E sa i helgen att han kommer att sakna min mage. Nu och då kan vi mysa ihop, le mot varandra och hålla varsin hand på min mage. Det är då jag fylls av förväntan inför det som kommer.
Men så flyger man till Amsterdam tur och retur med bebisar som skriker som om de har kniven i sig i två timmar - konstant. Då bleknar våra leenden en aning och än en gång undrar vi vad vi gett oss in i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hahaha... förstår nästan exakt känslan (även om jag själv aldrig varit gravid). Min extraflicka här hemma gör dock oss mörkrödda här ibland med skrik, gråt och tjat. Men sen är hon fantastisk 99% av tiden (nästan i alla fall) och då glömmer man allt det andra.
Ja, det är tur att de väcker så mycket kärlek de små liven. Det går i alla fall inte att vara arg på min brorson någon längre stund.
Skicka en kommentar