Herregud vad många utelämnade ord och stavfel det var i mitt förra inlägg. Det märks att det sista skrevs i nu har lillan vaknat-hast.
Nu sitter jag med rejäl spänningshuvudvärk. Har suttit och författat en bibel till mina föräldrar om Miras rutiner, olika aktiviteter de kan göra, hur vagnen fälls ihop och så vidare för snart drar ju jag och E till New York. Jag försöker hela tiden komma på om jag glömt något viktigt.
Det ska verkligen bli fantastiskt kul att komma iväg, men allt är kryddat med en smula ångest. Det längsta jag har varit ifrån Mira tidigare är ju 24 timmar vid ett par tillfällen och nu blir det på pricken en vecka. Galet länge med andra ord.
Samtidigt som jag längtar, längtar, längtar efter att ha vuxentid med E, att vi ska kunna ligga och dra oss i sängen tillsammans, dricka vin och slarva hela natten om vi vill utan att tänka på konsekvenserna så darrar mitt hjärta till av tanken på lillskruttan som får vara kvar här hemma. Men alla säger samma sak, att det kommer att vara värst för oss som är borta och det tror jag verkligen på. Problemet kommer väl att komma när vi kommer hem och måste vänja av Mira från konstant uppmärksamhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh, det kommer säkert gå jättebra! Trevlig resa, jag blir så avis.
Jag har varit hemskt dålig på att kommentera den senaste tiden, men jag läser fortfarande! :-)
Jag tror att det kommer att kännas av typ första dygnet, och sen avta. Då och då under veckan kommer ni att drabbas av superlängtan, men förmodligen har ni fullt upp med att roa er så ni kanske inte "hinner" tänka på det så mkt ;)
Ha det bäst, over there. Det är ju den bästa stan att få vara i!
esthrro, tack för peppen och kul att du hänger kvar!
Anna, du har nog rätt. Tur som är åker vi ju med Chloë och Snuggles så vi kan inte grotta ner oss i vår längtan för mycket
Skicka en kommentar