Tårar och tankar

Min mamma har varit lite sur för att hon inte får läsa det jag skriver här på bloggen. Hon vet ju att jag har en, men hon har ingen aning om vart hon skulle vända sig om hon skulle vilja hitta den. För att blidka hennes sura miner något mailade jag ett par inlägg till henne i går. Så att hon får se ungefär hur det ser ut, det som jag skriver. Det första hon fick läsa var mitt inlägg om farfar. I dag frågade hon mig om jag medvetet hade skickat henne det här för att få henne att gråta. Så var det absolut inte, men jag är glad att hon gjorde det. Det betyder att det jag skrev kändes, åtminstone för henne. Sedan frågade hon om hon får visa mitt inlägg för farfar. Trots att inlägget är skrivet med kärlek är jag tveksam. Vill han verkligen läsa att hans barnbarn hoppas att han ska dö? Eller ser han det som ett tecken på hur mycket jag tycker om honom?