When the cildren cry

I dag läser jag om fler barn som blir mobbade. Skolan är verkligen en krigszon där de svagaste peppras med kulsvärmar och nålstick varje dag. Som tur var tog ingen i vår klass livet av sig, trots den hemska atmosfären. Däremot gjorde en av mina klasskompisars storebror det. Han orkade helt enkelt inte med det han förväntades stå ut med i skolan. Frunktansvärt.

Det var speciellt en kille i min klass som var utsatt. Hela grundskolan. Han var ett lätt offer för han var liten, svag och luktade ofta illa. Alla, och då menar jag alla, var elaka mot honom nu och då. En del var det hela tiden. För ett antal år sedan hade vi en klassåterträff. Han dök upp till den iklädd kostym, han gick runt och minglade och det var så himla kul att se honom i full gång. Han hade inte det där oket på sina axlar längre, han var inte längre ett offer för våra gliringar utan äntligen såg vi honom för den han var. En trevlig kille, som egentligen aldrig gjort något fel.

Jag är fortfarande imponerad över att han vågade dyka upp. Och jag är fortfarande besviken över att en av mina gamla klasskompisar valde bort att ringa honom för att bjuda in honom till förfest. Hon vågade helt enkelt inte. Det var som om hon trodde att hon skulle bli smittad av något bara av att ringa honom. Jag ringde honom, han blev jätteglad och så dök han upp mest uppiffad av oss alla. Jag hoppas att hon skäms...