Förnuft och känsla

Jag är förvånad själv över hur lite jag gråtit. Jag som har så lätt för att gråta annars. Det kanske är känslorna av att allt är så overkligtsom gör att tårarna inte vill komma.

Det som däremot får tårarna att rinna är omtanke. En vän som flyger till norr bara för att vara med mig. Andra vänner som kommer med tidningar och fantastiska paket med bra-att-ha-grejer inför och efter operationen. Ett lyxigt paket från E med tillhörande brev. En kram som räcker extra länge. Ett mejl eller sms fyllt med omtanke och känslor.

När det här är över skulle jag vilja ordna en fest för alla som gett mig så mycket de här veckorna. Men hur ska jag kunna tacka för allt jag fått?