Hellre förr än senare

Det har verkligen varit berg- och dalbana för mig och mina känslor på senare tid. Och jag ska vara ärlig och berätta precis hur jag tänkt och känt, med all respekt för de som inte har haft det lika lätt som vi haft det hittills. Det här är min historia, min och E:s.

Efter jul någon gång började vi prata seriöst om barn. Jag hade känt mig redo i ett drygt år och E gjorde verkligen en kovändning i början av året. Eftersom ingen av oss visste vad det innebar att börja försöka så bestämde vi oss för att inte "börja försöka" utan bara sluta med preventivmedel och se vad som hände. Men vi skulle inte sluta med det förrän i april, så långt var vi överens, för vi ville ju absolut inte få ett barn i december. Så långt var allt väl och det kändes jättebra.

Men, som ni alla kanske vet så krävs det bara en gång - om tajmingen är rätt. Vi slarvade lite i mars, det var i själva verket jag som trodde att vi var på den säkra sidan, och i början av april kom inte min mens. Jag tyckte nog att jag kände att den var på gång, men för säkerhets skull köpte vi ett test. Eller, jag köpte ett dubbelpack för jag tänkte att det kunde ju vara bra att ha en sticka hemma för när vi började försöka på riktigt.

Döm om min förvåning när ett streck uppenbarade sig i den där lilla rutan där ett streck bara syns om man är gravid. Jag behövde inte vänta någon minut utan strecket kom på en gång. Jag gick in till E och sa "Det är ett streck där det aldrig har varit ett streck förut". "Vad betyder det?" frågade han, yrvaket. "Vad tror du?!" svarade jag. I det ögonblicket började E skratta, och jag började gråta.