kristendom

åh vad jobbigt. jag känner mig å ena sidan som en barmhärtig samarit och å andra sidan inte! jag och bästa konstnärinnan har haft en helt underbar kväll. som vanligt när vi träffas känns det som om det är alldeles för sällan. konserten var bra men kort. jag smörade för sångerskan på ett mycket otypiskt sätt och köpte en skiva till och med. men det är inte det detta inlägg med den kryptiska rubriken ska handla om...

hur som helst så såg jag henne när jag klev av tunnelbanan. den där tjejen som satt nerhukad och krampaktigt höll i stolpen till tidtabellstavlan. jag passerade henne och såg hur alla andra gick halvcirklar runt henne. hon såg inte gammal ut. jag vände om och gick fram till henne och frågade hur det var. det var inte så bra, det förklarade hon för mig. hon var också tydlig med att hon inte hade druckit något utan hon hade mått dåligt hela dagen, det måste ha varit något hon ätit. jag sade att jag också hade druckit i kväll och att det såg ut som om hon kanske också hade druckit lite. hon erkände att visst, lite hade hon kanske druckit men inte alls så mycket så att hon skulle må så här. jag frågade var hon bodde och vi kom överens om att vi skulle gå och se efter när bussen till henne avgick. det visade sig att den gick ganska precis när vi kom fram till busshållplatsen. enligt tidtabell vill säga. i verkligheten syntes ingen buss till än så länge. tjejen, som hade tappat sin mobil, fick låna min för att ringa sina föräldrar och be dem möta henne vid bussen. det kändes inte som om hon ville någon annanstans än hem och jag lämnade henne på perrongen tillsammans med alla de andra som väntade på bussen.

på väg till min egen buss ringde jag upp hennes pappa, sade att det var min mobil hon hade fått låna och att hon inte såg ut att må så bra. han frågade om hon satt på bussen nu och helt plötsligt kände jag mig som en skurk. inte visste jag det. jag hade ingen aning! det såg ut som om hon skulle kliva på bussen, när den nu behagade komma, när jag lämnade henne men realiteten var att jag inte hade en susning om hon gjorde det eller ej. det enda jag kunde göra var att berätta när nästa buss skulle gå ifall hon missade den jag trodde att hon skulle hinna med. pappan frågade också om dottern hade druckit och jag svarade att jag trodde det, att det såg ut som det. under hela det här samtalet frågade aldrig pappan vem jag var, hur jag kommit i kontakt med hans dotter eller varför jag ringde honom nu. däremot frågade han mig om hon kommit på bussen, om hon skulle spy på bussen (för då skulle det ju bli ett jäkla liv på bussen) och hur hon kunde tappa sin mobil (för det hade hon ju inte gjort på flera år). på första frågan hade jag ingen aning men jag trodde det, på den andra frågan sade jag att det kändes som att hon mådde bättre när hon fick röra på sig lite och på den tredje frågan försökte jag lugna honom med att hon säkert hade glömt den hos någon kompis (fast egentligen var ju hela skiten gissningar rakt igenom).

nu sitter jag här och känner vissa delar stolthet för vad jag har gjort. jag har försökt hjälpa en tjej, som gick andra ring i gymnasiet, hem som mådde superdåligt och behövde någon som brydde sig om henne.

å andra sidan känner jag mig som en liten skit. jag kunde inte ge hennes pappa några svar, jag såg för tusan aldrig tjejen stiga på bussen, hon kunde lika gärna ha stegat rakt åt något annat håll när jag gick. dessutom har jag ju svikit den här tjejen genom att berätta för hennes pappa om vad jag trodde hade hänt. jag kände bara att om jag hade varit den här tjejens mamma skulle jag ha velat veta om hon hade druckit eller inte och vem det var som försökt ta hand om henne. det var därför jag ringde upp.

pappan tackade mig innan jag lade på, men han vet fortfarande inget mer än mitt förnamn. han vet inte hur gammal jag är, varför jag försökte hjälpa hans dotter eller varför jag ringde honom. en av tre kanske han kan ha listat ut och jag hoppas verkligen att hon är på väg i säng i hemmets trygga vrå just nu.