I morse när jag stod på bussen på väg till jobbet kände jag hur det började snurra till i huvudet. Kallsvetten började bryta fram och svarta prickar började blinka till i mitt synfält.
Jag gled ner på huk på bussgolvet och gjorde allt för att inte svimma eller kräkas medan bussen krängde de sista metrarna fram till tunnelbanan. Inte en person frågade hur det var med mig medan jag satt där på huk och andades.
Sedan stapplade jag fram till en alkisbänk precis där bussen stannade och satte mig där med huvudet mellan knäna och undrade om jag skulle ta mig till jobbet i dag eller inte. Då kom faktiskt en dam fram och frågade hur jag mådde och jag höll på att börja lipa när jag sa att jag inte mådde så bra. Men jag tackade henne i alla fall för omtanken.
Efter tio minuter kunde jag ta mig på bussen tillbaka hem igen och sedan har jag legat i soffan hela dagen. Mira, piggelin men med öroninflammation, och E har fått ta hand om mig och jag tror aldrig att Mira har lekt så bra på egen hand som hon gjort i dag.
Det verkar vara en rackarrökare till förkylning jag dragit på mig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Usch vad otäckt. Man tycker ju att folk borde fråga och hjälpa. Annat blir det nog när du har stormagen med dig ;-)
Kan det vara lite dagisbasilusker du dragit på dig. Hela vår lilla familj hostar och snorar så det står härliga till.
Fy då! Get well soon!
Tack hörrni. Jag hämtade mig...
Usch usch usch! Har varit med om liknande, i trängel på tunnelbana. Jag svimmade faktiskt och när jag vaknade till liv hade folkmassan runt mig magiskt försvunnit. Ingen hjälpte mig.
Civilkurage och medmänsklighet är det ont om i detta samhälle. Hoppas du mår ok nu! Kram
Skicka en kommentar