Aldrig nöjd

I går hade jag en mini-härdsmälta. Jag kanske ska börja med att berätta att jag var helt slut i går. Jättetrött!

Jag har börjat gå i radhustankar och nu har jag fått för mig att vi måste flytta på momangen. Lägenheten är för liten. I alla fall i mitt huvud. Dessutom fick jag för mig att vi måste flytta norröver och jag och E valde såklart att börja diskutera det. Vi fastnade i den där loopen "Jag kanske vill flytta, men inte nu", "Men NÄR tror du att du vill flytta?". Herregud, jag vet inte ens själv om jag vill flytta, men i går kändes det livsviktigt att komma till ett beslut.

Förutom den urtrista diskussionen gick jag omkring och tänkte på allt annat jobbigt som måste hända under hösten. Rensa upp i förrådet, söka jobb, gå in på Försäkringskassan för att ändra hur många dagar vi tar ut.

Nu när jag skriver det känner jag ju att det där är saker som kommer att gå ganska snabbt. Utom att söka jobb, det kommer att ta lite längre tid men samtidigt är det ju något som jag vill ska få ta tid. Jag har ju ställt in mig på drömjobbet. I går kändes allt det här som oöverstigliga hinder. Jag grät en skvätt och tyckte synd om mig själv innan jag somnade.

I dag går jag runt och är rätt så irriterad på mig själv. Varför kan jag inte bara vila i läget som det är en stund. Varför måste jag alltid vidare? Vi har det ju bra nu. Lägenheten är perfekt för oss tre, vi har äntligen gift oss och vi har kära vänner nära oss. Vad är det för fel på mig?