Post-op

I går opererades jag. Jag hade hoppats på en hutt med lugnande innan, min kollega sålde verkligen in den känslan, men inget sådant erbjöds. Och det är ju märkligt att ligga där i en operationssal och känna sig som en liten passus i ett avsnitt av Grey's. En operationssköterska tyckte att jag skulle försöka sänka axlarna och när jag sa att jag var lite nervös tårades ögonen som ett brev på posten.

Men sen somnade jag så gott och jag hade en känsla i kroppen när jag vaknade som sa mig att jag hade drömt något medan jag sov.

Väntan på kirurgen var lång och E visste tillslut inte var han skulle ta vägen, jag har aldrig sett honom så rastlös. Men när kirurgen äntligen kom hade han det första positiva beskedet. Cancern har troligtvis inte spritt sig till lymfkörtlarna. De plockade ut två stycken och snabbanalysen visade ingen spridning. Analysen stämmer med 95% säkerhet så lite fick vi fira i går (somnade i soffan nio efter att ha ätit två kanelgifflar).

Om tre veckor får jag veta allt om både tumören och lymfkörtlarna. Då får jag också veta vilken behandling som är planerad för mig. Strålning vet jag redan men det kan ju bli cellgifter också beroende på vad de hittar.

Målbilden just nu är att det endast blir strålning. Då ska jag åka till New York i maj och hälsa på Hovmästarinnan och sedan ska jag stråla skiten ur bröstet och allt borde vara klart lagom till semestern. Det kommer bli en fin sommar.