Jag väntar helt enkelt ut Mira.
När jag har tjatat tillräckligt, det vill säga att det är klart och tydligt vad jag vill att hon ska göra (ofta handlar det om att kliva upp på ståbrädan eller sätta fart så att vi kan gå hem), stannar jag upp, tystnar och väntar.
Jag vet inte hur ni hade det, men som jag minns det insåg jag ganska tidigt att jag inte hade en chans mot mina föräldrar. Det kändes som om de alltid skulle vara envisare än vad jag var. Och just nu verkar Mira tro detsamma.
Det hon inte har en aning om är min inre dialog som låter ungefär som följer:
"Äh, nu ger jag upp, hon verkar ändå inte lyssna"
"Jag ger det en halv minut till"
"Är det här värt att ta en fajt för?"
"Hon kommer aldrig att komma hit"
"Snart ger jag mig och...." ...och där någonstans kommer Mira som en lydig liten hund. Och jag slipper bli arg.
Hittills är jag väldigt nöjd med min nya taktik. Men titta gärna in om en vecka eller två och se hur det verkar då.
2 kommentarer:
Ha ha, den taktiken har jag när jag föreläser för vuxna människor och någon bestämmer sig för att typ svara i sin mobiltelefon eller prata med sin bordsgranne.
Någon som gått flera kurser för mig kallade det för "the cold eye of death", den där när jag bara står och väntar ut dem.
Bra tips tills Mini är i den åldern, fast så mycket kallt öga tänker jag ju inte ge honom.
Hej Mamma Vilja, kul att du hittat hit!
Jag tror faktiskt att jag kör lite kalla ögon ändå...fast jag tänker att du nog har finslipat metoden så du kommer att få full effekt av den när det väl gäller!
Skicka en kommentar