Oj vad mitt fastershjärta smälte i går. Jag stod och lagade mat och tänkte på VSB och att det var längesedan vi pratade. Samtidigt i norr hade VSB pratat om mig och ville ringa och sjunga för mig. Så det gjorde han.
Han sjöng Lille-katt, Min hatt den har tre kanter, Gubben Noa och Bockarna Bruse. Den söta 2 1/2-åringen snöade särskilt in på Lille-katt och varje gång han sjöng den gick han upp en tonart. Jag applåderade och tjoade på min sida telefonen. Sedan ville han att jag skulle sjunga och efter det ville han att jag skulle kolla på honom när han hoppade i soffan. Då ville jag bara klättra igenom telefonen och hoppa tillsammans med honom och krama och pussa honom tills han var alldeles färdig. Men det gick ju inte. Istället fick jag säga att jag såg honom och sedan göra diverse utrop när han hoppat. Det hördes på skriket när hoppet skedde.
Sötnosen. Som jag längtar efter honom nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar