Jag har verkligen varit stressad de senaste veckorna. Det läskiga med det är att jag ofta inte förstår det förrän jag är på väg ur stressvackan och då brister allt. Så mycket som jag lipade förra veckan har jag inte gjort på länge. Jag skyller en del på graviditeten men jag vet att det inte är hela sanningen.
Jag avskyr känslan av att hela tiden ligga steget efter. Men nu börjar det arta sig och jag tror och hoppas att jag är på hugget snart igen. Inga tårar hittills denna vecka och bara det är en seger just i dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar