onsdag 3 oktober 2007
Syskonkärlek
Jag har funderat lite mer på nedanstående inlägg och E:s rädsla för det definitiva. Tankarna börjar snurra kring det faktum att jag är storasyster och E är lillebror. Kan det ha något med saken att göra? Jag vill alltid vidare, framåt, mot nästa steg, måste växa upp, bli stor, växa upp, växa upp. E vill alltid vara kvar precis där han är, ta det lugnt säger han, det kommer när det kommer. Någonstans måste det ju finnas en medelväg mellan min brådska och E:s förhalning. Men vart finns den och hur hittar jag dit? Jag tror att jag kommer att ångra min brådska när jag ser tillbaka på livet vid en sisådär 95-års ålder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag är också storasyrra....
Inte alltid en fördel, men jag tror ändå att det är bättre....
Jag är lillasyster och min kille är storebror. Det märks tydligt när det gäller förändringar i livet. Han tar det mesta med ro, medan jag jagar upp mig och tror att hela världen ska gå under. Jag tror helt klart att det har betydelse för hur vi är. I arbetslivet är det dock många som tror att jag är storasyster, men jag är kanske tuffare på ytan än inuti. :-)
emm, jag gillar också att vara storasyrra, men ibland är jag kanske lite för mycket storasyrra (dvs kontrollbehov och höga krav)
esther, intressant att du också tycker att förändring är något jobbigt. Kan det vara så att vi "stora" tvingas till förändring redan när den "lilla" föds och att vi från och med då har accepterat att saker och ting förändras?
precis så tror jag att det är! när vi fick hem vår katt blev jag helkocko. jag ville t.o.m lämna tillbaka det lilla livet. min kille tog allt med ro och sa nu har vi köpt honom, han är vår och vi tar hand om honom no matter what- inget snack. hepp, där satt jag och hade ångest över den STORA förändringen. haha, i efterhand skrattar jag bara, men då kändes allt hemskt. jag hade aldrig tidigare varit med om att någon liten och hjälplös varit beroende av mig. jag lärde mig något om mig själv iaf! nu ska jag inte skriva en hel roman i ditt kommentarsfält. :-)
esther, det är helt okej. Jag läser gärna en roman av dig. Det här är ju otroligt fascinerande.
Skicka en kommentar