I måndags när jag satt på tåget till Falun kände jag mig nog lite stressad. För rätt vad det var drog det åt i magen och jag kände en värk jag aldrig känt förut. Uppgivet tänkte jag att det är typiskt min tur. Nu kör det igång och jag sitter på ett tåg på väg hemifrån. Och stackars E får slänga sig i bilen och köra, med andan i halsen, till ett sjukhus i en stad han inte känner till.
Som tur var hände det bara en gång och nu är jag hemma. Om värkarna kör igång är jag, om inte beredd (kan man någonsin vara det?), åtminstone aldrig längre än en halvtimme hemifrån. Det känns tryggt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar