Känslostorm

Det är så typiskt mig och E. Jag kämpar och sliter och drar för att jag tycker att vi är redo för förändringar, E spjärnar emot för allt vad han är värd. Så kommer förändringen och E är hur nöjd som helst medan jag får lätt panik över vad vi har ställt till med.

Så även denna gång.

Hela första veckan gick jag runt i min alldeles egna lilla bubbla och tänkte på hur jobbigt allt skulle bli. Jag, som är så barnkär, tyckte helt plötsligt att småbarnen jag såg på bussen och tunnelbanan bara verkade vara jobbiga små kryp.

Dessutom slogs jag än en gång av vilket kontrollbehov jag har. Det här blev ju inte alls som jag hade tänkt mig. I mitt huvud skulle vi åka till Barcelona, dricka en massa vin, jag skulle fria och så skulle vi börja försöka där och då. Romantiskt värre. Dessutom trodde jag att jag skulle ha jättesvårt att bli gravid och, jag vet att det låter konstigt men, att jag inte hade det ställde saker på ända för mig.

Egentligen tycker jag att det här är jättebra övning för mig, jag måste verkligen jobba på att stävja mitt kontrollbehov för något säger mig att det inte riktigt kommer att bli som jag har planerat framöver...

Hur som helst så lade sig den första chocken efter en vecka, jag blev något lugnad av att E tyckte att allt kändes så bra och jag tänkte att vi kan nog klara det här tillsammans ändå.