Jag visste väl att det fanns ett gott skäl till varför jag skyr duvorna här utanför som pesten. Jag lade ut våra täcken och kuddar på balkongen i förmiddags för att vädra dem och när jag skulle ta in dem hade en fågeljävel skitit på mitt täcke. Argh.
Duvor överlag väcker inga varma känslor i mig. För ett par år sedan höll jag på att krocka med en duva när jag kom cyklande och det är nog det närmaste en nära-döden-upplevelse jag har kommit. Det tog en bra stund innan mitt stackars hjärta hade lugnat sig såpass att jag kunde cykla vidare. Att inte duvan föll stendöd ner på marken förundrar mig fortfarande, fåglar har väl inte så starka hjärtan?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar