En dikt för dagen

Det är deppigt väder i dag, jag känner mig trött på strulet med lägenheten. Hantverkarna hade inte gjort ett jota mer än de hade när jag lämnade dem vid halv nio i går och vi måste hålla på och bråka med mäklaren som är knäpp. Så, därför kommer denna dikt som skrevs när jag var i Luxemburg. Den skrevs precis när mina föräldrar tagit bort vår fina storpudel Caesar. Pappa hade gjort det nästan en vecka tidigare, men inte vågat berätta det för mig så mamma fick ringa och berätta det. Oj, vad jag grät. Ceasar var den kåtaste hund jag någonsin stött på, med päls som dreadlocks (han kallades för "rastahunden" av mina vänner) och ett valpigt kynne in i det sista. Han var en riktigt härlig, rolig och mysig hund och på något vis hade jag alltid trott att jag skulle finnas där med honom, den dagen det var dags för honom att lämna oss. Men nu fick jag sörja på distans istället. Trots att det snart gått tio år sitter jag ändå här med tårar i ögonen...

Requiem

Hör du svartpäls
din dumma hund
sätt dig ner
lugna dig en stund

Innan du hoppar
och flyger och far
vill jag att du ska veta
jag önskar du för alltid kunde finnas kvar

Dina vackra ögon
som doldes så elegant
det kändes som om de förstod mig
ja, det är faktiskt sant

Jag var inte så snäll mot dig
behandlade dig inte alltid så bra
och som familj
var vi nog ingenting att ha

Men jag älskade dig
mer än du tror
och jag sänder all min kärlek
dit, där du nu bor