Mira har blivit mammig. Sjukt mammig. Inte så att E inte får röra henne eller hålla henne, men när vi är hemma bara vi två vill hon helst att jag ska sitta med henne på golvet och gärna att hon får klättra och klänga på mig och hänga som en liten apa runt min hals.
Det är skitjobbigt.
Jag är van vid att kunna göra en massa saker och att hon roar sig själv väldigt ofta. Kanske har jag varit bortskämd men det är frustrerande när det enda som gör henne lugn är att bära runt på henne. Plus att ryggen säger ifrån.
Till en viss gräns kan jag säga ifrån och låta henne sitta kvar på golvet, ibland kan hon lugna sig efter en stund. Men när jag märker att det är på väg att barka iväg till riktig hjärtskärande gråt går det inte att stå emot. Inte för mig i alla fall. Så då står jag där, med lillapan runt halsen. Och låtsas som om det var precis det jag ville göra.
Fast just nu sitter hon och snackar på golvet som om hon inte alls kastade sig baklänges, storgråtandes, för en stund sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tungt med ryggen. AK har ju vissa problem där också redan.
Teatraliska barn, däremot, är ju humor. Igår vid maten fick Frida ett av sina patenterade "Jag dör! Jag dör! MER MAT! Jag är världens olyckligaste bebis!!!". Men man kan lätt genomskåda denna gråt och teaterföreställning då man lyfter upp henne och hon blir tyst.
Just det, eh, jag var ju så OTROLIGT plågad för 3 sekunder sedan.
Frida kommer bli en hemsk tonåring.
Haha, ja det är något liknande Mira kör. Hon kastar sig bakåt (dock endast när hon vet att jag står bakom och fångar henne) och krokodiltårarna sprutar. Det är såååå synd om henne. (Känner inte alls igen mig i det där...ehrm)
Hehe, det är bra att de slipar på talangen redan nu. Vem vet, skolpjäsen år 2019 kanske blir riktigt riktigt välspelad! Jag menar, man måste ju ändå gå och se den...
Sant. Snygg uppsida där!
Skicka en kommentar