I morgon åker jag och Miraskrutt upp till norr för farfars begravning. Jag tycker att begravningar är ganska sköna för själen. För mig finns det något tryggt i att sörja med andra men också skratta och prata om den där fina personen som gått bort. Men jag har sluppit att gå på andra begravningar än mina far- och morföräldrars och förmodligen är det något helt annat att gå på en ung persons begravning.
Men jag ser faktiskt fram emot farfars begravning. Att få fira hans liv och prata om den härliga mannen som han var. Och så ser jag fram emot att krama om min pappa. Pappa som faktiskt inte har någon förälder kvar i livet längre. Det däremot, känns läskigt att tänka på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Man känner ju att man är nästa på tur när ens föräldrar inte har sina föräldrar kvar.
Jag tycker att du resonerar fint kring begravningen och att du väljer att se det som att du firar att han funnits. Kram på dig!
ha det så bra du kan uppe i norr! kram.
Tack Stycket och Jordgubben! Kramar tillbaka
Skicka en kommentar