Girl next door

Jag tycker om att vara tjej. Skulle absolut inte vilja byta. Men jag blir helt slut när jag tänker på hur vi tjejer kan bete oss mot varandra.

Nu har jag och mina kära vänner vuxit upp någotsånär. Hållit ihop länge har vi också gjort. Kärnan i mitt gäng har hängt ihop sedan högstadietiden. Vi har haft otroligt roligt tillsammans, men också gjort varandra ledsna under årens lopp.

Jag vet att jag har nämnt det tidigare, men när jag gick i mellanstadiet hade vår klass en hemsk tid. Jag hade en hemsk tid. Vi hade väldigt många tjejer i klassen och det märktes. En av dem (för övrigt en av mina bästa vänner i dag) blev den informella ledaren och det gällde för oss andra att vinna hennes gunst. Jag hade tur, för jag var hennes bästis. Men jag hade också otur, för när hon av någon anledning inte tyckte om mig en dag var det jag som förpassades ut i kylan.

Vi var långt mer avancerade på den tiden än vi är i dag när det gäller att tortera medmänniskor. Vi, som då och då eller alltid, var ute i kylan märkte av det direkt. Blickar som undvek oss, samtal som tystnade när vi kom nära. Det var psykisk terror på en väldigt hög nivå. Skolan var ju det enda universum vi kände till. Det var där vi skulle hitta våra vänner och hålla fast vid dem genom hela grundskolan.

Jag minns att jag ofta hade ont i magen. Jag minns också att jag kunde fantisera om att dö så att de som varit elaka mot mig kanske skulle ångra det de hade gjort. Men jag var ju också elak. För när jag fick vara med igen vände jag mig också ifrån de andra. De som alltid var förpassade till kylan utanför gemenskapen.

Livet i gemenskapen var inte alltid så lätt den heller. Eftersom jag var den som kunde kastas ut nu och då var jag också en ganska enkel måltavla. Det var mycket som sades då, om mig. Saker som det tagit mig lång tid att skaka av mig. Jag var lång (jag är ganska lång fortfarande), gick fult, hade ful putande mage (det här kunde gärna en av de tjockaste tjejerna i klassen påpeka, själv var jag 1,68 lång och vägde 52 kg), jag hade potatisnäsa, utåtstående haka och så andades jag konstigt. En av de bästa replikerna kom från en tjej som var lika lång som jag, men lite större. Hon var helt säker på att jag hade anorexia för "du är blek och glåmig och håret är alldeles glanslöst". Två år senare bad hon mig om tips för att bli lika smal som jag var.

Jag önskar att jag hade kunnat gå tillbaka nu, till de där småtjejerna som sade alla de här taskiga sakerna till varandra och göra slut på knivhuggen en gång för alla. Vi var alla bara rädda. Livrädda för att inte höra hemma någonstans och för att markera vår gemenskap behövde vi några som stod utanför. Jag önskar också att jag hade kunnat ge mig själv mer mod. Jag vågade aldrig stå upp för mig själv. I stället svalde jag allt som sades om mig och adderade det till klumpen i magen och i halsen.

Jag grät aldrig så att någon såg...