The glow

Nu är jag i vecka 16. Om exakt tre veckor ska vi göra ultraljudet och det känns nervöst och samtidigt spännande. Jag tror att det är då det blir verkligt "på riktigt" för både mig och E. Däremot har jag den senaste veckan börjat känna små "elstötar" i magen, och jag är lite lur på att det kanske faktiskt är Pyret som jobbar på med sin cirkusuppvisning därinne.

Jag omges inte av något härligt skimmer, det är då ett som är säkert. Jag är redan från början ganska stor och lång så det enda som hänt är att den nedre delen av magen blivit stenhård och trycker upp allt underhudsfett som istället ger mig ett redigt överhäng över jeanskanten. Jeansen får jag inte heller riktigt igen och det känns märkligt eftersom jag inte gått upp något i vikt ännu.

Jag inser lite i efterhand att de första sju veckorna bestod mycket av dåligt samvete från min sida. Jag hade dåligt samvete för att jag inte var överdrivet orolig för vad jag åt. I Barcelona till exempel var det helt omöjligt att få välstekt kött så jag åt glatt min lite lätt blodiga stek och hoppade över de värsta bitarna bara. Sedan hade jag också dåligt samvete för att jag inte gick runt och var sådär lyckorusig och kände att jag bar på värsta hemligheten. Förutom två veckors illamående och lite extra trötthet så var ju allt precis som vanligt. Enda skillnaden var att jag inte drack alkohol (det gör jag fortfarande inte) och inte var sugen på varken glass, godis eller choklad (men oj vad det har förändrats!).

På senare tid har jag börjat känna mig gladare över vad som faktiskt kan komma i december. Vi var ju ändå på gång att försöka på riktigt och egentligen borde vi ju bara skatta oss lyckliga över att allt gick så bra så snabbt. Det är bara att hoppas att det fortsätter i samma anda. Vi har vänner som har kämpat och kämpar för att få barn och när jag läser bloggar som denna förstår jag lite bättre vilken tur vi egentligen har.

Både jag och E går nu runt och stryker på min mage i både tid och otid. Ju större och hårdare magen är desto verkligare känns det. I morse låg jag och strök över magen och då kände jag verkligen att den fått en rundning.

Jag läste någonstans att Belinda Olsson menar att man är gravid i nio månader för att hinna komma över chocken. Just nu känns det som om ingen hade kunnat uttrycka mina känslor bättre än så.