Vitt pulver

I kväll när jag och Mira lagade mat tvingades jag använda vitlökspulver eftersom vi inte hade någon färsk vitlök. Jag är inte så mycket för vitlökspulver och när jag kände den lite brända smaken slå igenom i köttfärssåsen mindes jag ett pyjamasparty för längesedan.

Jag gick på mellanstadiet och var en sådan där hackkyckling som fick vara med "innetjejerna" men som fick ta några smällar för att få vara med. Vi var kanske sju tjejer som skulle sova över hos en tjej, vi hyrde film och hade massvis med godis. Hon hade dessutom FF så vi busringde och tittade lite på en porrfilm, en variant av Törnrosa om jag minns rätt, när vi ändå hade chansen.

Så var det dags för smakleken. En och en fick vi sätta oss, vi fick förbundna ögon och så hälldes det ner diverse olika grejer i våra munnar. En fick kolasås, en annan chokladsås och kanske någon fick kaviar också. Inte så farligt tyckte jag så jag satte mig lugnt och öppnade munnen. Jag hörde lite fniss och helt plötsligt kände jag hur munnen fylldes av något torrt och när det torra mötte min saliv började smaken komma och det visade sig att min mun var full av vitlökspulver. Det brände i munnen, fast inte lika mycket som tårarna brände i både ögon och hals. De andra tyckte såklart att det var skitkul, även om ingen annan vågade sätta sig efter jag hade gjort det, och jag vet inte hur länge jag stod och försökte skölja ur munnen.

På natten när vi skulle sova var det såklart ingen som ville ligga nära mig heller eftersom det stank så ur min mun.

Det som fortfarande skaver i mig är att jag inte stod upp för mig själv. Ibland tänker jag att om jag bara hade visat de här tjejerna så fort det hände någonting att det faktiskt gjorde ont i mig. Om jag hade kunnat bli heligt förbannad eller faktiskt visa att jag blev sårad och ledsen så kanske det hade varit annorlunda. Å andra sidan kanske det inte hade blivit det. Det var ett ganska tufft klimat i vår klass under en period.

Det jag brottas med nu är hur jag ska hjälpa mina tjejer att våga stå upp för sig själva. Jag märker redan nu att Mira ofta viker undan och blir ledsen hellre än att säga ifrån när någon är dum mot henne. Det är ju också en personlighet och jag vill stötta henne att våga säga ifrån utan att pusha henne för hårt och få henne att tro att det hon gör nu är fel.

Kanske det handlar om att visa henne att jag kan stå upp för oss båda.