en fri kvinnas bekännelser

jag såg den sista delen av en fri kvinnas bekännelser på svt play i går. en dokumentärserie som verkligen fångade mig. det är otroligt intressant att få följa jennifers resa runt jorden och att få höra hur kvinnor i andra länder resonerar. däremot var jag inte beredd på reaktionen den här serien skulle väcka i mig. när serien tar slut är jennifer 45 år gammal och hon vill ha barn. naturligtvis är det nästintill omöjligt. under den sista timmen av dokumentären bubblade känslan upp i mig. jag vill verkligen ha barn med e. jag vill inte vara 45 och längta efter barn så att det gör ont. samtidigt vet jag att barn absolut inte är något jag kan ta för givet. jag har kompisar som gjort aborter som nu oroar sig för att de kanske har förbrukat sina chanser, jag har en vän som fått missfall och en som aldrig kunde få biologiska barn. adoption är absolut ett alternativ för mig, om vi inte skulle kunna få biologiska barn, men alla processer tar ju så lång tid. om det skulle visa sig att vi inte kan få barn vill man ju ha god tid på sig med att utforska alla alternativ. betyder det här att vi skulle ha börjat försöka för längesedan? och hur redo är jag att ens börja försöka när jag ena dagen tänker att "det skulle vara mysigt att utöka vår lilla familj och e skulle bli en så bra pappa" till att nästa dag tänka "fy satan vad skönt att vi inte har några barn så att jag kan ligga i sängen och läsa hela dagen om jag vill"?