Lillan är inne på sin sjätte dag med kräks. Inte så att hon spyr hela dagarna, men någon pizza per dag åstadkommer hon.
Mogen morsa som jag är var min instinkt när hon kräktes upp middagen i dag att fly. Allt jag ville var att komma bort. Bort från ansvaret och kanske framför allt, bort från oron.
Jag vet att Mira kommer att bli bra. Vi måste bara bli ännu mer tålmodiga och ännu mer metodiska för att bli av med den här envisa bacillen. Men hur gör föräldrar med svårt sjuka barn? Att de orkar. Jag ville fly på grund av en spya för att jag inte stod ut med oron. Jag skattar mig lycklig för att Lillan inte har en värre sjuka än maginfluensa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Mmm känns igen. Oron! Har också tänkt så; herregu, dom som har kroniskt sjuka barn!
Men för varje sjuka blir immunförsvaret pimpat som skam, tänk så.
Vi hade spritzer-boy i typ 10 dagar (efter dagis-inskolningen).
Tror det var nån kombo med magvirus + förkylning + att tarmfloran helt enkelt ändras lite i "den" åldern och blir tillfälligt känsligare. Och ibland fick jag nästan för mig att han "ville" spy lite också, för att lätta på trycket. Sen tror jag att vi tryckt i honom alldeles för mycket flaskmat när magsäcken var ihopkrympt.
Jaja. Bebis- och kräksnack = my new hobby ;o)
Haha, ja här har det hållit på i en vecka nu. En kräka per dag är rutinen. Och den kommer alltid när jag börjat slappna av och tänker att det här kan nog gå vägen.
Bebis- och kräksnack. Det kan jag skriva under på!
Skicka en kommentar