Möss och människor

En vän till mig mår riktigt dåligt. Men han har mått ännu sämre. Vi har aldrig varit bästa vänner, men sedan vi pluggade ihop har vi hållit kontakten. Ibland sporadiskt och ibland oftare. Jag har försökt bjuda med honom på fester och andra tillställningar, men blir det för mycket folk får han panik och drar sig undan. Sedan han tog sin examen har han sakta men säkert brutits ned. Han känner sig mer och mer ensam och isolerad. Jobbet han fick efter universitetet var inte heller det ultimata. Ett säljarjobb som innebar många resor och ensamma timmar i bil. Kraschen, när den kom, var total. Han har problem med alkohol och tabletter, men nu känns det som om han mår bättre än på länge. Speciellt med tanke på att han försökte ta sitt liv för lite mer än ett år sedan.

Jag har haft svårt med hur jag ska förhålla mig till honom. Jag har alltid haft alldeles för lätt för att ta på mig mina medmänniskors känslor, för att på något sätt underlätta för dem. Jag har först på senare tid börjat inse att jag inte hjälper någon annan genom att själv börja må dåligt. Därför har jag själv försökt hålla lite distans till det som hänt, att inte hellt och fullt ta in det i hjärtat, samtidigt som jag absolut inte vill tappa kontakten med honom. Om jag kan vara till någon hjälp bara genom att svara på ett mail eller sms så vill jag vara det.

Vi bor inte i samma stad så mailandet har varit vårt sätt att kontakta varandra. Han har låtit mig förstå att de flesta av hans gamla arbetskompisar helt har brutit kontakten med honom. Jag tror att det handlar om rädsla. Rädsla för de starka, läskiga tankar som han har gått och burit på. Rädsla för den där känslan som gör att man inte vill leva längre. Och säkert också rädsla för att man själv ska "smittas" av dessa tankar. Men nu mår han bättre. Så pass bra att han faktiskt vågar kontakta de som slutade höra av sig. Men det är som att stånga rakt in i en vägg. Någon tycker att det gått för kort tid, en annan att det har hunnit hända så mycket, så någon kontakt, nej det vill man inte ha igen. Men det värsta, det absolut värsta, är att någon till och med motiverar att man inte vill ha någon kontakt med honom för att han var så annorlunda redan innan han bröt ihop. Det här sägs alltså till en människa som avskyr sig själv så mycket så att vi som faktiskt mår okej inte ens kan börja ana hur illa det är.

Jag har ställt krav på min vän. Krav som att jag vill att han hör av sig till mig så snart han kan när jag skickat något till honom. Framför allt är det för min egen skull, bara så att jag vet att han lever. Krav tycker jag att man ska få ställa. Men jag tycker banne mig inte att det är okej att så totalt avvisa en annan människa. Att inte ens förstå vilket mod som krävs av honom för att börja ta den här kontakten igen. Han, som skäms så mycket för sig själv, tycker ändå att han någonstans är värd en andra chans. Men det tycker inte de där personerna och då undrar jag vilka de är egentligen? Har de något hjärta överhuvudtaget?

Ett mail eller ett sms som skickas för att värma någon annans hjärta, det tror jag att vi alla har råd med!