Från att ha känt att jag befinner mig i en känslomässig berg- och dalbana utan bromsar, hämningar och spärrar, känner jag mig helt plötsligt bara lugn. Lugn och överlag väldigt nöjd med livet. Från att ha känt att jag tittar på alla utifrån, att jag inte riktigt är med i skratten eller i händelserna runtomkring, känner jag nu det exakt motsatta. Jag skrattar så att jag får ont i magen och tårarna sprutar och jag har både medkänsla och inlevelseförmåga. Jag hoppas verkligen att den här känslan håller i sig länge, länge. För något säger mig att jag är nå't bra på spåren...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar