You've reached the winter of my discontent

Varför kan jag inte bara bli en nöjd person? Jag går omkring och känner mig lite lätt missnöjd mest hela tiden. Det är alltid något som skaver, som inte passar perfekt. Har jag för höga krav på min omgivning och på mig själv? Jag vet ju, rent logiskt, att allt inte kan vara perfekt och definitivt inte hela tiden. Men jag vill att det ska kännas som i Winnerbäck-låten där allting är nästan perfekt. Jag och E har landat efter lite gungfly och det känns jättebra. Jag trivs så otroligt bra med honom och mår så bra tillsammans med honom. Äh, vad tusan, jag älskar ju honom! (Jag höll på att bli lite för norrländskt blyg där, men så körde jag på i alla fall.) Jag har grymma kompisar och en suverän familj.

Men så är det ju det där med jobbet, vore det inte för jobbet så... Det är exakt samma ord som jag och mina kompisar använde som singlar, bara det att vi bytte ut jobbet mot kille och det faktum att vi inte hade någon. Jag känner att jag gett det här jobbet chansen i två år snart, och det är inte för mig. Min chef, aka mamma, är faktiskt den bästa chef jag har haft och delar av jobbet tycker jag är jätteroliga. Men större delen av tiden känner jag mig alldeles för overksam och jag har en orolig känsla i kroppen. Det är bara ett litet bekymmer, jag har ingen aning om vad jag vill göra när jag blir stor. Ingen alls! Jag trivs jättebra med att hålla låda inför folk, så något sådant skulle jag kunna tänka mig. Jag är en grym administratör, men det vill jag inte enbart hålla på med. Framför allt älskar jag att skriva. I går skulle jag till exempel skriva lite textförslag till en hemsida. Oj, vad kul det var när jag kom igång. Jag älskar att pillra med ord. Och jag ångrar att jag inte gick på Poppius den här hösten som L var på väg att "tvinga" mig att göra. För hur ska jag, civilekonomen, kunna få ett jobb där jag får skriva när det finns så många grymma skribenter därute? Värdelöst, det är vad det är!