E har myror i brallan. Inte i normala fall. Men alltid när vi sitter vid middagsbordet. Vi sitter inte där så ofta, vi har blivit bättre på det sedan vi flyttade, men när vi väl sitter där har han mycket svårt att sitta still. Så fort han ätit klart ser jag hur det börjar krypa i hans kropp och han tar minsta möjlighet till att hoppa upp och duka av eller pyssla med något annat medan jag äter klart. Jag tycker att han åtminstone kan sitta kvar och prata med mig tills jag också är färdig. Och han gör sina försök, det gör han, men jag ser hur han lider.
I går kväll var ett typexempel på hans myror i brallan. Vi satt vid bordet, han var klar och började duka undan, jag bad om en smörgås som han tog fram till mig och sedan fortsatte han dona vid diskbänken. När jag gjorde honom uppmärksam på att jag fortfarande åt satte han sig motvilligt ner på kanten av stolen. Skälet till hans otålighet var att han ville gå ner till tvätten, sa han. Jag påpekade att det var tio minuter kvar, men det verkade inte lugna honom. Tio minuter senare satt han i godan ro framför datorn och jag fick hojta att nu var det minsann dags att gå ner till tvättstugan.
Det här, det är vad ett elvaårigt förhållande gör med känslan av att man vill sitta och se varandra djupt i ögonen vid middagsbordet och prata om dagen och livet i allmänhet. Jag tror faktiskt att E är så rädd för att det ska bli som Kramer i Seinfeld säger så han vill inte hinna ta reda på om det är så eller inte vid vårt middagsbord...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar