Magstarkt

Jag slogs av en insikt i dag på lunchen. Eller, det är något jag har vetat ganska länge. Jag är egentligen ingen djurvän. Alltså inte så att jag gillar när djur far illa, för det tycker jag är jättehemskt. Jag är bara inte så förtjust i djur överlag om jag inte redan känner dem. Jag tycker att det är mycket obehagligt med okända djur som kommer och ska stryka sig mot mig, framför allt utomlands. Sedan är det självklart så att jag har lättare för vissa sorters djur och måste jag sätta en etikett på mig själv så är jag hundmänniska. Jag älskade ju våran kåta storpudel över allt annat, vi kramades och busade och skällde på varandra, och det borde ju vara värt något.

Den insikt jag slogs av i dag gällde dock hundar. För är det något jag har svårt för så är det det här slabbandet som kan utföras mellan hunden och husse eller matte. Det slickas lite här och var och jag får alltid en olustkänsla när jag måste se på eländet. I dag passerades alla gränser för ära och redlighet. Min kollega satt och gjorde i ordning sina hundars mat, med sina egna bestick. Tur som var hade hon ätit klart. Trodde jag! Efter att hon grejsat runt med sina bestick i det uppblötta torrfodret som hundarna redan varit framme och smaskat lite på satte hon sig och åt upp sin sallad i godan ro. Jag får hurven bara jag tänker på det. Och nu är frågan, är det bara jag som reagerar på detta sätt?