Saker som provocerar mig:
En sjuksköterska som säger till oroliga föräldrar (japp, jag pratar om mig och E) vars dotter inte slutar kräkas "det är inte hon som bestämmer vad hon ska äta det är ni. Det är ni som är föräldrar". E frågade vad vi ska göra när hon spottar ut vissa grejer. Och svaret vi fick var att vi tydligen ska bända upp munnen och tvinga i henne grejer. Då får hon hellre äta så mycket glass som hon orkar bara hon äter något. Här kommer det inte att tvångsmatas förrän hon vägrar all mat, så det så. (Dessutom var sköterskan urusel på att ta blodprov på Mira)
Saker som gör mig glad:
En sjuksköterska som uppenbarligen har hamnat rätt i tillvaron. Trots galet många barn som väntade på sin tur hann hon se oss. Och en massa andra. Hon pratade och gullade. Hon var suverän på att ta blodprov på Mira och suverän på att lugna oss. Jag skulle vilja gifta mig med henne och förstår verkligen inte vad E gör tillsammans med mig när sådana där härliga kvinnor går lösa på planeten.
(Jag tror att sjukan är på väg att gå över och också att mina energinivåer så sakteliga börjar stiga så jag hoppas på en stark återkomst för mitt bloggande inom en snar framtid. Då kanske jag till och med kan skriva något som känns lite kul för någon annan än mig.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ang. sjuksyster, jag menar BOZO nr 1:
D-OH.
Vem f-n är sugen på att käka en massa mat när man mår/har mått kymigt i maggen & har helt förkrypmt magsäck?
Flingan har nekat & spottat ut ALLT utom majssnacks & välling i typ 14 dagar. Extremt äcklad av mat. När vi "tvingat" honom har han börjat ulka & spy igen.
Vi löste detta genom att
1) Han helt enkelt började må bättre
2) Vi slutade ge välling och gav mest vatten + drog ner på majssnacks
3) efter 3 - 4 dagar & mycket misstänksamhet/ratande från hans sida ("Jag mår ju illa av mat, fatta!") är han nu intresserad av/hungrig på all mat igen.
Jag säger som du, jag vägrar göra matgrejen till ett slagfält. ALLA kiddos är väl likte säregna med maten i perioder, no?
Det verkar vara samma åkomma de har haft di små. I dag har Mira faktiskt inte kräkts alls och jag tog det lugnare både med vätskan och maten. Hon åt självmant några makaroner till middag och drack lite vattnig välling efter det.
Jag förstår henne, inte kul att hela tiden vara tvungen att äta när man inte alls är sugen.
Och jag tror att det är mycket trist att hamna i slagfältsfällan vad gäller mat. Då får hon hellre gå hungrig några timmar och äta bättre till middag. Bara vi inte gör någon stor grej av det.
Skicka en kommentar