På Miras dagis går det en tjej som verkar så otroligt sorgsen. Inifrån och ut. Ibland kan jag ana ett litet leende men ögonen, de där sorgsna ögonen, visar på att det är något annat därinne i den lilla kroppen som trycker.
På luciafirandet tyckte jag mig få en liten förståelse till den stora sorgsenheten. Först och främst tror jag att föräldrarna är skilda. Och bara det kan väl sätta sina spår har jag förstått. Pappan var superglad och hade med sig en kvinna som verkade varm och öppen och log mot allt och alla. Så var det mamman då. Maken till passivaggressiv kvinna har jag nog aldrig stött på. Hon bjöd inte på ett enda leende och pratade högt om hur andra borde bete sig så att "vi andra" skulle förstå att vi betedde oss på fel sätt.
Stackars lilla tjej, det kan inte vara lätt att kastas mellan de där två världarna...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
"Man" hör/ser en hel del sånt, trots att "man" inte har barn själv. Jag fattar inte hur det kan finnas så många föräldrar som bara ser sig själva och sina bekymmer men verkar helt bortse ifrån hur det får barnen att må. Usch, det gör ont i hjärtat.
Mmm
fy bubblan.
Men barn ÄR ju ganska robusta, och det finns ju många med barndoms-ärr som faktiskt defineras på ett positivt sätt av det.
(Försöker jag trösta mig med.)
Skrållan, ja visst känns det hemskt. Och samtidigt känner jag också som Amanda, och förhoppningsvis är hon ju inte så sorgsen som hon ser ut.
Men jag har god lust att busa upp henne ordentligt när jag ser henne...
Skicka en kommentar