torsdag 1 september 2011

Poprygg

Just nu är jag en bulimiker som inte kräks. Det är helt galet vad jag vräker i mig. Jag borde skämmas, och det gör jag i och för sig men inte så mycket som jag borde. Jag gick upp 17 kilo totalt under graviditeten med Molly och det är fortfarande minst åtta kilo kvar (jag har inte vågat väga mig efter mina senaste cravings) plus två sedan innan jag blev gravid.

Nu krävs det en förändring. För jag ser verkligen inte okej ut. Magen är tjock på ett mycket amerikanskt vis (tänk rejält daller och överhäng över jeanslinningen) och jag kan inte ha nästan några av mina kläder.

Så nu är det en månads asketisk livsstil som gäller, för jag måste vända mitt fokus från alla godsaker jag kan stoppa i mig till hur bra jag faktiskt mår när jag äter smartare. Och då krävs det ett rejält break för mig. Dessutom ska jag börja dansa igen. Det ska bli så otroligt kul.

Jag vill dock poängtera att jag alltid, ALLTID, kommer att tycka att det är värt att väga två kilo extra för att inte behöva tänka på exakt allt jag stoppar i mig och att faktiskt kunna njuta av livets goda. Men tio kilo är för mycket.

I höst ska jag bli starkare, gladare och se bättre ut i mina brallor. Gu' vad skönt det ska bli.

2 kommentarer:

Eva sa...

Varför är det så att det är allt eller inget - jag är iaf sådan. Nu har kag börjat viktväkta (igen) och det åassar mig så bra. Ett helhetstänk som gör att jag kan äta vad jag vill bara inte hur mycket som helst och jämt!

30-nånting sa...

Eva, jag vet inte. Det måste ha med personlighet att göra. Jag har för kass självdisciplin helt enkelt...men nu tänker jag att jag måste göra en livsförändring. Lägga om tankesättet.

Viktväktarna passade mig ypperligt också förra gången - får jag inte till det på egen hand nu så vänder jag mig dit igen.

Lycka till!