattar som aldrig förr.

Påpassligt nog kan ju jag bara sno alla de här finfina skrattidéerna så det tar sig här hemma med skrattet. Det gör det.

Dagens ekvation

Dagens plus: att få piffa upp mig i klänning och strumpbyxor, sminka mig och trippa iväg mot skaldjursplatån i klackiskor.

Dagens minus: att de där jädra strumpbyxorna envisades med att halka ner och få mig att känna mig mindre trippig och mer som att jag hade en gigantisk blöja på mig där jag gick och försökte vara snygg.

Jämna plågor.

Hummer

Efter helgens vedermödor känns det inte mer än rätt att jag får frossa i skaldjur tillsammans med Hovmästarinnan och Journalistinnan i kväll.

Oj vad jag ska äta!

Tabac

Känslan av att med lätt huvudvärk kliva in i en hiss där mannen som nyss åkt dränkt sig i valfri, stark herrparfym är sådär va.

Måndag, någon?

Bilden hittade jag här.

Pikant

Amanda har svarat på några pikanta frågor och uppmanade oss andra att göra samma sak. Så då gör jag det:

När ingen ser/hör mig
Låtsas jag att jag är med i en film (särskilt om det regnar, är höst eller de två gånger jag varit i New York)

Jag går aldrig hemifrån utan

ett barn i vagnen/handen (i alla fall känns det så just nu)

Min blogg heter som den gör för att

jag fortfarande inte riktigt vet vart jag är på väg

Om jag vågade så skulle jag
verkligen försöka skriva det där jag har i huvudet

Om tio år kommer jag att

ha passerat min prime (40) för tre år sedan

Sträck ut din hand

I dag var jag en riktig bitterfitta. Oj oj oj vad jag har varit martyr, passiv aggression har det varit gott om och suckarna har varit många.

Varför det då kanske ni frågar er. Jo, för att hela veckan har jag varit förkyld och således inte orkat ta mig ut på kvällarna. Och jag behöver min dos av vänner/motion/dans. Men sådana förlustelser fick jag avstå. Så kom helgen och E var borta hela fredagkvällen och åkte iväg på grabbgrej redan på lördag förmiddag. Jag skulle egentligen ha tagit mig en sovmorgon på lördagen, men eftersom Mira hade kräkts på natten kunde jag inte slappna av så jag gick upp klockan sju precis som alla andra dagar. Och i dag var mitt tålamod helt slut! Jag orkade inte höra ett pip från Mira, vilket såklart gjorde henne gnälligare än vanligt, och i morse bevärdigade jag inte E med en enda blick. Typisk bitterfitta!

Men så började jag fundera på vad livet och relationer egentligen handlar om. För det är så himla lätt att fasta i det bitterfittiga. Att räkna ut den andra på förhand och tycka att allt är upp till den att ställa till rätta. Men E var ju faktiskt trött han också, om än på andra grunder.

Jag insåg att jag faktiskt fick bjuda till lite - för vem vill vara en bitterfitta egentligen? Jag berättade för E exakt hur jag kände. Att det känns som om jag blivit snuvad på en hel helg, att jag har noll energi inför veckan som kommer och att jag tycker vääääldigt synd om mig själv i dag. Och han förstod mig. Så innan kvällens läggningsrace kunde vi till och med skratta lite tillsammans.

Så bitterfittan får vila en stund nu innan hon får komma fram igen. Hon suger så mycket energi ur mig.