I dag var vi på sexmånaderskontroll på Bvc och än en gång slås jag av skillnaden på hur jag blir bemött som andragångs mamma jämfört med förra gången. Nu är allt helt plötsligt okej. "Hon vill inte ligga på mage - det är helt okej". "Har hon knappt rullat någon gång - huvudsaken är att det har hänt".

Plötsligt är det okej att barnet har en personlighet och vissa preferenser. Med Mira kändes det som om mallen m å s t e följas, annars skulle det gå på tok.

Hade det inte varit toppen om den här avslappnade attityden hade kunnat infinna sig med det första barnet, när jag som förälder ändå var lite stirrig och ville göra "rätt"? Nu struntar jag lite i vilket, faktiskt.