Att det skulle börja brinna var en oro jag hade ganska länge. Varje kväll låg jag och planerade hur jag skulle få ut hunden genom fönstret (mitt rum låg på bottenvåningen) och vilka gosedjur jag skulle få med mig.
Men min största rädsla var flygplan. Inte att åka, men att höra dem när jag stod på marken. För flygplan för mig betydde att det skulle bli krig. Jag vet inte hur jag hade kopplat ihop det, om jag hade läst något som skrämt mig eller om jag projicerade min rädsla på flygplanen fast det egentligen handlade om något annat. Men flygplan skrämde i alla fall skiten ur mig.
Jag kunde vara ute och leka och så hörde jag ett flygplan och då gick jag in.
Jag minns särskilt när vi var i Åre hela familjen, jag kanske var 10 år, och det skulle vara en flyguppvisning - med Viggenplan. Jag försökte säga åt mina föräldrar att jag ville åka därifrån, men de hade nog aldrig förstått exakt hur rädd jag var så de blev irriterade på mig och sa att nu stannar vi här.
Hela jag blev helt förstenad när jag såg de där krigsflygplanen komma emot oss. Det dånade och de flög ganska lågt. Tillslut kastade jag mig iväg på skidorna med tårarna rinnande, men då kom ett flygplan på jättelåg höjd över mig så jag slängde mig på marken och låg där och skrek och grät.
Mitt i all min skräck så skämdes jag samtidigt för jag visste ju att rädslan inte var rationell och jag skämdes för vad alla runtomkring tänkte. Jag minns att mamma kom tillslut, men jag minns inget mer efter det. Jag minns inte om vi pratade om vad som hade hänt eller om mamma bara följde mig därifrån. Så här i efterhand undrar jag däremot hur mamma och pappa kände sig när de såg hur sjukt rädd jag blev. Jag måste nog fråga dem känner jag.
Vad var ni rädda för när ni var yngre?
4 kommentarer:
Jag var också livrädd för krig, och har en liknande historia om en lågt flygande helikopter. Jag kastade mig ner och kompisarna skrattade ihjäl sig. "Krigslarmet" skrämde också skiten ur mig, och hela ubåtshistorien i Karlskrona skärgård eftersom vi hade stuga i Blekinge...
Det kanske är fler som är skraja för flygplan... Skönt att inte vara ensam.
Det där med flygplanen känner jag igen, även om det kanske inte var riktigt lika illa i mitt fall.
Jag ser många rädslor hos min sexårige son och det gör mig så ledsen. Det är ingen mening med att vara rädd, det är bara en känsla som står i vägen för så mycket annat.
Christel, du har helt rätt! Och samtidigt som jag kan känna att många rädslor har försvunnit så är det nog fortfarande rädslan att misslyckas som hänger kvar allra mest... Jädrigt synd om jag får säga det själv.
Kul att du hittat hit förresten.
Skicka en kommentar