Narkos

I morgon ska E opereras igen. Den första operationen blev inte så lyckad som de hoppades, så nu tänker de skrapa bort ärrvävnad och förhoppningsvis ska han återhämta sig rätt snabbt.

Jag vet inte om ni minns hur det var förra gången, det är knappt att jag minns. Men min kropp kommer ihåg. Varje gång E har pratat om en eventuell operation har min mage dragit ihop sig på en gång. Ont har det gjort och jag har börjat må illa. Tydligen klarade jag inte av den där perioden så bra som jag trodde just då. Jag var nog rätt mör redan innan operationen med helamning och tvåmånaders bebis hemma och att då ta hand om E mitt uppe i allt var nog lite för mycket. E fick ju ringa mig, han sov i gästrummet efter operationen, varje gång han behövde byta ställning i sängen för han kunde inte lyfta på benet. Dessutom verkade inte Citodonet på honom, men det upptäckte vi inte förrän han slutade med det och hade lika ont som innan.

Men hur som helst, nu ska han opereras igen. Det ska tydligen inte vara ett lika stort ingrepp den här gången så förhoppningsvis innebär det att blödningen inte heller blir lika stor. Dessutom sover Mira hela nätterna och jag och E sover i samma rum så har han svårt att röra sig behöver han bara knuffa lite i mig. Dessutom ska han be om riktigt knark så att han slipper vara sömnlös på grund av värk i en vecka.

Jag har inte lika ont i magen nu som tidigare när E har pratat om operation. Jag har ju haft tid på mig att vänja mig vid tanken. Men jag ska inte sticka under stol med att jag är lite nervös inför morgondagen.