Men ganska snabbt började vi skratta också. Vi skrattade åt doktorn med sin väsande andning och helt opassande långa pauser när jag ställde en frågor.
Nu skämtar jag om att dra C-kortet så fort någon ber mig göra något tråkigt. "Ringa kalla samtal? Nej det går inte, jag har ju cancer!"
Jag skojar om att jag kanske i alla fall kommer ur detta med brösten fixade. Om de gör plastik på det ena kan de väl inte låta det andra hänga käckt på svaj och vips fick jag ett litet bröstlyft.
Jag behöver skratta och skoja och säga ordet cancer ofta. Det blir både ett sätt att hålla distansen men också en form av egenterapi.
Men egentligen känns det som om jag bara går runt och ljuger, lite som när jag var nygravid. Det känns ju ingenting, jag känner mig precis som vanligt. Men det finns något i bröstet som inte har varit där förut. Cancer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar