Alltid redo

Oj, vad jag har varit duktig i dag. Åkte ut till IKEA och bytte in en lampa som var trasig och handlade nästan ingenting extra. Sedan hämtade jag upp E, han hade fått lite dispens eftersom han var ute i går, och så åkte vi till Clas Ohlson och köpte ditt och datt för 950 pix. När vi väl kom hem hade det redan hunnit bli eftermiddag och hantverkaren, hör och häpna, var i full gång med att lägga klart golvet i badrummet.

Vi var laddade för borrning och allmänt fixande och jag kände mig redo att hantverka själv. Men, självklart funkade inte borren som M och A så snällt lånat ut till oss. Eller förmodligen är det något fel på våra väggar. Det tar bara stopp. Och jag som vill ha en rullgardin i vårt sovrum... Typiskt.
Så, trots min positiva scoutinställning från början slutade det med sura miner. I dag igen. E spelar 360 och jag bloggar istället. Men vi kommer nog att se lite gladare ut om ett par minuter då vi komer att lägga oss i vår ställföreträdande soffa, dvs luftmadrassen, och se det senaste avsnittet av Entourage.

En dikt för dagen

Jag betar sakta men säkert av de dikter jag har skrivit. Jag vet inte om någon mer än jag egentligen tycker att den här idén är så kul. Problemet är att jag har så mycket skit nedskrivet i min diktbok. Riktigt usla saker på engelska som världen borde skonas ifrån och ju mer jag skriver ned desto närmare kommer jag de här usla dikterna. Så för att rädda både mig och andra från skämskudden i dag skriver jag istället ner en av mina favoritdikter. Jag hoppas att någon fler än jag gillar den...

Rita mig
skissa
olja
etsa mig

jag lämnar
ett spår i ditt minne
fastnar
på din näthinna

Skönheten
i betraktarens öga
det är jag

Sherlock Holmes, I presume

Jag bjöd ut E på middag i går. Det var så himla trevligt. Vi åt och drack och åt och drack och babblade på. Skönt att prata om annat än lägenhetsfix. Det blev en hel del vin så lite i gasen blev vi allt. Och det var nog tur. När vi skulle ta bussen hem höll E fram sin biljettremsa. Chauffören blundade hårt med vänster öga och drog fram ett förstoringsglas för att se om den senaste stämplingen gällde. När han sedan skulle stämpla E:s biljett provstämplade han först på ett papper och så fram med förstoringsglaset. Han hade inga glasögon på sig så jag undrar förstås hur han överhuvudtaget såg något när han körde. Vi kom i alla fall hem med livet i behåll, och det är inte fy skam.

Midsommar i bilder

Midsommarlunch i det gröna. Obligatorisk snaps och lite sillgegga anas på tallriken.

Äggmassaker efter att världens sötaste brorson promenixat runt på dukningen.

Stövelkastning kräver min fulla koncentration.

Och slutligen - världens sötaste brorson!! Åh vad jag längtar till semestern...

Bussmöte

En gammal kvinna ramlade precis framför mig på bussen i dag. Hon slog sig riktigt illa i ryggen, men med hjälp av två personer kom hon upp. Hon placerades på sätet framför mig och jag frågade hur det var med henne och vart hon skulle. Det visade sig att vi skulle av vid samma hållplats så jag sa att jag kunde följa med henne till den församlingsgård som hon var på väg till. Hon blev jätteglad och i sakta mak gick vi uppför backen. Hon hann berätta att hon bott i Stockholm sedan 1937 då hon började som jungfru hos en filmregissör som bodde på Östermalm. 1940 gifte hon sig med sin man som då låg i flottan. 1999 klockan 4 på nyårsaftonsmorgonen gick han bort. Det märktes att hon fortfarande fick ont i hjärtat när hon tänkte på det. Jag frågade vad hon hade för råd till alla oss som vill veta hur man gör för att vara gift i nästan 60 år. Hon sa att man ska vara snälla mot varandra och trivas ihop. Det tyckte jag var ett bra råd som jag gärna delar med mig av. Innan jag lämnade henne gav hon mig en sådan där klapp på kinden som bara äldre kan ge yngre. Hon var så tacksam för att jag hjälpte henne. Jag gick därifrån med tårar i ögonen, men glad för att hon kom dit hon skulle.

En dikt för dagen

Jag har inte skrivit en enda dikt sedan 2003. Tragiskt men sant. Något hände med min inspiration efter att jag slutade skolan och började jobba. Om inte mina ekonomstudier tog död på inspirationen så såg jobbet som skadereglerare till att utplåna den helt. Jag tänkte att det kan vara dags att dela med sig av en av mina nyare dikter, vilket känns lite jobbigt för nu måste jag stå för den på ett helt annat sätt. Äh, skit i det, här kommer den...

Känslan inuti skriker och vill ut
den skriker i tystnad, luften har tagit slut
Känslan blir kvävd, men är starkare än så
när den väl slipper ut går den inte att motstå

Möss och människor

En vän till mig mår riktigt dåligt. Men han har mått ännu sämre. Vi har aldrig varit bästa vänner, men sedan vi pluggade ihop har vi hållit kontakten. Ibland sporadiskt och ibland oftare. Jag har försökt bjuda med honom på fester och andra tillställningar, men blir det för mycket folk får han panik och drar sig undan. Sedan han tog sin examen har han sakta men säkert brutits ned. Han känner sig mer och mer ensam och isolerad. Jobbet han fick efter universitetet var inte heller det ultimata. Ett säljarjobb som innebar många resor och ensamma timmar i bil. Kraschen, när den kom, var total. Han har problem med alkohol och tabletter, men nu känns det som om han mår bättre än på länge. Speciellt med tanke på att han försökte ta sitt liv för lite mer än ett år sedan.

Jag har haft svårt med hur jag ska förhålla mig till honom. Jag har alltid haft alldeles för lätt för att ta på mig mina medmänniskors känslor, för att på något sätt underlätta för dem. Jag har först på senare tid börjat inse att jag inte hjälper någon annan genom att själv börja må dåligt. Därför har jag själv försökt hålla lite distans till det som hänt, att inte hellt och fullt ta in det i hjärtat, samtidigt som jag absolut inte vill tappa kontakten med honom. Om jag kan vara till någon hjälp bara genom att svara på ett mail eller sms så vill jag vara det.

Vi bor inte i samma stad så mailandet har varit vårt sätt att kontakta varandra. Han har låtit mig förstå att de flesta av hans gamla arbetskompisar helt har brutit kontakten med honom. Jag tror att det handlar om rädsla. Rädsla för de starka, läskiga tankar som han har gått och burit på. Rädsla för den där känslan som gör att man inte vill leva längre. Och säkert också rädsla för att man själv ska "smittas" av dessa tankar. Men nu mår han bättre. Så pass bra att han faktiskt vågar kontakta de som slutade höra av sig. Men det är som att stånga rakt in i en vägg. Någon tycker att det gått för kort tid, en annan att det har hunnit hända så mycket, så någon kontakt, nej det vill man inte ha igen. Men det värsta, det absolut värsta, är att någon till och med motiverar att man inte vill ha någon kontakt med honom för att han var så annorlunda redan innan han bröt ihop. Det här sägs alltså till en människa som avskyr sig själv så mycket så att vi som faktiskt mår okej inte ens kan börja ana hur illa det är.

Jag har ställt krav på min vän. Krav som att jag vill att han hör av sig till mig så snart han kan när jag skickat något till honom. Framför allt är det för min egen skull, bara så att jag vet att han lever. Krav tycker jag att man ska få ställa. Men jag tycker banne mig inte att det är okej att så totalt avvisa en annan människa. Att inte ens förstå vilket mod som krävs av honom för att börja ta den här kontakten igen. Han, som skäms så mycket för sig själv, tycker ändå att han någonstans är värd en andra chans. Men det tycker inte de där personerna och då undrar jag vilka de är egentligen? Har de något hjärta överhuvudtaget?

Ett mail eller ett sms som skickas för att värma någon annans hjärta, det tror jag att vi alla har råd med!

Snask i en ask

Eftersom vädret är gråtrist och själv är jag inte mycket roligare tänkte jag att ett litet filmklipp kanske kan gaska upp mig och eventuellt någon annan. Kanske E kommer hem med en liknande present till mig i kväll?

En dikt för dagen

Det är deppigt väder i dag, jag känner mig trött på strulet med lägenheten. Hantverkarna hade inte gjort ett jota mer än de hade när jag lämnade dem vid halv nio i går och vi måste hålla på och bråka med mäklaren som är knäpp. Så, därför kommer denna dikt som skrevs när jag var i Luxemburg. Den skrevs precis när mina föräldrar tagit bort vår fina storpudel Caesar. Pappa hade gjort det nästan en vecka tidigare, men inte vågat berätta det för mig så mamma fick ringa och berätta det. Oj, vad jag grät. Ceasar var den kåtaste hund jag någonsin stött på, med päls som dreadlocks (han kallades för "rastahunden" av mina vänner) och ett valpigt kynne in i det sista. Han var en riktigt härlig, rolig och mysig hund och på något vis hade jag alltid trott att jag skulle finnas där med honom, den dagen det var dags för honom att lämna oss. Men nu fick jag sörja på distans istället. Trots att det snart gått tio år sitter jag ändå här med tårar i ögonen...

Requiem

Hör du svartpäls
din dumma hund
sätt dig ner
lugna dig en stund

Innan du hoppar
och flyger och far
vill jag att du ska veta
jag önskar du för alltid kunde finnas kvar

Dina vackra ögon
som doldes så elegant
det kändes som om de förstod mig
ja, det är faktiskt sant

Jag var inte så snäll mot dig
behandlade dig inte alltid så bra
och som familj
var vi nog ingenting att ha

Men jag älskade dig
mer än du tror
och jag sänder all min kärlek
dit, där du nu bor

En dikt för dagen

Med tanke på dagens inlägg tyckte jag att nedanstående dikt kunde passa bra. Lite skrämmande är det att jag var ca 11 år när jag skrev den. Om jag kunde möta mig själv när jag var i den åldern skulle jag krama om mig själv och säga att jag vet precis hur det känns.

Ansvar
Stor nog nu
Vill inte
Måste
Ansvar måste man ta
Bevisar att man är vuxen
Ansvar, ansvar, ansvar
ekar i mitt huvud
Ansvar är en börda
på mina axlar
Jag är inte stor nog än

Jag fick ett mail...

...med rubriken Mäklarjävel från E. Vår nya lägenhet skulle, enligt objektsbeskrivningen, vara förberedd för diskmaskin. När vi, glada i hågen, slet ut skåpet där diskmaskinen skulle installeras visade det sig att det inte fanns något eluttag där bakom. Det tycker inte vi är förberett för diskmaskin. Mäklaren håller inte med. Han tycker att det är förberett för diskmaskin eftersom vi kan ansluta vatten. Vi har försökt resonera med mäklaren eftersom vi tycker att el också ingår när det är förberett för diskmaskin. Mäklaren kontrar då med att jämföra med 40-tals lägenheter där man till och med måste höja diskbänken för att få in en diskmaskin. Vi tycker att mäklaren snackar en massa skit, vår lägenhet är byggd på 90-talet och har alltså ingenting gemensamt med 40-tals lägenheter. Så nu håller vi på att kontakta Allmänna Reklamationsnämnden och Mäklarsamfundet. Få se om det överhuvudtaget ger någon effekt. Men fatta, jag orkar inte mer nu. Jag MÅSTE få semester...

Så var den här dagen förstörd...

Det började med att hantverkaren var försenad. Inte helt oväntat. Fortfarande irriterande. Men jag får se det från den ljusa sidan. I dag dök han upp i alla fall.

Det fortsatte med lite skäll från vicevärden som tycker att jag ringde honom alldeles för sent för att meddela att vi ska göra om i badrummet. Jag försökte nå honom i går nämligen. Jag kan hålla med om den saken, men visste inte ens att jag skulle behöva kolla detta med honom förrän en av mina kollegor nämnde det.

Sedan är det problem med vår duschdörr, den snygga gråtonade dörr vi ville ha fanns inte i de mått vi beställde (men den gick bra att beställa tydligen) så nu får vi ta klarglas. Ingen katastrof i sig, bara ännu ett irritationsmoment.

Slutligen ringde de från ett jobb jag blivit erbjuden. Jag hade tänkt hinna före och ringa dem innan de ringde mig, men det gick inte vägen. Det var gruvigt, för jag kände att jag måste tacka nej. Det kändes inte helt rätt i magen och denna gång vill jag att det ska göra det. Nästa jobb jag får vill jag ha i minst ett par år. På mitt nuvarande jobb har jag varit i ett år och sju månader och det är ett rekord. Tragiskt men sant.

Nu sitter jag på kontoret och sitter av tiden... Bara åtta dagar kvar till semester. Den behövs kan jag rapportera. Jag har hållit på att somna på tunnelbanan två dagar i rad. Inte likt mig. Dessutom ser jag ut som en vandrande vålnad med tvättbjörnsringar runt ögonen. Helt osminkad. Kanske skulle ha duttat på lite mascara och rouge innan jag klev ut genom dörren. Men nu är det försent också. Men åh...

En dikt för dagen

Egentligen var inlägget nedanför tänkt att innehålla dagens dikt. Men minnena blev för överväldigande och var värda ett eget inlägg tycker jag. Orsaken till minnena är dock att den dikt jag tänkte knattra ned i dag skrevs någon gång under året 1992.

Som en blommas väg mot solen
står jag alltid vänd mot dig
Men en blomma vissnar på kvällen
jag vissnar varje gång du vänder dig från mig
Jag törstar efter din uppmärksamhet
som en blomma törstar efter vatten
Men du överger alltid mig
precis som solen överger blomman om natten

It's all coming back to me...

Sommaren -92 var sommaren då allt hände. Jag minns att jag hade varit med min familj i Turkiet, Marmaris, i två veckor precis i början av sommarlovet. Inget konstigt med det kan tyckas. Men på de två veckorna hann konstiga saker inträffa. Ida och Maria, mina kompisar på kvarteret hade börjat umgås med tvillingarna och Jimmy (ett år äldre). Jag fattade ingenting när jag kom hem och ville desperat få ett lika otvunget snack med killarna som Ida och Maria hade. Men de hade ju ett sådant försprång. Hela två veckor. Sakta men säkert började jag också känna mig trygg med killarna. Jag vill minnas det så att vi mest låg i tältet, som stod uppställt på Idas tomt, den sommaren. Vi läste gamla Vecko-Revyn och fnissade oss igenom en bilaga med en snoppspecial. Jag vill minnas att en typ av snopp kallades för "Champagnekorken". Rythm is a dancer spelades på repeat och trots all osäkerhet som 14 år kan medföra kommer jag ändå ihåg den sommaren som någon sorts vändpunkt. Det var början på något nytt och kanske inte lika oskyldigt.

Ha-galen

Så var jag fast i köp-träsket igen. Jag har fått dille på att köpa skivor och filmer. Jag hade sagt åt mig själv på skarpen att nu får jag banne mig sluta köpa allt jag ser. Jag har uppenbarligen en tendens att vilja köpa alldeles för mycket varje gång jag är inne och tittar på vad som finns. Men så har jag fått för mig att världens sötaste lilla brorson skulle gilla Mora Träsk. Han älskar nämligen att dansa och att lära sig nya rörelser och jag tror att han skulle gilla dem skarpt. Även om han faktiskt har tagit till sig mycket mer vuxen musik än så. Han och faster har dansat till Sexyback många, många gånger.

Så, det är alltså Mora Träsks fel att jag just nu sitter med en beställningslista på 643 kr. John Legends nya vill jag ju ha, det var nämligen på den skivan den braiga låten fanns med och inte på den gamla skivan, som var den jag beställde i förra svängen. Jag har också fått för mig att jag måste se lite klassiska filmer, så nu ligger Frukost på Tiffany's och An affair to remember (den har jag varit sugen på sedan jag såg Sömnlös i Seattle för längesedan) också på beställningslistan. Can't buy me love och Dirty Dancing slank också de med på ett hörn. Dirty Dancing tröttnar jag aldrig på. Den hade jag tidigare på video men nu har vi ingen video i vår ägo längre. Till min lycka hittade jag också alla Rosa Pantern-filmerna billigt. De är så fantastiskt roliga och Peter Sellers är oslagbar. Vår underbare granne Christer hade alla filmerna på video när jag växte upp och jag kunde se dem om och om igen. Så nu är frågan, kommer jag att kunna köpa enbart Mora Träsk-cdn eller blir det hela kalaset? Och kommer jag då att kunna hålla mig från att även köpa SATC-boxen som jag längtat efter så länge?

Uppdatering: Det blev lite pocketböcker istället för Rosa Pantern. Frukost på Tiffany's och An affair to remember beställdes, såsom Mora Träsk och John Legend. Däremot gjorde Allsång på Skansen mig sugen på att köpa Maia Hirasawas skiva, men det får bli i nästa beställning. Nu är det snart semester och då ska det läsas hejvilt.

Midsommar, ljuva midsommar

Det blev en fantastisk midsommar. Jag är supernöjd. Jag var lite tveksam först. Det kan vara lite påfrestande när både jag och E åker norröver samtidigt över en helg. Då ska vi nämligen hinna träffa både mina föräldrar och svärföräldrarna. Det kan bli rätt så stressigt. Dessutom var det den första midsommaren som jag firade helt utan någon av mina vänner. Det var min brors vänner och E:s vänner som var på plats. Men det gjorde inget. Jag hade himla kul ändå och vi hade strålande sol från fredag morgon till söndag eftermiddag. Så fick jag ju passa på att pussa på min lille brorson också. Han är världens charmtroll just nu och skrattar från morgon till kväll. Det är nästan så att jag tror att till och med jag skulle kunna klara av att ta hand om en sådan liten när jag träffar honom.

Komsi, komsi

Jag satt och väntade på hantverkaren i morse. Efter en och en halv timme försvann mitt tålamod och jag ringde för att kolla att någon verkligen var på väg till oss. Nope! Det visade sig att hantverkaren glömt bort oss. Men i morgon, i morgon kommer han...troligtvis... Gaaaaaaaaah! Jag pallar inte det här nu. Jag behöver semester.

In Sweden we have a tradition...

Nu bär det av till huset vid havet. Där blir det traditionell midsommarpicknick som E har tvingats lära sig tycka om. Traditionen är att det är samma mat som alltid, sill, nubbe och en och annan köttbulle som slinker ner och det populära tunnbrödspålägget sillgegga! Traditionen består också i att vi, oavsett väder, har picknick utomhus. Häller regnet ner sätter vi bara upp en presenning och huttrar där under. Så håll tummarna för fint väder i morgon. Annars sitter vi där under presenningen och huttrar och skakar.

En dikt för dagen

Snart...

Gula strålar
smeker kinden
Varma kroppar
kyls av vinden
Lättja under himmel blå
Grönt är gräset
jag ligger på

En dikt för dagen

Jag slog upp en sida på måfå i min lilla diktbok och skriver av det som står på uppslaget. Inte en passande dikt för en vacker försommardag, men så här får det bli. Jag vet att jag var au-pair i Luxemburg när denna dikt skrevs. Jag trivdes inte så bra, men det var inte så illa som det verkar i dikten...

Vattnet porlar,
virvlar, stänker
hon står där,
tårar blänker
En vacker höstdag
solen lyser
runtomkring
går folk och myser
Njuter av värmen
njuter av varandra
och där står hon
bryr sig inte om de andra
Hon är vacker
fylld av ro
där beslutsamhet finns
kan ingen ångest bo
Hon sträcker ut armarna
och faller tung
allt sker i tysthet
nyss var hon levande och ung
Vattnet porlar,
virvlar, stänker
hon flyter där
inga tårar blänker

På spaning...

Förresten så såg jag Lena Ph och Andres Esteche i Globen. Andres röjde som en galning två stolsrader framför oss.

Sexig rygg

Jahpp, så var det över. När jag läste om konserten i dag gick det rysningar genom kroppen. Oj, vad jag gillar Justin. Han sjunger bra och dansar grymt. Även om det är billiga poäng han får in genom att staka sig igenom en mening på svenska så gillar jag det. Det är ju det som är så härligt med att gå på konsert, att bara få ge sig hän och jubla åt minsta lilla.

Konserten började dock med dunderfiasko. Jag hade sett fram emot att dansa till varje låt som gick att dansa till. Sedan insåg jag till min fasa att vi hade hamnat framför rullstolsraden. Detta innebar att jag, som är lång som en flaggstång, definitivt inte kunde ställa mig upp för då skulle de stackarna inte se ett jota. Hade det varit personer som hade kunnat ställa sig upp hade jag inte brytt mig för fem öre. Men de som satt bakom mig hade ju faktiskt inget val, så det fick bli sittdansning för min del. Utom när Sexyback spelades, då kunde jag inte hålla mig utan fick ställa mig ute i trappan istället. Sista låten, balladen All over again, var mäktig när alla mobiler lyste upp Globen som en stjärnhimmel. Vackert.

I natt har J sovit hos oss och fått se vår nya lägenhet för första gången. Jag är alltid lite nervös för bedömningen, men jag tror att vi fick godkänt. Vi hade en lite lat morgon så det är först nu jag kommit igång och börjat "jobba". Nu ska jag ta min sexiga rygg och kolla om jag kan sno ihop någon god lunch.

Raise the roof

I kväll är det dags. Det jag har längtat efter sedan november. Jag och mina älskade vänner J och L ska se Justin i Globen. Så himla roligt ska det bli! J har dessutom gömt sig i Götet det senaste året och L jobbar konstant så bara det att vi tre har chans att hänga i kväll, käka middag och dricka vin gör att det är värt biljettpriset. Dessutom ska det dansas och skrålas i stolsraderna i Globen i kväll. Det kan jag garantera. Kanske ses vi där?

Mini-Me

Jag har gått ner i vikt... För ungefär tre kilo sedan var det en medveten åtgärd som gjorde att viktminskningen uppstod. Men vågen fortsätter att peka nedåt och jag fattar inte hur det går till. Dessutom verkar min kropp inte ha fattat att när man går ner i vikt ska fläsket också försvinna överallt. Där jag alltid har varit som smalast, dvs min så kallade midja som sitter där fläsket inte kan fästa så bra, har jag blivit ännu smalare. Men höfterna och sidfläsket sitter där det sitter. Nu har jag nästan minskat åtta kilo och är nere på mini-vikten jag hade när jag precis var klar med ViktVäktarnas program för fem år sedan. Det var en utopi-vikt, en låtsasvikt som jag aldrig trodde jag skulle se på vågens display mer. Samtidigt är jag inte så glad som jag trodde att jag skulle vara över denna minskning. Det känns som om det är något fel när kilona rasar och jag inte gör något för att de ska göra det. Förmodligen har jag fått i mig någon sorts binnikemask. Hoppas att masken gillar sill och snaps för det lär den få glupa i sig om ett par dagar.

En dikt för dagen

Egentligen borde rubriken till denna dikt vara Hjärta och smärta. Det blev en hel del sådant i tonåren och denna dikt skrevs när jag var 15 år. Förmodligen var jag olyckligt kär i en av tvillingarna just då. Jag var förälskad i dem i omgångar på den tiden och jag har ingen aning om vem av dem denna dikt gäller, men nu kör vi...

Det är tre små ord jag vill höra
som han ska viska sakta i mitt öra
Men det kommer inte att hända mig
han säger aldrig "Jag älskar dig"

Måndag

Det är en typisk måndag i dag. Jag var på andra intervju för ett jobb i morse och det sista som hände var att rullgardinen vi satte upp i går rasade ner och skar upp mitt finger. Det var plåster på och iväg till pendeltåget. Men jag vet inte vad jag vill med det här jobbet. Det jobb jag har nu trivs jag så himla bra med, till hälften. Andra hälften är ganska tung. Det är många resdagar och jag är inte riktigt en säljare. Ingen bra säljare i alla fall. Så nu sitter jag på kontoret och funderar, inte så mycket på jobb som på min framtid. Vad ska hända egentligen, med mig och alla mina fåniga idéer och drömmar. Det lär väl inte bli avgjort i dag. Lika bra att återgå till faktureringen.

Bakom mina solglasögon

Jag står på perrongen och väntar på mitt pendeltåg. Jag brukar aldrig åka pendeltåg så bara det känns lite märkligt. Ett tåg stannar till vid perrongen och genom fönstret ser jag en kvinna som sitter och läser tidningen. Hon har ett par glasögon långt ner på nästippen och ett par solglasögon som sitter uppe på huvudet. Det är en look jag aldrig riktigt tagit till mig. Vill hon visa hur många glasögon hon har i sin ägo, eller vill hon kanske visa att hon är beredd, helt redo, för att solen ska bryta igenom det massiva grå lock som ligger över stan?

En dikt för natten

Hej igen lilla bloggen. Det var längesedan. Jag har faktiskt saknat att skriva om allt möjligt och ingenting på samma gång. Men jag har befunnit mig någonstans mellan Falun och Gävle och ingen uppkoppling fanns att uppbringa. Men nu är jag tillbaka i stan och dessutom har jag hunnit gräva fram min diktbok med mina samlade dikter.

Nu tar jag med er ända tillbaka från början. Jag var sju eller åtta år och satt på farmor och farfars övervåning. Jag kände mig mycket djup och inspirerad så jag bestämde mig för att skriva en dikt. På en liten lapp med Bröderna Edstrand-logga tecknades följande ned:

FRIHETEN

Det var sju fåglar som satt instängda i ett hus
Då kom en man förbi och släppte ut dem
De flög ut och de kände att de nått friheten!

Eftersom min tilltro till läsarens intellekt var mycket låg på den tiden hade följande P.S. lagts till:

Detta är en dikt som handlar om frihet

Nämen oj, jag måste nog ringa hantverkaren...

Vi ska bli med hantverkare. Hantverkare som ska göra fint i badrummet. Problemet är att jag kan ingenting om hur mycket en hantverkare kan kosta, vad de ska förväntas göra och hur jag ska få hantverkaren att göra jobbet snabbt... Så, veckan efter midsommar antar jag att vi kommer att få flytta ur vår nyinflyttade lägenhet för att den här beryktade hantverkaren ska göra sitt. Det är bara att hålla tummarna för att vi inte blir ruinerade på kuppen.

Partaj och jobb

Jag har varit norröver igen. Denna gång var det för att fira min kära vän som fyller 30 på tisdag. Hurra, hurra, hurra, hurra! Under tiden har E jobbat som en galning i lägenheten och målat allt klart! Så nu är det bara (fast det är inte så bara) att ställa i ordning allt. Ibland är min kille helt fantastisk!

En dikt för dagen

Jaha, då har jag kommit fram till den sista dikten jag kommer ihåg utantill. Och det är inte särskilt upplyftande läsning. Tur att vädret är underbart och att det är helg alldeles strax!

I mellanstadiet hade jag, och säkert många andra, en tuff period. Det var viktigt att passa in och vi hade ett extremt hårt klimat i vår klass. En tjej styrde alla oss andra med järnhand. Jag fick faktiskt hänga med de tuffa tjejerna. Men blev jag osams med vår ledare, som också var min bästis, så blev jag snabbt utfryst och fick hänga med "nördarna" istället. Jag var bara överlycklig över att jag inte alltid var utfryst utan faktiskt fick hänga med de andra större delen av tiden.

Under denna period kom följande dikt till:

Ingen ser när jag kommer
Ingen ser när jag går
Ingen bryr sig när jag gråter
Ingen försöker förstå

Alla vet att jag förlåter
Alla vet att jag försöker förstå
Alla vet att jag gråter
Ingen bryr sig ändå

Barnskrift

Jag hade svårt att somna i natt. Låg och tänkte på allt möjligt mellan himmel och jord. Helt plötsligt tänkte jag på hur jag märkte en del av mina böcker precis när jag lärt mig skriva.
Jag lärde mig läsa vid 5-års ålder och skrivandet tog väl fart någon gång efter det. I mina favoritböcker från den perioden står det att läsa:

DENNÄ BOKÄN TiLLHÖR

och så mitt namn såklart. Inte så svårt att lista ut vad som står, men ändå intressant hur det kunde se så rätt ut för mig.
Men det absolut roligaste är ändå min vän E:s lilla lapp som hennes mamma hittade när hon var ca 5 år gammal. E var jättekär i grannpojken Robert. Så kär att hon kände sig tvungen att skriva ner sin kärlek på en bit papper. Hon satte sig ner och skrev:

Jag älskar Robert!

Det är bara det att på lappen står det:

Jag tärär rät Räbert

Än i dag hävdar E att det är hennes mamma som på något vis manipulerat papperslappen!

Hungern river hans vargakropp

Jag är hungrig. Kylskåpet ekar tomt. Ute är det varmt och skönt - men jag orkar inte gå ut... Men, jag har väl inget val. Har aldrig varit en sådan som kan hoppa över ett mål mat eller glömma bort lunchen. E har lärt sig den hårda vägen att det gäller att hålla mig välgödd, annars blir det sura miner och bitchiga kommentarer. Nåväl, ut i solskenet med mig. Schas!

En dikt för dagen

Jag gick det humanistiska programmet på gymnasiet. Jag har alltid älskat språk. Att lyssna på, lära mig och använda. Därför försökte jag laborera med en dikt på både svenska och engelska. Det blev väl sådär.

Lugnet sprids
Serenity
Tar ett andetag
Immortality
Stormen rids
Inhumanity
Kvar är bara jag
Insanity

Töjje ve vall

Min mor är från Västerbottens inland. När hon var ung hade hon en klasskamrat som vägrade gå på dans för då kunde man ju "bli töjje ve vall".

Bli tagen med våld.

Betydelsen i sig är inte alls rolig. Men dialekten är oslagbar!

Fån't ja en körv

Jag har drabbats av ett oförklarligt sug efter korv. Jag vill äta korv hela tiden. Korvmackor, varmkorv, stekt falukorv. I vanliga fall får E truga och deala för att få äta korv och makaroner. Nu är det inga problem. Tänkte kolla med några vänner om de vill äta middag med mig i kaoset ikväll. Undrar om de är sugna på korv??

En dikt för dagen

Eftersom min lilla diktbok för närvarande är nedpackad i en av alla tusentals kartonger som huserar i vårt vardagsrum får jag försöka skriva ned de dikter jag faktiskt kommer ihåg utantill. Och de är inte många.

Nedanstående poem författade jag i mellanstadiet. Jag ville så gärna få läsa upp den på FN-dagen, av någon anledning, eftersom en tjej i en klass under mig hade fått läsa upp en dikt hon skrivit på FN-dagen året innan. Dikten skrevs ned och ingen brydde sig ett skvatt. Hur kunde de!?

Jag sitter här och tänker
på världen som den är
På alla barn i alla länder
och soldater med gevär
Jag förstår inte hur vi orkar
hur kan vi stå ut
För vi vet ju alla
att en dag tar världen slut
Medan jag sitter här och tänker
och försöker få till en dikt
Sitter andra och försöker tänka ut
hur vi ska rädda vårt ozonskikt
För vi vet ju ej någonting
om framtiden min vän
Kanske blir det bättre
kanske blir det sämre sen

Bloggidé

Jag har fått en liten bloggidé. Jag har skrivit dikter i hela mitt liv. Inte särskilt bra. Inte särskilt litterära. Mestadels på rim, för det tycker jag är lättast. Nu är det faktiskt längesedan något inspirerande skrevs ned på ett papper. Men jag har ett helt gäng dikter från det jag var sju år och framåt som jag kan dela med mig av.

Det kommer att bli pinsamt, det kan jag garantera. Fast jag hoppas att det blir lite kul också.

Här kommer ett mästerverk som skrevs någon gång under våren 97 som ett litet smakprov.

En daggdroppe vilar på nyponros blad
En vindpust tar i och rusar åstad
Daggdroppen faller och gräset är hårt
Ingen hör skriket och gråta är svårt
Ingen kan sakna en daggdroppes liv
Det är därför de finns, de finns på pin kiv

Utmattad

Jag är helt slut. Slutkörd. Orkeslös. Ingen energi. Trött, tröttt, trött, trött, trött.

Jag visste att det tog på att flytta, men kom inte ihåg att det var så här jobbigt. Det värsta är att vi inte ens är nära att vara klara. I går var vi på IKEA och kom väl hem vid nio, fick i oss någon slags näring och sedan höll vi på att mecka med en tv-bänk fram till halv tolv då vi gav upp. Då var den halvfärdig. Vi har fortfarande fem möbler till att montera efter att tv-bänken blir klar.

I kväll ska jag tvätta vårt Mt Everest av tvätt och tejpa i de två sovrummen så att vi kan spendera hela den lediga nationaldagen till att måla. Jag tycker att det är perfekt att vädret har varit så underbart. Det känns inte alls tungt att hålla sig inomhus och fixa och dona då. Inte alls.

Lycka är...

...någon som länkar till min blogg! Jag är ju rätt ny i den här bloggvärlden och har knappt berättat för någon om vad jag håller på med. Men i dag upptäckte jag att Tulsaqueen, som fram till i dag var en helt okänd bloggare för mig, har länkat till mig. Till mig! Hon läser min blogg. Oj, vad lajbans den här dagen helt plötsligt blev.

Det är någon som borrar - och det är inte jag

Det dånar för fullt i vår lägenhet. Om det vore så väl att det var på grund av att jag och E håller på att renovera hade det väl varit okej. Men det är en annan jäkel som borrar och helt plötsligt känner jag att min lathet slår ut i full blom. Inte kan jag jobba och ringa som jag hade tänkt när det när som helst kan börja dundra i tak och väggar. Jag försöker istället bjuda hit min kära vän L, som faktiskt fyllde år i går, så att vi kan snacka bort lite tid. Den stora tröttheten har sänkt sig över mig och jag känner det som om jag skulle kunna somna sittande. Det tar på att flytta.
Dessutom lyssnar jag just nu på P1 av någon anledning och en kvinna har en lång, lång, lång utläggning om sin avsky för verbet "säkerställa". Jag lyssnar med ett halvt öra, så jag vet inte vad avskyn består av egentligen, men jag har svårt att förstå hur den här kvinnan har kunnat få radiotid för att prata om den. Jag sluter mig till att P1 inte är någon kanal för mig ändå och går vidare med min dag.

Din mun tätt emot min

Jag hade en mycket trevlig lördagkväll tillsammans med L. En hel del rödvin forsade ut i blodomloppet och vi pratade som bara vi kan. Vi avhandlade dans, killar och livet i allmänhet. Sedan kom vi in på pussar av någon anledning. Och jag mindes den enskilda pussen som påverkat mig mest av alla. En av mina killkompisar i högstadiet, som jag självklart var kär i, hade lovat mig en puss till påsk. Påsken kom och jag tog mod till mig och frågade om jag inte skulle få den där pussen som utlovats. Som i slow-motion ser jag hans mun närma sig min. Hans läppar trycktes mot mina. De var mjuka. Det snurrade till i mitt huvud, jag blev helt yr. Pussen varade bara någon sekund, men minnet av den finns fortfarande med mig. Jag tycker faktiskt att det är ganska härligt att något så oskyldigt kunde påverka mig så mycket. Och jag älskar fortfarande att pussas.

We're in!

Det tog E ganska precis 24 timmar, sedan var Internet-uppkopplingen i full gång. Det är bara att tacka och ta emot. Efter ytterligare några timmar var också den nya LCD:n uppsatt på sitt ställ och nu visar den Trainspotting på sin 42-tums skärm. Vi är lite kära i vår nya tv. Soffan är beställd och kommer om 6 till 8 veckor, om vi har tur. Vi fullkomligt älskar vår balkong och konstaterade i går att bara den är värd ett par tusen mer i månaden.

Själva flyttlasset gick i går och i vanlig ordning var vi extremt effektiva och packade upp köket och badrummet och ställde i ordning sovrummet. I dag var planen att storhandla möbler på IKEA och åka till Fredells och köpa massvis med färg för allt ska målas om. Dessutom skulle vi packa upp en hel massa kartonger. Dock tyckte både jag och E att gårdagen var ett utmärkt tillfälle att bli rejält onyktra och svira på stan in på småtimmarna. I dag har jag legat i sängen till 12 och vi hann precis in på Fredells innan de stängde. Så, i morgon efter jobbet är planen att vi ska åka på IKEA och packa upp en massa kartonger. Så det så!

Är du också en junkie?

Jag är en You tube-junkie. Kan sitta hur länge som helst och leta olika klipp med intervjuer, bloopers, roliga scener. Ett klipp jag såg för längesedan var av Brad och Angelina under och efter Mr & Mrs Smith premiären, när de förnekade romansen och låtsades som ingenting... Men nog kan man se att det fanns något där trots allt. Speciellt under presskonferensen där båda sitter med. I dag hittade jag klippet igen och tänkte att det kunde vara kul att dela med mig av det. Titta här.

Kontrakt med djävulen

Nu sitter jag och laddar. Om en och en halv timme bör affären ha gått igenom och jag kommer att sitta med nycklarna i handen. Nycklarna till det nya. Och nästa fredag lämnar vi det gamla.
Jag vet inte vad det är för fel på oss, men vi är väldigt sentimentala just nu. Vi har trivts så bra i vårt lilla krypin. Det är helt klart dags att gå vidare, men delar av oss har svårt att släppa taget.

Jag antar att det taget kommer att släppas ganska snabbt när vi inser att vi har dubbelt så många garderober, ett stort härligt vardagsrum och ett helt extrarum (som jag kallar för gästrum och E för spelrum...). Det ska i alla fall bli helt underbart att få lämna råttboet som vi har lyckats skapa på en vecka. En knarkarkvart har ingenting att hämta i jämförelse med vår, hrm, möblering av lägenheten just nu.