Övergiven

På väg hem i går såg vi en äldre man stå och huka sig utanför Greken vid torget. Han hade köpt mat och stod och höll sig i räcket runt den numera övergivna uteserveringen. Först trodde både jag och E att han stod och spydde, men efter ett tag insåg vi att så inte var fallet. Jag frågade om vi skulle gå fram och det gjorde vi också.

Mannens knän sjönk djupare och djupare ner, det var ett under att han inte dråsade i backen, men när jag pratade med honom tittade han upp. Han var aspackad, det gick knappt att förstå ett ord av vad han sa men jag hörde något om lågt blodtryck. Efter en liten stund kunde han räta på sig och jag frågade om han skulle klara sig hem. Han tittade på mig länge och tillslut frågade han: "Kan ni hjälpa mig över gatan?". Vi svarade att vi självklart kunde göra det, jag tog hans arm och så började vi gå, sakta, sakta.

Precis innan trafikljuset slog om till grönt började den här mannen att gråta. Han försökte så många gånger att få fram ord, men vi förstod aldrig vad han sa. Tårarna rann utmed hans kinder medan vi svajade fram över gatan. Väl över gatan förstod vi att han skulle klara sig själv. Han tittade på oss, lade handen på min axel och skakade hand med E och sa "Vi kan väl vara kompisar i alla fall?". Han log och vi log när vi svarade att visst kunde vi det.

Sedan såg vi honom vingla iväg mot sin port.