I dag fyller Mira alltså ett år, om det nu är någon som har missat det. Det känns märkligt. Stort och häftigt att vår dotter faktiskt överlevt ett år i vår omvårdnad, men också märkligt. Det har gått så snabbt. Nu när jag träffar Lärarinnans lilla treveckors-bebis känns det så overkligt att Mira har varit sådär liten och hjälplös. Hon börjar ju bli stora damen nu, med humor och bus i blicken och med en vilja av stål.
Det är fantastiskt hur kärleken till Mira bara växer, det känns som om det aldrig kommer att finnas något stopp för hur mycket kärlek mitt hjärta kan rymma för henne. Men fråga mig gärna igen när hon är i tonåren. Ibland kan vi ha jättetråkigt på dagarna och ruttna helt och hållet på varandra, men för det mesta har vi faktiskt riktigt kul tillsammans. Vi skrattar och busar och gör små utflykter.
I dag är det ett år sedan min röv domnade bort där jag satt i sjukhussängen med Mira mot mitt bröst. Hud mot hud. Jag var egentligen dödstrött, men det kändes inte alls och jag fattade inte hur E kunde vara så trött. Jag var pigg, pigg, pigg och ringde alla för att berätta om Mira. För egentligen fattade jag ingenting, så jag behövde prata om det om och om igen. Jag förstod inte att jag hade varit gravid och inte att det var det här lilla knyttet som hade legat i min mage. Det fattar jag fortfarande inte.
Men här är hon och så måste det förbli.
Vår älskade lilla skrutt!
Fast just nu, när hon vägrar sova, är hon ganska billig faktiskt. Typ femton spänn eller nåt.
4 kommentarer:
Hon är så GOOOO.
Grattis Mira & modern & fadern.
Ja visst är det overkligt.
Det är hon faktiskt Amanda. Nu sover hon dessutom så nu är hon extra go', haha. Och tack för gratulationerna. Snart är det din tur att bli gråtmild och sentimental.
Grattis till lilla Mira-skrutt!!
Tack Emm!
Skicka en kommentar