Ettagluttare

Bildkavalkad

Märks det att jag gillar stan?

Nej nu drar jag till storstan

Hjärntrött

En känsla som är helt ny är den här hjärntröttheten som kommer under eftermiddagarna. Vid halv tre på jobbet säger det stopp i hjärnan, jag får huvudvärk och är helt slut när jag kommer hem. Det är en läskig känsla att känna att hjärnan bara stänger ner. Men jag antar att det bara är att acceptera just nu. Men jag är ju inte världens bästa anställda just nu det är tydligt det...

Wheel of fortune?

Nu är jag tillbaka på jobbet. Jag var tillbaka redan förra veckan men det räknas knappt eftersom jag inte minns i dag vad jag gjorde de dagarna.

Jag vet i princip inte vad jag gör i dag heller utom att jag verkligen funderar över meningen med det hela. Det enda jag vill göra är att resa! 

Tur då att jag åker till NY två gånger i år för att hälsa på Hovmästarinnan som bor där just nu. Jag åker i slutet av maj och sedan igen i slutet av oktober.

Och tur att jag kan tänka på Thailand där vi hängde i två och en halv vecka i februari.

Liv Inez

I går var jag på återbesöket på sjukhuset. Jag fick positiva besked. Ingen spridning och en liten tumör, bara 12 mm. 

Behandlingen blir strålning varje arbetsdag i fem veckor och sedan hormonsänkande tabletter i fem år. Jag ska alltså strax ge mig in i klimakteriet.

Det sorgligaste i det hela är att jag kan sluta drömma om Liv Inez. Med de där tabletterna är det svårare att bli gravid och de kan ge fosterskador. Jag är 42 när jag knaprat färdigt på tabletterna så vi lägger ner barnalstrandet. Men jag är oändligt glad för Mira och Molly så klart.

Jag kan väl inte påstå att jag ser fram emot klimakteriet heller men jag får väl se det som lite övning inför det riktiga.

I går var en riktig urladdning, jag grät hela förmiddagen och sov hela eftermiddagen. I dag börjar jag jobba igen...

Förnuft och känsla

Jag är förvånad själv över hur lite jag gråtit. Jag som har så lätt för att gråta annars. Det kanske är känslorna av att allt är så overkligtsom gör att tårarna inte vill komma.

Det som däremot får tårarna att rinna är omtanke. En vän som flyger till norr bara för att vara med mig. Andra vänner som kommer med tidningar och fantastiska paket med bra-att-ha-grejer inför och efter operationen. Ett lyxigt paket från E med tillhörande brev. En kram som räcker extra länge. Ett mejl eller sms fyllt med omtanke och känslor.

När det här är över skulle jag vilja ordna en fest för alla som gett mig så mycket de här veckorna. Men hur ska jag kunna tacka för allt jag fått?

Sjukskriven

Jag är sjukskriven till och med nästa onsdag. Först trodde jag att jag skulle vilja börja jobba så fort som möjligt efter operationen men snabbt kände jag ett enormt behov av att få vara för mig själv.

Jag behöver bara få vara. Men det gnager ändå lite i mig att jag inte är på jobbet när jag fysiskt sett nästan är tillbaka där jag var innan operationen.

Ibland undrar jag vad det där samvetet ska vara bra för egentligen?

Saker att "roa" sig med som sjukskriven

Sörja för det tredje barnet vi inte kommer få. (E är helt säker på att han är nöjd med två och jag vacklar i den övertygelsen nu och då.)

I dag fick hon ett namn. Liv Inez.

Tidvridning

Jag har aldrig varit med om att tiden varit så vriden som den är nu. Det är drygt två veckor sedan som jag fick veta att jag har bröstcancer. Det känns som två månader sedan. Minst.

Samtidigt känns det som om det bara svischade till så var det dags för operation. 

Det känns lite som när jag var tonåring. En dag kunde kännas som en vecka och tvärtom. Jag tror att det är för att jag känt så mycket. Jag har varit glad och skrattat mycket och samtidigt, de gånger jag varit ledsen, har jag varit så otroligt ledsen. Högt och lågt. Ljust och mörkt.  

Jag är glad att jag inte är tonåring längre...

Post-op

I går opererades jag. Jag hade hoppats på en hutt med lugnande innan, min kollega sålde verkligen in den känslan, men inget sådant erbjöds. Och det är ju märkligt att ligga där i en operationssal och känna sig som en liten passus i ett avsnitt av Grey's. En operationssköterska tyckte att jag skulle försöka sänka axlarna och när jag sa att jag var lite nervös tårades ögonen som ett brev på posten.

Men sen somnade jag så gott och jag hade en känsla i kroppen när jag vaknade som sa mig att jag hade drömt något medan jag sov.

Väntan på kirurgen var lång och E visste tillslut inte var han skulle ta vägen, jag har aldrig sett honom så rastlös. Men när kirurgen äntligen kom hade han det första positiva beskedet. Cancern har troligtvis inte spritt sig till lymfkörtlarna. De plockade ut två stycken och snabbanalysen visade ingen spridning. Analysen stämmer med 95% säkerhet så lite fick vi fira i går (somnade i soffan nio efter att ha ätit två kanelgifflar).

Om tre veckor får jag veta allt om både tumören och lymfkörtlarna. Då får jag också veta vilken behandling som är planerad för mig. Strålning vet jag redan men det kan ju bli cellgifter också beroende på vad de hittar.

Målbilden just nu är att det endast blir strålning. Då ska jag åka till New York i maj och hälsa på Hovmästarinnan och sedan ska jag stråla skiten ur bröstet och allt borde vara klart lagom till semestern. Det kommer bli en fin sommar.

Reningsverk

Dags för operation i morgon. Hur laddar man inför det? Jag har redan tvångstankar om att jag måste dricka vatten och nojar lite kring om jag är tillräckligt bra på att duscha mig ren. Rännskita har jag också haft så invärtes känner jag mig ren.

Kirurgen kändes i alla fall bra och jag har fått den första operationstiden så om allt går vägen borde jag ligga på operationsbordet vid åttatiden i morgon bitti. Nu ska skiten ut! I morgon är en bra dag!

Normaliseringsprocess

Saker som numera känns helt normala: att ligga på en brits med bar överkropp och småprata med en läkare

Operation

I dag fick jag veta att jag opereras på onsdag den 1 april. Jag har aldrig blivit sövd förut så det känns mycket nervöst.

Lite motsägelsefullt så är min känsla att trots att tumören nu ska opereras ut så lär jag ju känna mig mer sjuk efteråt. Först efter operationen, sedan efter strålningen som jag vet att jag ska få och blir det dessutom cellgifter antar jag att jag känner mig riktigt mör. Just nu mår jag toppen fysiskt. 

Psykiskt är det lite mer skakigt vissa dagar. I tisdags satt jag till exempel på min chefs kontor och grät i en halvtimme innan jag gick hem för dagen. Då var klockan inte ens nio på morgonen. Som sagt, lite skakigt är det allt.

Finfrämmen

En av mina allra bästa vänner flög upp från Hufvudstaden för att hänga med mig i helgen. Så himla mysigt och vi har druckit champagne och goda viner och pratat, pratat, pratat så där som man gör. 

Jag märker att många vill se mig - bara för att se om jag ser ut som vanligt. Och det gör jag ju. Ingenting har ju egentligen förändrats utom att jag nu faktiskt vet vad den där lilla knölen innehåller.

Distans

Vi grät sjukt mycket i tisdags. Både jag och E stannade hemma från jobbet och jag fattar inte var alla tårar kom ifrån.

Men ganska snabbt började vi skratta också. Vi skrattade åt doktorn med sin väsande andning och helt opassande långa pauser när jag ställde en frågor.

Nu skämtar jag om att dra C-kortet så fort någon ber mig göra något tråkigt. "Ringa kalla samtal? Nej det går inte, jag har ju cancer!"

Jag skojar om att jag kanske i alla fall kommer ur detta med brösten fixade. Om de gör plastik på det ena kan de väl inte låta det andra hänga käckt på svaj och vips fick jag ett litet bröstlyft.

Jag behöver skratta och skoja och säga ordet cancer ofta. Det blir både ett sätt att hålla distansen men också en form av egenterapi.

Men egentligen känns det som om jag bara går runt och ljuger, lite som när jag var nygravid. Det känns ju ingenting, jag känner mig precis som vanligt. Men det finns något i bröstet som inte har varit där förut. Cancer.

Ytan

De här senaste dagarna har jag insett hur mycket mina katastroftankar avhandlar yta. Tragiskt men sant.

Det är klart att någon gång ibland blir det riktigt mörkt och tanken snuddar vid "Tänk om det där var sista gången..." men det är för läskigt att tänka vidare på så jag släpper det snabbt.

Men ytan. Den tänker jag på. Hur kommer mitt bröst att se ut? Tänk om E inte tycker att jag är sexig längre? Så mycket av min sexuella identitet sitter i brösten. Tänk om jag får cellgifter och tappar allt hår?

Jag tror att tankarna på ytan blir mer greppbara på något vis, men fortfarande sjukt jobbiga. Å ena sidan blir jag frustrerad på mig själv för att jag tänker på det här viset. Å andra sidan får jag väl bara acceptera att det är så här nu, tankarna får lov att spela fritt.

Men jag tänker också på att sköterskan sa att bröstcancer räknas som en botbar sjukdom. Och jag tröstas av tanken på att de ser det här som rutin, mitt fall är inget de inte sett förut och det hoppas jag betyder att de vet precis hur det ska hanteras.

Cancer

Fy satan vilket läskigt ord. Och i tisdags fick jag veta att knölen i mitt högra bröst innehåller just det. Cancer.

Helvetes jävla skit också!